Antisexuell revolution: Är avhållsamhet »det nya heta«?
Toppbild: TT
Den 17 juni 1876 klev överste Valentine Baker ombord på ett Londondestinerat tåg i den lilla orten Liphook i Sussex. Som sällskap i förstaklasskupén hade han en ung dam på några och tjugo år, miss Dickinson. De småpratade under resan och när tåget passerade Woking hade översten dristat sig till att lägga sin arm runt miss Dickinsons midja och ge henne en kyss. Något han skulle få ångra. Miss Dickinson bröt sig fri och drog i nödbromsen – som inte fungerade. Hon öppnade då dörren till kupén och hamnade på en liten avsats på vagnens utsida. Där blev hon hängande, frenetiskt skrikande, medan översten försökte förhindra att hon föll av tåget.
Affären, som skakade England, hamnade i domstol, trots förtvivlade ursäkter från översten. Han dömdes till ett års fängelse och 500 pund i böter. Drottning Victoria såg dessutom till att han blev avskedad från armén.
»Det är svårt att finna någon historisk epok så avsexualiserad och på samma gång så fullständigt besatt av sex som den viktorianska«, kommenterar historikern Peter Englund händelsen i sin essäsamling »Förflutenhetens landskap«.
Även om det i just denna tågkupé tycktes tydligt att kvinnan inte önskade något närmande, var inte bara mannens utan i synnerhet kvinnans sexualitet under den viktorianska tiden starkt tabubelagd. Medan mannen enligt tidens dubbelmoral kunde – ja, kanske rentav färväntades – »tömma« sin drift bland prostituerade, framställdes 1800-talets kvinna som en i grunden asexuell varelse och den kvinnliga lusten som en sjuka. Det fanns rent av läkare som påstod att kvinnor som gav sig hän åt sex kunde få cancer i livmodern. Ett idealt äktenskap beskrevs som kyskt och passionslöst.
Tidigare, sedan medeltiden och under 1600-talet hade den kvinnliga njutningen däremot betraktats som en självklarhet. Då framställdes kvinnan som en könslig varelse, vars drifter ofta var starkare än mannens – något som också kunde vändas emot henne. Inte sällan framställdes hon som en hotfull fresterska och utsattes för hårt förtryck. I motsats till Aristoteles läror, som varit dominerande på 1500-talet, gavs kvinnan i 1600-talets rådande teorier en aktiv roll i befruktningen; även hennes säd ansågs behövas för att ett barn skulle bli till. En vida spridd föreställning fanns om att kvinnans orgasm var nödvändig för befruktningen.
Under 1700-talet kom den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau, som annars brukar kallas naturens försvarare, i stället att beskriva kvinnans önskvärda beteende som ett slags icke-natur, långtifrån den ädle vilde som utgjorde Rousseaus manlige ideal. När det gällde kvinnan var det just hennes otyglade natur som filosofen ansåg vara i behov av att formas, tuktas och oskadliggöras med hjälp av samhällets konventioner och kulturella normer. I Rousseaus ideala trädgård (beskriven i »La nouvelle Héloïse«) styrs den ohämmade växtligheten (kvinnan) in under trädgårdsmästarens (mannens) ordnade mönster.
Enligt Rousseau var det en hel civilisation som stod och föll med kvinnans accepterande av rollen som den betraktade. Bilden av kvinnans önskvärda sexualitet, som mer kontrollerad och mindre stark än mannens, präglade också den tidiga samtida feminismen, trots att den samtidigt gjorde uppror mot de stereotypa bilderna.
För även om just Rousseau retade gallfeber på den brittiska feministen Mary Wollstonecraft, beskriver också hon sexualiteten som en bromsande tröskel för kvinnans frigörelse och förnuft. Det är just driften (eller snarare den manliga driften) som i Rousseaus anda motar kvinnan tillbaka till den tuktade trädgården. I stället framhåller Wollstonecraft i samtida liberal anda förnuftet som vägledande och framför allt som fristående från kropp, könsroll och sexualitet. En del av hennes argumentation för kvinnans rättigheter blir också att beskriva kvinnor som moraliskt högre stående än män.
»Som kön är kvinnorna kyskare än mannen«, hävdade hon och beskrev kvinnans könsdrift som själslig, i motsats till mannens. Denna själsliga beståndsdel i kvinnans sexuella karaktär gjorde henne till en bättre organisatör av det manliga begäret; kvinnan skulle alltså hantera den manliga lidelsen, enligt Wollstonecraft, och gav därigenom uttryck för sin antagonist Rousseaus och samtidens syn på kvinnlig sexualitet. Enligt denna syn var det just lidelselösheten som skulle ge kvinnorna en viktig roll i mänsklighetens utveckling.
På samma sätt ville Fredrika Bremer-förbundets kvinnorörelse i Sverige höja mannen till den »goda« kvinnans sedlighetsnivå. Under slutet av 1800-talet beskyllde en del av kvinnorörelsen Ellen Key – som ansåg att kvinnan just genom erotiken kunde nå sina egna höjder, fjärran från konkurrensen med mannen i arbetslivet, – för »qvinlig strindbergianism af det mest förnedrande slag«.
[caption id="attachment_580744" align="alignnone" width="991"]
Ellen Key och Mary Wollstonecraft.[/caption]
Ledande fredrikor knöt, liksom Ellen Key, kvinnofrågan till samhällsmoderlighet och socialt reformarbete, där traditionellt kvinnliga egenskaper hade sin givna plats.
I Sveriges kvinnorörelse under 1800-talet beskrivs kvinnligheten som »det fina, det sköna, det ömtåliga i lifvet« som inte skulle förstöras. Samtidigt som kvinnan skulle arbeta mer skulle hon behålla alla egenskaper som kunde rymmas i begreppet kvinnlighet. Strävan var jämlikhet, inte likhet. Kvinnornas nya anspråk på att äga extra stark moralisk känslighet lades också fram som argument för nytt politiskt utrymme.
När Frida Stéenhoff 1903 lanserade det franska begreppet feminism i den svenska debatten slog hon fast att det inbegrep inte bara strävan efter jämlikhet mellan könen, utan även en driftsbejakande sexualsyn. Men medan fransk feminism också handlade om kvinnors erotiska berättigande, kom kvinnosaken i Sverige att bli mer konfliktundvikande och könskomplementär, och utgå från en föreställning om kvinnans centrala uppgift: samhällsmoderligheten.
1800-talets feminism anammade på många sätt alltså den tidens syn på kvinnlig sexualitet som sedesam. I Rousseaus och Diderots anda påstod även psykoanalysens fader Sigmund Freud att det är den kvinnliga sedesamheten som väcker mannens begär och att civilisationen tog sin början då kvinnan började göra åtskillnad bland män och begränsa sin tillgänglighet för dem. Som Thomas Laqueur skriver i »Om könens uppkomst« (1994) tycks artens fortlevnad och framåtskridande vara beroende av att kvinnor lägger sig till med »rätt« sexualitet. Att vara kvinna i det civila samhället var enligt Diderot och Rousseau att vara ärbar, att »framkalla, men inte hysa begär«.
Aldrig, hävdade Rousseau, har ett folk gått under av för mycket vin: Alla går de under på grund av kvinnors oreda.
Och för att denna oreda ska hållas på plats bör kvinnan enligt Rousseau ständigt göras medveten om blicken utifrån. För kvinnan, proklamerar han, räcker det inte med att hon är, hon måste också verka vara. Och medan pojkar bör uppfostras till att locka fram sina naturliga sidor och helst undgå den konstlade civilisationens fällor, bör flickors beteende vara underkastat den allmänna opinionen, hennes tro underkastad auktoriteten; den evigt bevakande blicken utifrån.
Hos Rousseau anses kvinnan i hög grad hota den allmänna ordningen om hon bryter mot normen. Då han mest betraktas som ett »bångstyrigt barn« när han överskrider konventionen, återvänder hon till naturen och det onda och utlöser okontrollerbara krafter inom själva samhället. Som Rousseau uttryckte det i »Om samhällsfördraget« (1762): »Inser inte människorna vad de av naturen vill får man lära dem det.«
Som om alltför hotande – och skapande – krafter dolde sig bakom den kulturskapade kvinnans samhällsanpassade konvenans måste hon, liksom hennes sexualitet, hållas under ständigt registrerande i en självbetraktelse som enligt Rousseau tycks utgöra hela civilisationens nödvändiga kitt.
Denna självbetraktelse och utifrånstyrda objektsroll ska den franska feministen Simone de Beauvoir över ett sekel senare, i »Det andra könet« (1949), beskriva som kvinnans främsta hinder för såväl frigörelse som nyskapande. En förutsättning för geni och skapande på existentiell nivå är enligt de Beauvoir nämligen förmågan att glömma sig själv. Men inte heller de Beauvoir fick ihop feminism och sexualitet i traditionell bemärkelse.
För medan förmågan att glömma sig själv på ett andligt och existentiellt plan beskrivs som förutsättningen för att bli ett skapande geni, utmålas upplösandet av jaget inom sexualiteten hos de Beauvoir som hotfull, en bromskloss för kvinnans frigörelse, och den kvinnliga orgasmen ser hon som ett fritt fall:
»Hon badar i matthetens svaghet; med slutna ögon, anonym, förlorad, känner hon sig som buren av vågor, bortsvept av en storm, svept i mörker, livmoderns, gravens. Tillintetgjord blir hon ett med Alltet, hennes jag är utplånat.«
Trots att inställningen till kvinnans sexualdrift hade blivit mer positiv i och med rösträttskravet, ser de Beauvoir kvinnan som låst i objektsrollen, som »Det Andra«:
»Hon får lära sig att om man vill bli omtyckt, måste man anstränga sig för att bli omtyckt, alltså göra sig till objekt.«
Föreställningen om kvinnan som det betraktade objektet skulle ett par decennier senare emellertid komma att skaka i sina grundvalar. Något som en av Milan Kunderas romangestalter förskräckt ger uttryck för; denna gång i en tågkupé över ett sekel efter det att överste Baker närmat sig miss Dickinson på tåget i det viktorianska England.
På detta tåg, som far fram genom ett sent 1970-tal, möter romangestalten Jan (i Kunderas »Skrattets och glömskans bok«) en ung och i hans tycke attraktiv kvinna.
[caption id="attachment_580745" align="alignnone" width="991"]
Rousseau och de Beauvoir.[/caption]
Som de kvinnojägare som Kunderas manliga romangestalter ofta är söker Jan (som »är van vid att snabbt kunna slå en gnista mellan sig och vilken kvinna som helst«) gång på gång inleda en klassisk förförelseprocess. Men den önskade laddningen vägrar infinna sig – detta trots kvinnans uppenbara intresse för honom. I stället blir Jan alltmer obekväm och besvärad. Något är inte som det ska. Eller rättare sagt: Någon är inte som hon förväntas vara. Mannen kommer ideligen av sig i sina försök att förföra kvinnan, och då hon vid resans slut djärvt bjuder honom hem till sig måste han till sin egen förvåning avböja. Varför? Milan Kundera ger oss svaret:
»Hans egen blick var så mycket svagare än den han kände på sig själv.«
Kunderas romanfigur står handfallen och tillintetgjord inför vad han benämner som »en hemlighetsfull och oroande kategori kvinnor« som han tycker sig se dyka upp vid denna tid. Kvinnor, vars mest oroande drag består i att de »tittar på fel sätt«.
Frankt beskriver författaren ett skräckblandat obehag inför det kvinnliga subjektets blick. När han av gammal vana betraktar kvinnan på tåget som ett ting, skär sig hela förförelseprocessen helt enkelt av att hon bär subjektets blick och även betraktar honom, av att hennes blick är nyfiket forskande snarare än i första hand bekräftelsesökande.
För Kunderas karaktär Jan inträffar liknande händelser allt oftare.
»Kvinnorna tittade på fel sätt. De förstörde spelet«, beklagar han sig och frågar sig om skälet är att kvinnorna under denna tid »började organisera sig« och »beslöt ändra den urgamla kvinnolotten«.
I en diskussion med en kvinnlig vän undrar Jan om upphetsningen inför en kvinnas kropp inte är inskriven i det som hans väninna kallar de »urgamla och dumma bilderna«; av kvinnan som flyr, beslöjar sig, mannen som jagar.
»Det är ju urgamla bilder som finns inuti oss!« utbrister han och oroas över huruvida mannen kommer att kunna älska med kvinnan om de bilderna inom människorna förintas.
Men i och med 1960- och 1970-talets kvinnorörelse så utmanades dessa »urgamla« bilder och feminism kopplades till den sexuellt utlevande kvinnan. P-pillret hade frikopplat sexualiteten från reproduktionen och Erica Jongs hjältinna talade om »det anonyma, knapplösa, men också till viss del platoniska knullet«.
Bilden av den sexuellt frigjorda kvinnan hade dock en baksida. Filmen »Deep throat« gjorde skådespelerskan Linda Lovelace till internationell porrfilmstjärna och New York Times lanserade begreppet »porno chic« 1972. Men det skulle visa sig att Linda Lovelace, som först blev symbol för feminister som ville att kvinnor skulle ha rätt till sin sexualitet, hade haft en pistol mot huvudet under filminspelningen och levde i ett inferno; utnyttjad, misshandlad och fånge hos sin make. Porren slutade att vara frigörande symbol för den samtida feminismen.
Feminismen behäftades under 1970-talet ändå med en idé om en – på egna villkor – sexuellt utlevande kvinna. Den frigjorda sexualiteten blev enligt den amerikanske psykoanalytikern Rollo May dock en ny tvångströja; opersonlig och mekaniserad. Medan den viktorianska människan enligt Rollo May kämpade för att vara kär utan att hemfalla åt sex, ägnade sig 1970-talets människa sig åt att ha sex utan att hemfalla åt kärlek.
Men vägen mot det kvinnliga sexuella subjektet tycktes ännu lång.
I »Den kvinnliga eunucken« (1970) skrev den amerikanska feministen och författaren Germaine Greer:
»Vi vet ingenting om den okastrerade kvinnans verkliga kön« och betecknade »förnekandet av den kvinnliga sexualiteten och dess ersättande med feminitet och könlöshet« som »det allra viktigaste redskapet för att leda kvinnans energi på avvägar och pervertera den«.
Sexualhandlingarna beskrivs av Greer i stället som ett slags forskning. Men menar att det är detta inslag av forskning i sexualiteten som kvinnan dittills lärt sig förneka.
Just det kvinnliga sexsubjektets forskande blick tycks alltså bli för mycket för Jan, Kunderas romangestalt. Hans bild av heterosexualiteten – mannen som jagar, kvinnan som flyr – må verka väl unken och förlegad redan på 1970-talet. Men feministisk litteratur ska decennier därefter brottas med samma bilder när det gäller såväl den manliga som den kvinnliga heterosexualiteten.
[caption id="attachment_580747" align="alignnone" width="991"]
Naomi Wolf.[/caption]
I början av 1990-talet beskriver den amerikanska litteraturvetaren och feministen Naomi Wolf den kvinnliga heterosexuella driften som ännu hopplöst låst i en självbetraktande objektsroll. Driften beskriver hon som något som finns i oss från början, men formas av samhället. Ett formande som gör att det »ängsliga och noggranna studiet av kroppen ännu« ses som »oupplösligt knuten till kvinnlig sexuell njutning« (»Skönhetsmyten« 1991)
Den kvinnliga sexualiteten vänds enligt Wolf inåt så att »skönheten« kan ta dess plats och hålla kvinnors blickar sänkta mot sina egna kroppar i något slags »inåtvänd eroticism, där hon tittar upp endast för att avspeglas i mannens ögon«.
Wolf efterlyser därför en motkultur av kvinnlig lust som blickar utåt och inte måste ta till sig den dominerande kulturens fantasier som sina egna.
»De sökande blickarna återvänder till sina egna kroppar – lär sig längta, inte efter andra utan efter att vara föremål för begär. Både män och kvinnor erotiserar alltså endast kvinnans kropp och mannens begär.«
Till och med 1990-talets feministiska ikon i Sverige – Nina Björk – saktar i sina klartänkta resonemang in framför en enda tröskel: sexualiteten – eller snarare bilderna av den.
I »Under det rosa täcket« (1996) går hon från analyser av litteratur och samtidsföreteelser till att i ett kort stycke referera till egna samtal med väninnor. Hon beskriver »hur snabbt och lätt den feministiska analysen häver sig i samtalen«, men hur denna samtalston ändras »när sexualiteten smyger sig in i samtalen«.
»Hur orden kommer långsammare, hoppar från tuva till tuva – här lurar farliga vatten.«
Att slåss för jämställdhet på ett samhälleligt plan är en sak, konstaterar Björk, men »att lära mig själv att inte tända på det min kultur har lärt mig att tända på, att inte finna det upphetsande att vara det sexiga objektet, är en annan«.
Liksom Wolf skiljer hon dock på själva driften och den utformning den tar sig då den påverkas av kulturnormen.
»Kulturen har kroppen i ett järngrepp«, menar Nina Björk och konstaterar att individens medvetna vilja att slå sig fri från en icke önskad kultur blir som svårast att förverkliga just i det kroppsliga.
»Att börja förhandla med min sexualitet skrämmer – i vilka sammanhang kan jag både vara konsekvent feminist och riktigt kåt?« frågar hon sig.
Samma samtalsämne som fick Nina Björk och hennes väninnor att på 1990-talet sakta ner i ordflödet och »hoppa från tuva till tuva« är snarare motorn som får samtalen att flyta i den kultförklarade tv-serien »Sex and the city«, som fick stort genomslag under början av 2000-talet. Här är sexualiteten själva livsjuicen i väninnornas regelbundna samtal, även om också denna kvartett brottas med dilemmat att många män – liksom Jan, Kunderas romangestalt i kupén – kan tillintetgöras inför sexuella initiativ från en kvinna.
I serien talar kvinnor frispråkigt om sina begär, dock utan att för ett ögonblick släppa den nitiska självbetraktelsen. Den kvinnliga sexualiteten tycks behöva ta den obligatoriska vägen via shopping, botox, självgranskning och materiellt begär (serien är också full av produktplaceringar); kanske för att den kvinnliga driften ska förbli samhällsnyttig, materiell och inte på allvar hotande.
Bygger den sexuella frigörelsen för kvinnor här på att sexualiteten definierades som lagom ofarlig, på att sexuell lust går att reducera till shopping, opersonliga marknadskrav och tekniska problem?
Kvinnans drift har genom historien alltid tyckts vara i behov av att tämjas och anpassas till vad samhället för tillfället behöver. När man behövde en trygg kontrast till 1800-talets skenande modernitet, blev kvinnoidealet den ömma, asexuella modern. När 1900-talets samhällsekonomi sedan byggde på att konsumtionshjulen måste snurra, blir kvinnans materiella begär en del av oljan som håller dessa hjul rullande. Med driften paketerad i lager av dyrbara attribut, tilläts kvinnan i »Sex and the city« ändå i Greers anda utforska sin sexualitet och ha ett sexuellt begär med något annat än giftermål för ögonen (i alla fall i Samanthas fall). Karaktären Samantha var en av de få fiktiva kvinnor över 40 år som skrupulöst lever ut sina begär till män utan att utmålas vare sig som psykopat, desperat, giftaslysten eller kaninkokerska. En sorts kvinnlig Dionysos, som dessutom varken straffas eller dör på slutet.
Något som dock tycks ha blivit för mycket även för samtiden, och som lett till motreaktion. Ett färskt nummer av tidningen Elle (augusti 2019) tar i en artikel upp »den nya sexnegativismen« som »ett feministiskt statement«. Här betecknar man »inget sex alls« som den »hetaste sextrenden« och proklamerar att den »frigjorda sexfana som under decennier burits av kvinnor som Isadora Wing (hjältinnan i Erica Jongs roman »Rädd att flyga«) och »Sex and the city«-Samantha har »lett till en backlash och mer konservativa ideal«. Sex beskrivs som ytterligare en stressfaktor i en redan otrygg samtid. Artikeln refererar till Vecko-Revyns chefredaktör Irena Pozar, som vittnar om hur många kvinnor i hennes egen generation (90-talisterna) som väljer bort sex, som en reaktion mot »Samantha-idealet«.
[caption id="attachment_580748" align="alignnone" width="991"]
»Samantha-idealet« beskrivs i populärkulturen.[/caption]
Elle hänvisar också till diskussioner mellan serietecknaren, dramatikern och författaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras »En varg söker sin pod«, där de talar om det så kallade KK-förhållandet ur ett maktperspektiv. Medan Suzanne Brøgger på 1970-talet utropade »Fräls oss ifrån kärleken« och utmålade parlivet som en kvinnofälla, beskrivs avhållsamhet i denna pod som sedesamt uppbyggande för kvinnans frigörelse såväl som för karriär och prestation. Sexuella relationer blir enligt pod-diskussionen bara ett sätt för mannen att upprätthålla makten över kvinnan. Och hur konservativt och bakåtsträvande det än kan låta, fortsätter Elle, kan att avstå från sex bli »ett sätt för kvinnan att återta makten – och 1970-talets knapplösa knullande kan ses som ett feministiskt nederlag«. Och, förmanar Ringskog Ferrada-Noli, dessutom ett energislöseri. För till skillnad från »Sex and the citys« ivrigt skrivande Carrie Bradshaw, vars sexuella eskapader snarare tycktes frigöra än hämma den kreativa energin (liksom män ofta har beskrivit sina sexuella äventyr som kreativt inspirerande) beskriver Ferrada Ringskog-Noli i likhet med den tidiga 1700- och 1800-talsfeminimens sedelärande förmaningar att de kvinnor som bäst lyckas förverkliga sina kreativa karriärmål är de som är »i fasta parförhållanden«, de som kan lägga sin energi på prestation i stället för på att leta bekräftelse hos en sexpartner.
Här kopplas alltså återigen – I Rousseaus anda – kvinnlig heterosexualitet först och främst till bekräftelsejakt, inte med ett eget behov utifrån en inre, egen, stark sexualdrift.
Trots en antisexuell trend tycks kvinnan samtidigt inte för ett ögonblick tillåtas släppa blicken utifrån (den som de Beauvoir beskrev som det stora hindret för det skapande fria subjektet). Resten av tidningen Elle är i vanlig ordning späckad med skönhetsråd – uppmaningar om hur utseendet ihärdigt ska förbättras med hjälp av fillers, produkter, smink. Blicken utifrån ska alltså ännu styra kvinnan, men inte med en stark inre sexualdrift som motor.
»Att avstå oseriös sex kan med andra ord ses som ett feministiskt framgångskoncept«, skriver Elle i ett resonemang som påminner en aning om 1800-talsfeminismens ståndpunkt – och rådande samtidsnorm. 1970- och i viss mån 1990- och 2000-talets kvinnors utlevande, utforskande sexualitet som en av vägarna till kvinnans frigörelse får nu en förmaning om att knäppa igen byxorna och stadga sig; för samhällsnyttans skull kanske förhoppningsvis i ett lika »passionslöst« förhållande som det viktorianska ideala äktenskap som Peter Englund beskriver i »Förflutenhetens landskap« (1991).
Har en kamp för frigörelse av det heterosexuella kvinnliga sexsubjektet alltså mynnat ut i avhållsamhet som feministiskt statement? Är vi tillbaka i en syn på den heterosexuella driften som i första hand manlig? Avhållsamhet blir i det sammanhanget ett sätt för kvinnan att hålla tillbaka något som endast mannen får något ut av, och avstå från en drift som inte är hennes egen.
Isabel Hillborg, socionom och terapeut med inriktning på sex och relationer, bekräftar bilden av att vi nu lever i ett slags antisexuell revolution. Många unga kvinnor som hon talar med i dag tror att de måste utöva avhållsamhet som feministiskt ställningstagande. Men i likhet med 1970-talets feministikon Germaine Greer ser hon en fara i att predika avhållsamhet som feministisk taktik. I detta befarar hon – om vi inte ser upp – en återgång till 1800-talets nypuritanism, och den gamla seglivade uppdelningen av kvinnor i begreppen hora–madonna.
– Börjar man köpslå om sin egen sexualitet är det trist. Om du använder strategin att inte ligga för att uppnå något, då sker det inte utifrån egna preferenser, utan utifrån moralism och andras föreställningar om kvinnlig sexualitet, säger Isabel Hillborg till Fokus.
Likaså ser hon problem i själva titeln på Mia Skäringers omåttligt populära humorshow »No more fucks to give«.
– Den tycks utgå från att kvinnan inte har någon egen sexualitet och från en gammal föreställning om att kvinnan ger, släpper till, och att mannen tar.
En bild som, i gammal Rousseau-anda, alltså föser tillbaka kvinnan in i rollen som den som inte känner någon egen lust, medan mannen är den som förblir det heterosexuella driftslivets subjekt. Och en föreställning som kanske inte ens den nog så välbehövliga metoo-rörelsen har lyckats rubba. Efterdyningarna av den har dock förändrat det sexuella spelet mellan könen, tror Isabel Hillborg. Men påpekar samtidigt – trots ett självklart ställningstagande mot övergrepp och uppenbart plumpa trakasserande kontaktförsök – att mer subtila försök till närmanden till stor del handlar om vad man tycker om personen som utför det.
– Sexualiteten inbegriper ett visst spel, säger hon, och ser en risk i att blanda in politik i sexualitet, att försöka paketera sexualitet i jämställdhetsfack.
Kvinnor hon talar med kan känna sig vilsna om deras sexuella preferenser inte stämmer överens med deras feministiska övertygelse.
– Men om en kvinna exempelvis råkar tycka om att en man tar befäl i sexualiteten, gör det henne inte till en mindre bra feminist. Om det så är social konstruktion eller biologi – so what? Så länge det inte skadar någon. Det betyder inte att en relation är mindre jämlik. Sexualiteten återspeglar inte ens jämställda förhållande, menar Isabel Hillborg.
Har vi nått fram till ett fritt kvinnligt sexsubjekt i dag?
– Nja, vi vacklar på kanten till det. Och kravet på politiskt ställningstagande, avhållsamhet som feministiskt statement blir ännu en bromskloss mot ett fritt sexuellt subjekt, säger Hillborg, som menar att det i dag råder strömningar som delar upp kvinnor i olika läger.
– De som anspelar på sexualitet är rädda att ta striden för att de är sexuella. Som kvinna är det ännu lite fult att vara kåt, det blir ett nedsättande epitet på tjejer, både gentemot sig själva och andra tjejer.
Och föreställningen att tjejer som har tillfälliga förbindelser är destruktiva lever kvar, menar Isabel Hillborg, som berättar att en del terapeuter ger tjejer sexförbud av detta skäl, även om tjejen i fråga uppger sig må bra av den sexuella relationen i fråga.
Medan det i homosexualiteten och gayvärlden finns en lekfull sexualitet (särskilt när det gäller manliga homosexuella), kopplas heterosexualiteten i dag ännu till en mängd krav om perfektion och prestation, menar Hillborg.
– Vi behöver gå tillbaka till att sex ska vara enbart lustfyllt. Att det inte alltid måste inbegripa orgasm och att det också kan vara lite fult och smutsigt ibland. Kvinnor granskar i dag sin egen sexualitet på ett ganska dömande och hämmande sätt.
Hillevi Ganetz, medievetare och professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet, håller däremot inte med om att det i dag skulle råda en generell antisexuell revolution. Nutiden är en mer blandad kompott som, trots att en del strömningar förespråkar avhållsamhet, även rymmer väldigt många sexualliberala inställningar och sexpositivism bland feminister, påpekar hon.
– Snarare har de starkare rösterna som förespråkat det ena eller andra försvunnit.
Hon tror inte att avhållsamhet i framtiden är det nya svarta. Inte heller att det erotiska spelet mellan könen kommer att försvinna, vare sig som en följd av metoo eller i och med förändringarna i samtyckeslagen.
– Alla kan egentligen skilja mellan en ovälkommen uppvaktning och en välkommen.
Men på frågan om vi i dag har nått fram till det fria kvinnliga sexsubjektet blir även hennes svar tveksamt.
– Nja, vi ger sken av att det är fritt. Kvinnan i västvärlden har i dag rätt till sin sexualitet. Samtidigt lever gamla föreställningar kvar. Det kvinnliga sexsubjektet är ändå inte helt accepterat. Kvinnor som tar för sig sexuellt och tar sexuella initiativ kan ännu stämplas som slampa eller madrass. Och bilden av att det är killar som erövrar och tjejer som behagar finns kvar, som en del av gamla sega strukturer.
Strukturer som enligt Hillevi Ganetz knappast har förankring i biologin; bland många djurarter är det ju hanen som gör sig till vackert objekt inför en diskret gråbrun, betraktande och väljande hona.
Historiskt sett har vi dock hela tiden gått mot ett frigörande av kvinnlig sexualitet, samtidigt som det har varit segt och inneburit många bakslag, menar Hillevi Ganetz.
– Utifrån vad som skett hittills borde utvecklingen fortsätta så; att det blir allt mindre konstigt att en kvinna uppvaktar en man sexuellt. Men det kan ta väldigt lång tid, lika lång tid som lika lön för lika arbete, spår hon.
1960-talets preventivmedel banade väg för det kvinnliga sexuella subjektet, som i 1980-talets populärkultur stärktes i och med Madonna, som till skillnad från ikoner som Marilyn Monroe signalerade en annan sexualitet än det traditionella »kom och ta mig«, resonerar Hillevi Ganetz. I dag finns kvinnan som sexsubjekt kvar, men riktar inte nödvändigtvis sin sexualitet mot män, utan kan njuta av sexualkraften i sig själv, menar hon.
Trots allt fler dejtingapparrapporteras det i dag om ensexrecession bland unga i USA, Japan, Storbritannien och Sverige. Vad tror du att det beror på?
– Delvis kanske det beror på att sex har blivit något som inte är lika omgivet av mystik som förr. På 1970- och 1980-talet kände man nästan att man måste ha sex. I dag är det nog ganska avdramatiserat, porr i mobil är lättillgängligt, det blir inte så laddat.
Är sexualiteten ett viktigt område för kvinnlig frigörelse?
– Jag kan personligen tycka att det är något överskattat. 1990-talets kvinnoforskning ägnade sig väldigt lite åt sexualiteten, men i dag görs massor på området, säger Hillevi Ganetz, som säger sig kunna förstå sexrecessionen och att unga kan bli trötta på sexualitet.
– Vi har nått en gräns där det inte kommer funka att rulla ut reklam med snygga brudar.
Men är det inte där skon klämmer? Att kvinnlig heterosexualitet ännu görs synonym med en självbespeglande eller jämförande bild? Handlade inte en del av den sexuella frigörelsen om att rikta kvinnans blick från sin egen självgranskning till att upptäcka mannen?
– Jo, och det finns en trötthet inför den slentrianmässiga bilden av kvinnlig sexualitet.
De traditionella bilderna av såväl manlig som kvinnlig heterosexualitet omges däremot med nostalgi i den franska tidskriften Causeur. I en rad artiklar slår tidningen – i efterdyningarna av den franska metoo-vågen (»Balance- ton-porc«) – fast idén om att vi nu lever i en »antisexuell revolution«.
Scenen för beskrivningen av denna nya antisexualitet utspelar sig – återigen – i en tågvagn, eller rättare sagt i en tunnelbanevagn i Paris.
Journalisten Élisabeth Lévy beskriver hur hon som betraktare i denna vagn märker hur det erotiska spelet mellan könen, flirten, har förändrats, eller snarare försvunnit, efter metoo. Bestört studerar Lévy ett tiotal män som befinner sig i närheten när en »ung, blond, lättklädd, snygg« tjej gör entré i vagnen. Inte en enda man gav den unga kvinnan en tillstymmelse till blick, ens i smyg, noterar Lévy chockerat. De som varken hade bok, tidning eller blicken fäst vid mobilen stirrade bara rakt framför sig, utan att så mycket som snudda med blicken vid den »solbrända unga skönhetens bara mage«, konstaterar Lévy – nästan förnärmat.
Fram till metoo fanns en konsensus om att, som man uttrycker det på franska, det sexuella spelet var värt ljuset (»le jeu valait la chandelle«) och att detta spels »ljuvligheter, såväl som dess plågor var värt att ta risker för«, menar Lévy, som betonar att hon med detta inte vill säga att hon saknar den tid då kvinnors kroppar ansågs stå till männens förfogande. Men metoo-rörelsen har, hävdar hon, skapat helt andra relationer mellan de båda könen, inte bara i medier utan i många människors medvetande.
»Med metoo har vi fått en antisexuell revolution«, hävdar Lévy, och menar att förförelse i en sådan värld blir ett minne blott.
»Att en vacker kvinna inte längre drar männens blickar till sig visar att vi rör oss mot en ny värld där det vi i dag kallar förförelse inte längre äger rum, i alla fall inte i de former vi är vana att se dem, enligt vilka kvinnan vill behaga och mannen erövra.«
Visst, medger Lévy, vi kan lyckligtvis undkomma dessa uppdelningar, mixa dem med andra roller.
»Det är bara det att den musik som ackompanjerat det sexuella spelet sedan sekel tillbaka har gjort avtryck i våra reptilhjärnor«, skriver hon.
Liksom Kunderas hjälte i tågkupén beklagade sig över att inte tryggt kunna hemfalla åt »de gamla dumma bilderna« i reptilhjärnan, över att kvinnor rubbar dem genom att titta på fel sätt, beklagar sig Lévy ett 40-tal år senare över risken att behöva överge »reptilhjärnans« bilder, där mannen erövrar och kvinnan behagar. Men denna gång handlar klagosången inte om att kvinnor tittar »på fel sätt«, utan om att mannens blick (påstår hon) har eliminerats, inte lyfts när en vacker ung kvinna gör entré i en tunnelbanevagn eller kupé.
»Kvinnor kommer inte längre att vara objekt för begäret, av det skäl att det inte längre finns något begär/att man är färdig med begäret«, klagar Lévy och beskriver den nya samtyckeslagen i Sverige, där sexuell handling som utförs utan samtycke, »även utan våld eller hot, räknas som våldtäkt«.
Gråzonerna – den (av Kundera erotiserade), subtila tvetydighet där ögon kan säga »ja« men munnen säga »nej« eller vara tyst – löses upp och förs i och med lagändringen, enligt Lévy, över till den svarta sidan.
I samma tidning varnar även psykoanalytikern Jean-Pierre Winter för risken att vi går mot en »värld utan begär«.
»För att ett begär och sexualakten ska finnas«, proklamerar Winter, »måste både man och kvinna acceptera att vara objekt i den andres fantasi.«
Hos Winter, liksom hos Lévy och Kundera, tycks det rent omöjligt för heterosexualiteten att anta andra former än den som Winter beskriver, nämligen: »Mannen är blicken, kvinnan är den betraktade. När hon är kokett, sminkar hon sig och klär sig så som hon tänker sig att mannen önskar se henne.«
Han betonar att man gott och väl kan acceptera att vara ett objekt för begäret och samtidigt vara subjekt i det professionella yrkesmässiga livet. Men enligt hans beskrivning är kvinnlig (och manlig) sexualitet – liksom hos Rousseau – ännu lika starkt beroende av att kvinnan är det betraktade, det som väcker snarare än uttrycker begär. Denna föreställning om heterosexualiteten sitter hos så djupt hos Winter att alternativet tycks vara antingen homosexualitet – eller ingen sexualitet alls.
Den enda feministen som får komma till tals i tidningen Causeur, Anne Zelensky, tycker däremot att metoo leder till en förbättring och återkopplar till 70-talets feministiska rörelse, vars kärna hon beskriver som en kamp mot våld mot kvinnor.
Neofeminismen skyr inte alls skillnader mellan könen, menar Zelensky, utan vill snarare låta oss slippa stängas in i klaustrofobiska könsroller och sexuella korsetter, i karikatyrerna flicka eller pojke. Även Zelensky beskriver dock dagens feminism som kopplad till en viss puritanism.
Men hon är också den enda i tidningen som inte beskriver bilderna av heterosexualitet som statiska; och som nämner att vi i framtiden kanske inte behöver se slutet på begäret, som i stället dynamiskt kan anta andra, nya former.
»Vi är ännu i feminismens linda«, säger Zelensky, »och, om ni så vill, i begynnelsen av en frigörelse av såväl män som kvinnor.«
Hos 1970-talets feminister handlade det till stor del om att erövra just blicken, att frigöra sexualiteten från de strikta normerna för hur kvinnan skulle se ut. Det handlade inte om att kvinnan för att frigöra sig från dessa bilder helt och hållet måste avhålla sig från sex, eller från att över huvud taget uttrycka heterosexuellt begär.
Har dagens neofeminism gett upp 1970-talets utforskande av det kvinnliga subjektets sexualitet, för att i stället landa i något som liknar 1800-talets avhållsamhet? Som om vägen till kvinnan som fritt sexuellt subjekt – utan vare sig botox, nitisk självgranskning eller en drift sublimerad till begär efter handväskor eller heminredning – var alltför snårig och utopisk. Som om feminister, såväl som antifeminister för evigt sitter fast i samma fälla; i Rousseaus beskrivning av kvinnligt begär och som om enda alternativet till den beskrivningen är antingen anti- eller homosexualitet.
När vissa strömningar av feminismen nu lyfter sexuell avhållsamhet som feministiskt statement, överlåter de då inte heterosexualiteten till något annat, eller rent av någon annan? Till män som Horace Engdahl, som inbitet fortsätter att beskriva grunden för det sexuella spelet mellan man och kvinna som hon i objektrollen och han som subjektet? Och är det inte i så fall att resignerat ge upp den sexualenergi som Germaine Greer beskrev som »den enda kraft som skulle kunna förändra världen«?
Eller ger avhållsamhetstrenden i stället upphov till en avsaknad av dikterande bilder, en blank yta som kanske är själva förutsättningen för att nya former av driften ska få gro och växa ifred?
Frågan är om ens profeten Teiresias i grekisk mytologi förmår – eller törs – sia om framtiden i denna fråga. En av förklaringarna till att Teiresias – som hade upplevt älskog både som man och som kvinna – berövades synen av Juno sägs nämligen vara att han höll med Jupiter om att kvinnor njöt mer än män av erotik.
***
Svensk kvinnohistoria
1864: Mannen förlorar laglig rätt att aga sin hustru.
1872: Kvinnan får själv bestämma vem hon ska gifta sig med.
1919: Kvinnor får rösträtt från 23 års ålder och blir valbara.
1921: Allmän rösträtt införs. Gift kvinna blir myndig vid 21 år.
1939: Trolovning, giftermål, havandeskap eller förlossning kan inte längre användas som skäl till att avskeda kvinnor i statlig tjänst.
1955: Förstatligande av sjukförsäkringen – rätt till 90 dagars mammaledighet.
1960: Införs princip om lika lön för lika arbete för kvinnor och män.
1965: Sverige får som första land i världen en lag mot våldtäkt i äktenskap. Men det dröjde till 1984 innan lagen prövades.
1974: Föräldrar får rätt att dela på ledigheten vid barns födelse genom att föräldraförsäkringen införs.
1975: Ny abortlag införs. Kvinnan bestämmer själv om abort till och med 18:e havandeskapsveckan.
1979: Sverige inför, som första land i världen, en lag som förbjuder aga av barn.
1982: Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal. Fem lagar om kvinnors och barns rättsställning vid brott, incest och andra sexuella övergrepp skärps. Kvinnor får vid giftermål välja sitt eget eller mannens efternamn.
1995: Pappamånaden införs i föräldraförsäkringen.
1998: Lag om förbud mot köp av sexuella tjänster.
1999: Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning införs.
2018: Nya samtyckeslagen träder i kraft 1 juli 2018. Grundprincipen är att sex ska vara frivilligt. Enligt lagen blir det förbjudet att ha sex med en person som inte uttryckligen sagt ja eller aktivt visar att den vill delta. Det ska inte längre krävas att gärningsmannen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta position.
Sedan lagen trädde i kraft har flera män dömts för oaktsam våldtäkt. Högsta domstolens första prövning av samtyckeslagen resulterade i juli 2019 i en fällande dom.
