Dag Hammarskjölds gåtfulla död i nytt ljus

”Det förflutna är inte dött”, skrev Nobelpristagaren William Faulkner, och tillfogade: ”Det är inte ens förflutet.” 

Faulkners paradox fick hösten 2024 förnyad aktualitet. Ett exempel bland många är uppmärksamheten kring en gåtfull händelse som inträffade natten mellan 17 och 18 september 1961 – Dag Hammarskjölds död.

Den 9 september 2024 publicerade FN en rapport om vad som hittills framkommit om orsakerna till generalsekreterarens bortgång. Den 11 september utgavs förre ärkebiskopen K G Hammars bok Den längsta resan, en dokumentärroman om Hammarskjölds sista timmar i livet. Några veckor senare, den 2 oktober, framlades i Sveriges riksdag en motion som föreslog inrättandet av en kommission med uppgift att undersöka den svenska regeringens gåtfulla agerande under efterspelet till Hammarskjölds död. Och den 25 oktober var det på SVT Play premiär för Per Flys ”biopic” Hammarskjöld.

När Hammarskjöld dog hade han varit FN:s generalsekreterare i åtta år. Under denna tid hade han aktivt arbetat för att främja de afrikanska staternas frigörelse från de europeiska kolonialmakterna. På det hela taget hade han varit framgångsrik, men hösten 1961 hade han fått sitt svåraste uppdrag. Det gällde att lösa den kris som i början av 60-talet triggades i gång av Kongos illa förberedda frigörelse från Belgiens kolonialvälde. Sålunda ville han förhindra att den mineralrika provinsen Katanga bröt sig ut ur den nybildade stat – République du Congo – som uppstått ur spillrorna efter det belgiska väldet.

I detta syfte steg Hammarskjöld på kvällen den 17 september 1961 ombord på ett flygplan som skulle föra honom från den kongolesiska staden Léopoldville till Ndola i det brittiska protektoratet Nordrhodesia. Förhoppningen var att han genom ett möte med Katangas omstridde ledare – den av belgiska bosättare och legionärer understödda affärsmannen Moïse Tshombe – skulle kunna förmå provinsen att avstå från sin självständighet.

Hammarskjölds uppdrag var mycket farligt. Skälen till det var flera. Viktigast var att ledarna för den forna kolonialmakten Belgien i hemlighet gav sitt stöd åt Tshombe och Katangas självständighet. Syftet med detta stöd var att bevara ett inflytande över regionen och därmed försäkra sig om billiga malmleveranser för Union Minière, det belgiska statsföretag som sedan 1906 exploaterat Katangas rika gruvfyndigheter.

Men Hammarskjöld såg också andra risker. Till exempel misstänkte han att stöd för Katangas utbrytning också kunde komma från USA och Storbritannien. Dessa stater kunde av militära och ekonomiska skäl ha velat satsa på en hemlig allians med Tshombe. Bland de rika mineralerna i Katanga fanns ju stora mängder av uran, ett ämne som vid denna tid började bli allt mer efterfrågat. (Det var uran från Katanga som i augusti 1945 användes vid bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.)

Vad som verkligen hände när Hammarskjölds plan närmade sig Ndola är dock omtvistat. Det har gått mer än sextiotre år, men gåtans lösning ligger alltjämt i det fördolda.

Många misstänker att Hammarskjöld blev offer för en komplott som anstiftats av Katangas ledare Moïse Tshombe. Denne kontroversielle affärsman kan ha haft flera skäl att vilja ta livet av generalsekreteraren. Viktigast var kanske att han i ett återförenat Kongo riskerade att bli ställd till svars för delaktighet i mordet på Patrice Lumumba (1925–1961), en av ledarna för den kongolesiska frihetsrörelsen och dessutom landets första premiärminister.

Andra tror att Hammarskjölds död berodde på att han genom sitt stöd till svarta vänsterpolitiker utmanat de vita rhodesier som till varje pris velat bevara sin maktställning i Centralafrika. Den tesen drivs av den brittiska historikern Susan Williams. Därom vittnar hennes bok Who killed Hammarskjöld? The UN, the cold war and white supremacy in Africa (2011).

En tredje grupp tror att Hammarskjöld dog därför att han utmanat de stormakter – närmare bestämt USA och Storbritannien – som av militära och ekonomiska skäl hade intressen att bevaka i det uranrika Katanga. I den gruppen tror man att gåtans lösning ska ligga i något hemligstämplat arkiv hos den amerikanska säkerhetstjänsten CIA eller möjligen hos dess brittiska motsvarighet MI6.

I det brittiska protektoratet Nord­rhodesia hävdade myndigheterna från första stund att planet störtat på grund av ett misstag från piloten. Denna förklaring mötte dock redan från början ett starkt motstånd. Bland vittnena på plats fanns flera som hävdade att det funnits två plan i luften och att Hammarskjölds plan blev nedskjutet. Några av vittnena påstod också att det nedskjutna planet efter störtningen hade omringats av vita män i kamouflageuniformer.

Att Hammarskjölds plan blev nedskjutet framställs också som den mest sannolika hypotesen i den nyligen publicerade FN-rapporten, låt vara att man också öppnar för möjligheten av någon form av sabotage.

Detta var till en början också den svenska regeringens linje, men i början av 1962 bytte man plötsligt fot. Av hittills outredda skäl anslöt man sig till den illa underbyggda och av många omständigheter motsagda tesen att planet skulle ha störtat på grund av ett missgrepp från piloten.

Det är oklarheten kring denna omsvängning som utgör bakgrunden till den riksdagsmotion som den 2 oktober 2024 lades fram av kristdemokraten Gudrun Brunegård. Genom tillsättandet av ett slags ”sanningskommission” vill motionären söka skingra dunklet kring den socialdemokratiska regeringens agerande i kölvattnet efter Hammarskjölds död.

I väntan på att en sådan kommission utses kan man ha stort utbyte av K G Hammars roman Den längsta resan och Per Flys film Hammarskjöld.

Hammar har ägnat en stor del av sitt liv åt Dag Hammarskjöld. När han på 80-talet hamnade i en djup kris var det den döde generalsekreterarens efterlämnade papper – utgivna under titeln Vägmärken – som räddade honom. Därom vittnar boken Vägen valde dig. Meditationer över Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” (2005):

”Själv läste jag Vägmärken första gången som ung teolog på 60-talet (…). Senare på 80-talet, rätt mycket av en tillfällighet, var jag i ett pressat läge och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Då kom Dag Hammarskjölds Vägmärken in i mitt liv och nya vidder öppnade sig, ett annat sätt att leva i kyrkan, som gav ett slags frihet.”

I dokumentärromanen Den längsta resan skildrar Hammar sin mästares meditationer under hans sista timmar i livet. Mycket kretsar kring det politiska spelet, men vi får också ta del av Hammarskjölds vilja att genom aktivt handlande följa i Jesu fotspår. Dessa meditationer är mycket fängslande, men något svar på frågan vem som orsakade generalsekreterarens död får vi inte.

Detsamma gäller också Per Flys film Hammarskjöld, en så kallad ”biopic” jämförbar med halvdokumentära spelfilmer som Lawrence of Arabia (1962), Gandhi (1982), JFK (1991), Lincoln (2012) eller Oppenheimer (2023).

Flys film börjar i juni 1960 och följer Hammarskjölds liv fram till flygkraschen som tog hans liv. Däremellan får vi följa generalsekreterarens konfrontationer med ledande politiker som USA:s president John F Kennedy, Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov, Kongos premiärminister Patrice Lumumba, med flera. Tonvikten ligger genomgående på de mest laddade händelserna under denna tid, som till exempel den ryktbara session i FN där den styvsinte generalsekreteraren trotsade de sovjetiska delegaternas upprepade krav på hans avgång.

Mot den bakgrunden kan man förstå att rollen som Dag Hammarskjöld anförtroddes åt Mikael Persbrant. Just den rollen spelade Persbrant redan i The Siege of ­Jadotville (2016), en mycket välgjord actionfilm baserad på verkliga händelser under Kongokrisen. I filmens centrum står en liten irländsk FN-trupp som på order av Hammarskjölds lokale medhjälpare Sture Linnér skickats till den kongo-lesiska gruvstaden Jadotville – dagens Likasi – och där inringats av en militärt överlägsen styrka bestående av 3 000 legosoldater understödda av belgiska bosättare och fientligt sinnade ortsbor.

I Per Flys film är perspektivet bredare, men fokus ligger alltjämt på Hammarskjölds insatser som ståndaktig generalsekreterare för FN under den maktkamp mellan öst och väst som pågick under hela hans ämbetstid. Någon definitiv lösning av mordgåtan får vi dock inte. Här dödas Hammarskjöld av lejda yrkesmördare, men deras namn och nationalitet avslöjas inte.

Närmare gåtans lösning kommer vi nog i den nya FN-rapport som har titeln Investigation into the conditions and circumstances resulting in the tragic death of Dag Hammarskjöld and of the members of the party accompanying him. Namnen på mördarna får vi visserligen inte, men dokumentet bäddar likväl för sensationella slutsatser. Författaren understryker sålunda att gåtan ska kunna lösas, men att lösningen står att finna i ett arkivmaterial som alltjämt hemlighålls av ”a few key member states”, det vill säga Sydafrika, Storbritannien och USA. Av dessa tre stater är det två som utmärkt sig genom sin obstinata vägran att medge FN inblick i det relevanta arkiv­materialet – Storbritannien och USA. 

I amerikanska och brittiska arkiv ska det enligt FN-rapporten finnas dokumentation av radiotrafik som skulle kunna kasta ett avslöjande ljus över omständigheterna kring Hammarskjölds död. Där ska också finnas mycket annat av betydelse, däribland uppgifter om flygburen personal från den amerikanska säkerhetsorganisationen CIA som vid den aktuella tidpunkten befann sig i Kongo för att utföra planerade lönnmord.

Britternas och amerikanernas vägran att öppna arkiven är anmärkningsvärd. Tillsammans med andra omständigheter framtvingar den en obekväm misstanke. Utredningen säger det inte explicit, men undertexten är solklar. Den säger att mordet på Hammarskjöld förmodligen välkomnats och kanske till och med initierats av USA och/eller Storbritannien. Sålunda antyds det att mördaren ska ha varit någon av de flygburna CIA-agenter som vid tiden för mordet följde generalsekreteraren i spåren.

Detta kan ses mot bakgrund av vad som i efterhand visat sig vara ett amerikanskt dubbelspel. USA:s president John F Kennedy stod officiellt på Hammarskjölds sida, och när han 20 januari 1961 installerades i sitt ämbete, sa han sig vilja stödja Afrikas frigörelse från kolonialmakterna. Verkligheten blev dock en annan. I hemlighet kom han att fullfölja den föregående administrationens uppslutning bakom kolonisatörernas kamp för att bevara sitt inflytande över Kongo.

Dessa omständigheter kastar i efterhand ett sinistert ljus över en av Hammarskjölds allra sista måltider. Strax före sin död åt han lunch med den man som kan misstänkas ha konspirerat mot hans liv, det vill säga president Kennedy. Samme man skulle dagen efter Hammarskjölds död göra ett uttalande som mot bakgrund av den nya FN-rapporten får ett tvetydigt skimmer över sig. Han sa: ”The problem is not the death of one man, the problem is the life of this organization.” 

Vi får nog aldrig veta om misstankarna mot Kennedy är befogade. Om de likväl skulle bekräftas, är det många pusselbitar som skulle kunna falla på plats. Dit hör den svenska regeringens gåtfulla agerande i början av 1962. Att regeringschefen – Hammarskjölds gode vän Tage Erlander – inte längre ville stå fast vid den mest sannolika hypotesen, blir plötsligt begripligt. Att under det kalla kriget lägga skulden för generalsekreterarens död på USA eller Storbritannien hade av diplomatiska skäl varit yttest olämpligt.

***

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa

Läs även: Nytt ljus över det spanska inbördeskriget