Vissa dagar är man stolt att vara svensk

Fredag 

Kinky Friedman, den judiska cowboyen, fick nästan 13 procent i guvernörsvalet i Texas 2006, med hjälp av sin slogan ”Why the hell not?”. Han var en av få texanska kandidater som stod bakom samkönade äktenskap med motiveringen "I believe they have a right to be as miserable as the rest of us". Jag tänker på honom när jag läser i SCB:s statistik att 38 929 svenska kvinnor och 41 818 svenska män gifte sig förra året.  

Att 2 889 fler män än kvinnor – ett överskott på drygt sju procent – gifte sig 2023 hade varit ett mysterium förr i tiden, men är det förstås inte längre. Mysteriet uppstår i stället när jag dyker en aning djupare och finner att det trots allt var fler samkönade kvinnliga par, 387, som gifte sig än samkönade manliga par, som bara var 253. Ännu märkligare är att summan av alla som gifte sig förra året, oavsett kön, är 80 747. 

Sju? Borde inte summan vara jämn? Eller har äktenskapslagstiftningen dessutom justerats så att narcissister kan gifta sig med sig själva? 

Att jag letar upp statistiken beror på att S och jag ska fira vår tjugoandra bröllopsdag och att flygresan ned till Malaga, för vidare transport till Granada och Alhambra, är olidligt tråkig. Inga gråtande barn, eller överviktiga, hostande golfare sitter tillräckligt nära mig för att hålla mitt blodtryck uppe. 

Det går trots allt ihop, visar det sig. När jag räknar baklänges kommer jag fram till att det måste vara 7 633 svenskar, främst män, som gift sig med av SCB oräknade utländska medborgare, främst kvinnor. Räknar man in de ingifta utlänningarna får inte bara den motsägelsefulla könsfördelningen sin förklaring, slutsumman blir dessutom jämn, vilket är bra för min sinnesro. 

Det är, som sagt, en lång, tråkig flygresa. 

Vi firar 22 år, jutebröllop, ett steg över nylonbröllop och ett steg under hampabröllop, och varför inte? En försvarlig andel viktorianer blev förmögna på att producera säckväv, sin tids containrar. Medellängden på ett svenskt äktenskap, ser jag på annan plats hos SCB, är 32,6 år, så rent statistiskt borde S och jag ha lite drygt tio är kvar. Det känns en aning sorgset, när man är i en ålder då man vet hur snabbt tio år går. Åter räddas jag av att gräva djupare. Genomsnittslängden för äktenskap som slutar med skilsmässa är bara 12,3 år. Den ribban har vi tagit med marginal. Äktenskap som slutar med ett eller två dödsfall är 47 år, vilket betyder att S och jag inte ens är halvvägs. 

Den intressanta frågan inställer sig: hur och var ska man fira sitt kvicksilverbröllop, det vill säga den fyrtiosjunde bröllopsdagen? Jag bokar inget 25 år i förväg, men kanske blir det Djävulshalsgrottan i Bulgarien, där Orfeus steg ned i underjorden. Så har man nära till, när allt är färdigt. 

Jag har alltid betraktat spanjorer som söderns tyskar, men med ett drag av sorgsenhet och disciplinerad passion som deras bröder och systrar i norr saknar. Allt bekräftas av vårt hotell, där receptionisten kunde vara en adelsman av El Greco, när han fäster sin tunga blick på oss. Hans assistent är uppenbart en av Picassos flickor från Avignon. Man kan inte förstå kubismen, förrän man sett ett typiskt spanskt kvinnoansikte, med dess vassa plan och stora ögon. 

Vägen till vårt rum kantas, i tysk anda, av förbud: rök inte, sitt inte, rör inte. Jag undrar om den spanska pressen är lika hysterisk som den svenska i sina försök att få medborgarna att gå att rösta till det skrattretande EU-parlamentet på söndag. Kanske ger den bara order. Men order låter i alla fall artigare på spanska än på tyska. 

Lördag 

Vi delar hotell med den tappra drottning Sofía, odågan Juan Carlos maka, visar det sig. Hon glider värdigt fram i salongerna med sitt dekorerade följe och en uråldrig hovdam, möjligen infanta Margarita, Juan Carlos syster, stödd av två lakejer. Dock utan sin man, som flytt till Förenade arabemiraten. De lät nyligen bli att fira sin sextioandra bröllopsdag, topasbröllop, väl förbi det genomsnitt vi svenskar tilldelats. 

EU satsar 25,8 miljarder euro på transportsektorn fram till 2027, vilket får den folkpartistiska landshövdingen Maria Arnholms taxinotor på 82 000 kronor att verka på gränsen till opatriotiska. Hon har visserligen använt tjänstebilen för att åka 200 mil privat också, men om vi förutsätter att det är en fossildriven bil med genomsnittlig bränsleförbrukning krävs det ett bensinpris på runt 1,8 miljarder kronor litern för att hon ens ska närma sig EU:s satsning. Är det en elbil krävs ett pris per kilowattimme på närmare 730 miljoner kronor. Vad är det för mening med landshövdingar, om de inte gör vad de kan för att placera Sverige i EU:s toppskikt? 

Söndag  

”Svenska folket är besatt av Anna Maria Corazza Bildt”, påstår någon som heter Clara Popenoe Thor i DN. Kvällspressen är visserligen full av rapporter om nya ”folksjukdomar”, men just denna har faktiskt gått mig förbi. Det skulle ha varit intressant att få några exempel på symptom och antalet lidande, men av artikeln framgår bara att två personer, författaren själv och Anna Maria Corazza Bildt, är besatta av Anna Maria Corazza Bildt. Det ter sig som ett rätt snävt utsnitt av ”svenska folket”, särskilt med tanke på att Popenoe, enligt Wikipedia, är halvamerikan och Corazza Bildt helitaliensk. 

Men kanske är det samma, för mig okända, svenska folkmassor som stod nära den tragiskt hädangångna poeten C.Gambino som är besatta av Corazza Bildt. Den berömde fotbolls- och deckarförfattaren David Lagercrantz berättar i dag i sin kolumn i Expressen att han hör till dem som står C.Gambrino nära, även om närheten är posthum, med avseende på C.Gambino. Vi har att göra med någon ”i en tradition av svenska poeter som skildrar samtidssår” – ännu en svensk folksjukdom – förklarar Lagercrantz efter att ha lyssnat på den käre bortgångne för första gången. Hårdhjärtade läsare uppfattar möjligen kolumnen, som avslutas med ”Vila i frid C.Gambino”, som en aning gråtmild, men vi måste minnas att stor sorg – även när den väckts av Spotify – påverkar oss alla olika. 

Först på sidan sexton i dagens DN upphör de EU-blågula vinjetterna och vi kan äntligen läsa om något annat än dagens val, förutsatt att vi inte sneglar på sidan 17, där en korvlös Johan Pehrson vädjar till svenskarna att rädda hans parti. Jag undrar om DN:s maniska intresse för det här valet delas av tidningens läsekrets? Det skulle kunna förklara vad folk gör på dagarna och varför det är så svårt att få någonting av reell praktisk betydelse, som tågtrafiken, skolan och tuktandet av brottslingar, att fungera i det här landet. 

Måndag 

Det var förstås en orimlig förhoppning att vi skulle bli kvitt EU-valet, när det väl var avklarat. Vissa bilder från valdagen, som den skakande åsynen av ”dansande” miljöpartister, kommer för alltid att vara en del av vårt alltmer nervprövande kollektiva minne. Försäkringarna om att röstsiffrorna givit dem mandat att trakassera väljarna på alla upptänkliga sätt kom omedelbart. Och som om valets ”vinnare” – Miljöpartiets europeiska parti förlorade en fjärdedel av sina mandat och Kristdemokraterna firar att de förlorat ett av sina – inte vore en tillräcklig prövning, måste vi dessutom ta hand om förlorarna och deras trumpna vresighet.  

”Normaliseringen” av Sverigedemokraterna har nu gått så långt att de, precis som andra partier, fått för sig att väljarna har något slags skyldighet att stödja dem. Gör de det inte, som i gårdagens val, är det en oförrätt som någon, men inte de själva, måste hållas ansvarig för. Skulle Jimmie Åkesson, likt den suraste förloraren av alla, Frankrikes Macron, ha utlyst nyval till en annan församling för att korrigera det felaktiga resultatet till den här församlingen, om han hade haft möjlighet? 

Det verkar sannolikt. På något sätt måste ändå väljarna näpsas, efter en sådan oförskämdhet. Det är lika bra att huka sig. 

Efter veckor av långtråkig och krystad kampanj, som lämnat normala medborgare utmattade och tidningarna oläsliga, är alltså resultatet vimmelkantigt enfaldiga vinnare och hämndlystna förlorare, och båda läger är sporrade att ytterligare plåga oss med sina maktgalna idéer. Hade det inte varit trevligare för alla inblandade att bara strunta i alltihop? 

Servicenivån sjönk märkbart på vårt hotell, sedan direktören och hennes närmaste medarbetare hade vinkat av drottning Sofía från entrétrappan. Det visar bara att inget styrelseskick är utan kostnader för oss vanliga, enkla medborgare. 

Tisdag 

Listan över de personer som i år ska berätta om sina personliga kriser, sin kamp mot alla odds och sin slutliga triumf, presenterades vid lunchtid i dag. Jag brukar hävda att mitt eget sommarprogram, vid det här laget sju år gammalt, är ett av de minst lyssnade i seriens historia. Jag vet det inte säkert, förstås, men tror och hoppas att det stämmer. Den som bygger på massorna, bygger på lösan sand. 

Min producent, Ingvar Storm, berättade för mig att sommarproducenterna redan då kallades till internutbildning – eller kanske snarare uppfostran – för att lära sig att suga ut alla tårar och banala triumfer som fanns tillgängliga. Ingvar skolkade och jag kan med gott samvete – och en aning stolthet – säga att ingen fick veta det minsta om mitt eventuella själsliv mellan Sex Pistols C’mon Everybody och Guy Lombardos Enjoy Yourself. 

Sveriges Radio måste i år ha övervägt att en gång för alla lägga ned programmet, nu när ordensväsendet är återinfört, men jag antar att det stupade på en analys av samhällskonsekvenserna av att släppa Bibi Rödöö fri. Nu är hon åtminstone inhägnad. 

Onsdag 

”Kanske är det dags att släppa tanken att det är fult att tala till progressiva storstadsväljare”, skriver DN i en ledare som verkar vara nästa steg i tidningens politiska utveckling. Först gällde Centern, sedan Socialdemokraterna och nu Miljöpartiet. De borgerliga partierna borde helt enkelt apa efter de gröna, är dagens budskap. Det är vägen till framgång. 

Sanningen är väl att ingen av oss vet. DN kan mycket väl ha rätt. De av oss som levt tillräckligt länge för att minnas bakmaskinen, ”spikmattan” och gigantiska salladsbestick på köksväggarna, vet att inget fenomen är så idiotiskt eller poänglöst att det inte går att göra en trend av det. Och skulle Ulf Kristersson och de andra falla för den här, kommer vi säkert att klara det också. Politik är, trots allt, inget annat än en självgenererande kedja av missgrepp. 

Ändå tror jag att DN, som vanligt, fått själva frågeställningen om bakfoten. Det är, vågar jag gissa, rätt få som tycker att det är ”fult” att tala till ”progressiva storstadsväljare”. Jag talar själv till dem på regelbunden basis, även om jag i möjligaste mån försöker undvika att tala med dem, eftersom det snabbt blir olidligt tjatigt. Ett vanligare och mer svårhanterligt problem är alla dessa ”progressiva storstadsväljare” som envisas med att tala till oss, inte sällan från ledar- och kultursidor, som de i Dagens Nyheter.  

Ingen hindrar ”progressiva storstadsväljare” från att rösta på hur löjliga partier som helst, men de nöjer sig inte med det. I stället måste de oavbrutet tala till oss med en egendomlig och inte sällan oförskämd ton, som om det angick oss. Liksom med alla verkliga samhällsproblem verkar ingen egentligen ha en lösning. 

Trots ett överflöd av rapporter om dietgurun Michael Mosleys död vid 67 års ålder, nämner ingen vad han åt – i det fall han åt någonting – innan han gav sig ut på sin ödesdigra grekiska promenad. Var det en fem-dag, eller en två-dag? Jag skulle inte bli förvånad om det senare gällde. Ingen mätt människa ger sig ut i ett stenfält med ett paraply i näven i fyrtiogradig värme. Den strategiska tystnaden borde väcka misstankar. Jag har personligen aldrig lockats av löftena om ett evigt liv till priset av regelbunden självsvält, eller någon motbjudande diet, men många av mina medmänniskor verkar göra det. Kanske är det därför de är ovilliga att gå till botten med den här tragiska händelsen. 

Att Jim Fixx, joggingens fader och Mensamedlem, dog under en joggingrunda, blott 52 år gammal, vill ingen tala om. Än mindre att han uppenbarligen var vid god vigör som överviktig och kedjerökande 35-åring, innan han tog det fatala och fåfänga beslutet att aldrig sitta stilla. Jag anar en liknande, nedtystad historia bakom fallet Mosley. 

Enligt rättsläkarna dog Mosley av ”naturliga orsaker”, men vad betyder ”naturlig” när vi talar om människor som gör ideologi av att peta i maten, eller planlöst löpa längs landsvägarna, snarare än att vårda sin själ – till skillnad från kroppen odödlig – med en god middag och en god bok?  

På det stora hela tycker jag att Jonathan Yeos hiskliga porträtt av kung Charles III vann på den modifiering som två veganska aktivister stod för i går. I Yeos version smälte kungens ansikte in i den röda smet som omger det, men efter att aktivisterna limmat över det med den animerade lerfiguren Wallaces ansikte, fick porträttet ett liv som det dessförinnan saknat. Att galleriet snabbt avlägsnade det nya ansiktet visar bara att konstnärernas ego går före estetiken i den moderna, depraverade konstvärlden. 

Torsdag 

I dag påminns vi om att landshövding Maria Arnholms bilaffärer är genanta i sin futtighet, inte bara i jämförelse med EU-standard, utan än mer så med amerikanska mått mätt. Den originelle amerikanske affärsmannen Elon Musk ber bilbolaget Teslas aktieägare att ge honom 560 miljarder kronor i ersättning på dagens bolagsstämma. Svenska aktieägare, som AMF och AP-fonderna, tänker rösta mot förslaget, men knusslig missunnsamhet av det slaget gör inget för att sätta Sverige på kartan i det här avseendet. Vill vi vara med på topplistorna duger det inte att sätta krokben för andra. 

Arnholm har nu polisanmälts för trolöshet mot huvudman, det vill säga ytterst mot oss. Sådant är alltid tråkigt, men kanske är det enda sättet att få svenska makthavare att skärpa sig och sluta snåla. 

Ett tungt regnmoln drog in över vår balkong i Stockholm i exakt det ögonblick då SCB presenterade sin partisympatiundersökning för maj. Det kändes som ett omen, men när resultatet klarnade blev jag osäker på vad det var ett omen för. Enligt undersökningen är allt som vanligt: Sverigedemokraterna är stora, Liberalerna och Kristdemokraterna under spärren och Centern och Miljöpartiet strax ovanför densamma. 

Att sansade väljare på något sätt skulle känna sig tvingade att svara på journalistkårens hysteriska marknadsföring av det löjeväckande EU-valet, misstänkte jag redan för några veckor sedan. Jag har inte insett förrän nu att de valde att göra det genom att skämtsamt kasta sina röster huller om buller, utan någon som helst koppling till sina verkliga sympatier. Följden är att vi nu kan luta oss tillbaka och njuta av mediernas förvirring och krystade försök till förklaringar av något som inte har någon betydelse alls. 

Vissa dagar är man stolt att vara svensk. 

***

Läs även:

Läs även: