Bästsäljarna som glömdes bort

”Nästa färdig”, ”Ny svensk roman!” Med denna typ av iögonfallande rubriker lanserades Fredrika Bremers och Emilie Flygare-Carléns romaner för amerikanska och europeiska läsare på 1840-talet.

Flera olika översättningar av en och samma roman trycktes ofta samtidigt. När två olika översättningar av Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön kom på engelska 1844 utbröt ett annonskrig mellan översättarna och deras förlag i New York-tidningarna. Eftersom översättaren Mary Howitt hade tonat ner erotiskt laddade partier generade sig inte översättarduon Gustav Clemens Hebbe och Henry Champion Deming och deras förlag att införa braskande varningar för Howitts ”stympade” översättning under rubriken ”Varning till publiken”.

Detta visar hur svensk litteratur fick ett internationellt genombrott mycket tidigare än hittills visat. Vad som inte syns i dagens litteraturhistoriska handböcker är att det var de första kvinnliga författarna Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén som gjorde svensk litteratur känd utomlands redan i mitten av 1800-talet. Deras romaner var dåtidens mest lästa böcker och de anmäldes och recenserades flitigt i internationell press. De dominerade dåtidens bokmarknad tillsammans med författare som Charles Dickens och Alexander Dumas d.ä. och d.y.

Det var alltså inte runt år 1900, med författare som August Strindberg och Selma Lagerlöf, som svensk litteratur började nå läsare utanför Norden. Bremer och Flygare-Carlén var då sedan länge storsäljande litterära kändisar och de användes för att marknadsföra sina yngre och senare kollegor. Till exempel lanserades Strindberg på tjeckiska med hjälp av den firade Flygare-Carlén. Det var dessutom en av hennes översättare som översatte Strindberg till tjeckiska. I jämförelse med Bremer och Flygare-Carlén ter sig dock Strindbergs och Lagerlöfs introduktion på den internationella arena mer trevande.

Fredrika Bremer (1801–1865) inledde författarskapet 1828-1831 med serien Teckningar utur vardagslivet, som bland annat innehöll romanen Familjen H***. Den följdes av Nya teckningar utur vardagslivet 1834–1858 där några av hennes mest kända romaner ingick: Grannarna och Hertha. Emilie Flygare-Carlén (1807–1892) debuterade tio år senare med Waldemar Klein (1838).  Debutverket följdes av ett par romaner om året fram till början av 1850-talet. Några av de mest kända är Rosen på Tistelön (1842), Enslingen på Johannis-skäret (1846) och Ett år (1846). Efter ett par års uppehåll publicerade hon sin sista stora roman Ett köpmanshus i skärgården 1859.

Trots att det var tio år mellan Bremers och Flygare-Carléns svenska debuter började deras romaner översättas ungefär samtidigt i slutet av 1830-talet. Bremers Teckningar utur vardagslivet kom på danska 1836 och två år senare trycktes den första översättningen till tyska av Presidentens döttrar följt av Grannarna 1839. I början av 1840-talet spreds hennes romaner på franska, engelska och nederländska. Flygare-Carléns andra roman Gustav Lindorm (1839) översattes samma år till danska och följdes snabbt av fler översättningar. 1841 inleddes utgivningen av hennes berättelser på tyska med Kyrkoinvigningen i Hammarby och under 1842 publicerades inte mindre än sju Flygare-Carlén-romaner på tyska. Precis som för Bremer började böcker nu också komma på nederländska, engelska och franska. Två decennier senare blev Flygare-Carléns romaner oerhört populära på språk som tjeckiska och ungerska.

Med hjälp av digitaliserat material går det att följa hur svenska romaner spreds och mottogs i Europa och USA. Bremers berättelser distribuerades främst på de stora kulturspråken tyska, engelska och franska i västra Europa och USA, medan Flygare-Carléns romaner också blev populära på de mindre europeiska språken i östra Centraleuropa. Ytterligare en skillnad är att Bremers verk i första hand uppskattades under 1840- och 1850-talen medan Flygare-Carléns romaner höll ställningarna fram till första världskriget, framför allt på språk som tyska och tjeckiska.

I likhet med annan svensk litteratur spreds Bremers och Flygare-Carléns romaner först på danska och tyska. Översättningen till tyska var viktig eftersom tyska var det dominerande språket i Europa. Den bildade publiken i stora delar av Europa läste skönlitteratur på tyska, i synnerhet i de länder som ingick i det Habsburgska imperiet, till exempel Tjeckien, Ungern och Polen. Också en del texter av Bremers och Flygare-Carléns manliga kollegor, som Carl Jonas Love Almqvist och August Blanche, översattes till danska och tyska. Till skillnad från de kvinnliga romanförfattarnas verk resulterade detta inte i en fortsatt stor utgivning av nya utgåvor och upprepade nyöversättningar. Inte heller ledde det till fortsatt spridning till andra europeiska språk.

Det verk av Almqvist som översattes till flest språk var hans idag bortglömda roman Gabrièle Mimanso (1841). Förutom översättning till danska och tyska kom den också på nederländska 1843 och engelsk 1846. Men utgivningen fortsatte inte på något av språken. Detta kan jämföras med Bremers Grannarna som översattes till danska, tyska, engelska, nederländska, franska och polska. På engelska kom Grannarna i två olika översättningar varav den ena, av Mary Howitt, gavs ut 18 gånger före andra världskriget.

Vad gäller Flygare-Carléns Ett år spreds den på danska, tyska, engelska, nederländska, franska, ungerska, ryska, polska, italienska och tjeckiska. På tyska, franska och engelska översattes den minst två gånger till vardera språket och den trycktes i tio eller fler utgåvor på respektive språk.

Enligt tidigare svensk litteraturhistorieskrivning var Esaias Tegnér Sveriges mest internationellt kända författare före slutet av 1800-talet. Det stämmer att ett av hans verk, Frithiofs saga, fanns på danska, tyska och engelska när Bremers och Flygare-Carléns romaner började slå igenom. Redan två år innan Tegnérs romantiska versepos trycktes på svenska 1825 publicerades ett par sånger översatta till tyska. Detta uppmärksammade av ingen mindre J.W. Goethe som prisade Tegnérs vikingasaga. Redan året efter den svenska utgåvan spreds Frithiofs saga på danska och i tre olika tyska översättningar, vilka alla tre kom i nya upplagor fram till mitten av 1800-talet. Runt 1840 kom Tegnérs vikingasaga också i fyra olika engelska översättningar samt därefter i en rysk och en polsk version.

Intresset för Frithiofs saga tycks dock ha ökat markant i samband med Bremers och Flygare-Carléns internationella genombrott. Samtidigt som deras romaner spreds kom Frithiofs saga i nya tyska utgåvor och översättningar. När deras romaner kom på nederländska kom också Tegnérs versepos på samma språk. Det översattes nu också till franska av bland andra Rosalie du Puget som också översatte Bremer och Flygare-Carlén. Tack vare Flygare-Carléns popularitet bland ungerska läsare kom Tegnérs versepos också så småningom på ungerska 1868.

Vid en jämförelse är det alltså tydligt att det stora intresset för de kvinnliga författarnas svenska romaner resulterade i ytterligare nya översättningar och utgåvor av Tegnérs versepos. Till skillnad från för Bremer och Flygare-Carlén var det bara ett verk av Tegnér som verkligen slog internationellt. Anledningen till detta var i hög grad, att döma av dåtidens mottagande, att det handlade om en norsk vikings räder i kombination med olycklig kärlek.

Varför är det då så att Tegnér och Almqvist tar större plats i den svenska litteraturhistorien än deras samtida så framgångsrika kvinnliga romanförfattare Bremer och Flygare-Carlén? En anledning är att den svenska litteraturhistorien formats av manliga litteraturhistorikers litterära smak runt sekelskiftet 1900 och framåt.

Deras mål var att etablera en nationell svensk litteraturhistoria och Tegnérs vikingaepos och en del av Almqvists verk, som Drottningens juvelsmycke och Det går an, motsvarade deras uppfattning om god litteratur av värde för framtida generationer av svenska läsare. En annan förklaring är att Bremers och Flygare-Carléns brett upplagda familjeromaner inte motsvarade sekelskiftets realistiska och nationalromantiska ideal. De sorterades bort som sentimentala och gammalmodiga.

Ytterligare en anledning till den rådande historieskrivningen är den maskulinisering av litteratur som skedde från sekelskiftet och framåt, där manliga författare med manligt kodade ämnen gavs företräde. Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén var för internationellt framgångsrika och skrev för kosmopolitiska romaner för att passa in i den nya nationella svenska historieskrivningen.

Därför har omfattningen av deras succé, deras spridning och mottagande utanför landet, hittills varit en okänd del av historien. Ifall vi idag vill betrakta vår litteratur ur ett externt, globalt perspektiv, då är det dags att skriva om Sveriges litteraturhistoria.

***

Yvonne Leffler är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.