Den första solnedgången över republiken

Enligt den sminkade versionen skulle George Washington, efter ett liv i Förenta Staternas tjänst, ha dragit sig undan till sitt gods Mount Vernon i Virginia och nöjt blickat tillbaka på sitt livsverk. I själva verket präglades hans sista år av misströstan inför den nation som han i så hög grad bidragit till att utforma. Blott ett par veckor före sin död i december 1799 skrev han till en vän: »En tid har jag nu betraktat Förenta staternas politiska angelägenheter med ångestfylld, plågad blick. Det tycks mig som om landet snabbt driver mot en fruktansvärd kris, men vad som kommer att hända vet blott den Varelse som ser, förutser och styr alla ting. 

I dag känner många amerikaner besvikelse över den rådande polariseringen av landet. De önskar ett värdigare demokratiskt samtal över partigränserna. Redan landsfadern Washington drabbades av en liknande besvikelse. Särskilt upprördes han över de partistrider som rasade under hans år som president på 1790-talet. Även flera av de andra grundlagsfäderna kände missnöje över utvecklingen i landet. I The Radicalism of the American Revolution (1991) har historikern Gordon Wood skildrat desillusionens vindar i deras sena skrifter, framför allt i dagböcker och korrespondens. Nyligen undersökte Dennis C. Rasmussen temat på ett systematiskt vis i Fears of a Setting Sun (2021), en bok som rönt viss uppmärksamhet i ljuset av den rådande krisen i Amerika.

Det har ibland framhållits att det politiska landskapet i USA aldrig har varit så polariserat som på 1790-talet, då Washington och hans efterträdare John Adams beklädde presidentämbetet. Konflikten rörde Amerikas identitet och hur det nya landet skulle styras. Två läger bekämpade varandra. Det federalistiska partiet ville ha en stark centralmakt som enade delstaterna under en stark hand. Landets internationella kreditvärdighet skulle stärkas och en stående armé och flotta införas. Federalisterna hade sitt starkaste stöd i industriellt och merkantilt präglade delstater i norr. Demokrat-republikanerna såg snarare Amerika som en agrarrepublik. De ville säkerställa delstaternas rättigheter samt införa ökat självstyre för mindre administrativa enheter. Genom att försvaga presidentmakten skulle man se till att landet inte blev en ny monarki. Demokrat-republikanernas förgrundsgestalt Thomas Jefferson ansåg att federalisterna försökte underminera de republikanska idealen och förvandla Amerika till ett nytt England. Partiet hade sitt starkaste stöd i södern.

Den franska revolutionen piskade upp de redan infekterade amerikanska stämningarna. Ludvig XVI fördes till giljotinen en knapp månad innan Washington svors in till sin andra presidentperiod, den 13 februari 1793. Under de följande åren höll landet på att slitas sönder inifrån. Pressen, nyligen befriad från censur, var hejdlös i sina personangrepp, och i kongressen utbröt blodiga slagsmål. Federalisterna ville alliera sig med England mot de blodtörstiga fransmännen. De frankofila demokrat-republikanerna däremot, påminde om att Amerika fortfarande var allierat med Frankrike, som hade hjälpt landet under frihetskriget. Officiellt höll sig USA neutralt fram till 1812, då man ånyo hamnade i krig med England. 

Partistriderna på 1790-talet rörde frågor som alltjämt har relevans, exempelvis de om delstaternas rättigheter och presidentens befogenheter. Med 1900-talet i backspegeln kan man konstatera att den federalistiska visionen gick segrande ur striden. En forskare har beskrivit federalismens synsätt som en "andra natur" för dagens amerikaner. 

George Washington föddes 1732 i en godsägarsläkt i Virginia. Familjen var välbeställd men hörde inte till det högsta skiktet i kolonin. Men genom individuell duglighet, en serie lyckosamma tilldragelser samt äktenskapet med den rika änkan Martha Custis nådde Washington tidigt samhällets höjder. Som person var han förtegen, beslutsam och självuppoffrande. I sin ungdom bedrev han inga akademiska studier utan anträdde i stället tidigt den militära banan och tjänade troget England under sjuårskriget. Men efter en rad kränkningar, då han upplevde att brittiska kronan inkräktade på kolonisternas värdighet, tog han till vapen mot sitt gamla fädernesland. För att göra detta krävdes en tro på att det gick att skapa ett bättre samhälle. Genom att bryta med England utvecklade han den typ av inre styrka som en människa endast kan tillägna sig genom mod och prövningar.

Washington präglades av ett aristokratiskt etos och hans vision av Amerika speglade hans pliktdrivna personlighet. Han drömde om en sammanslutning av fria medborgare som lät sig styras av förnuftet och handlade oegennyttigt, snarare än en skock av skrämda och egoistiska undersåtar som vallades runt av europeiska despoter. Under kriget mot engelsmännen hade Washington drivits av dygd och rättskänsla, och han ansåg att även den nygrundade republiken, som möjliggjorts genom medborgararméns heroiska kamp, skulle cementeras i dessa ideal. I likhet med flera andra av seklets statsmän och filosofer idealiserade han antikens republiker. Många grundlagsfäder vurmade särskilt för den romerska republiken, vilket fick dem att kalla det nya kongresshuset för Kapitolium efter byggnaden där den romerska senaten höll sina sammanträden. Washington föreställde sig att den romerska republiken vilade på medborgerlig dygd eller virtus, ett ord som är besläktat med både vis (kraft) och vir (man). Han citerade flitigt Joseph Addisons skådespel Cato (1712) som förmedlar en upplysningspräglad syn på dygden samt framhåller betydelsen av den enskildes ståndaktighet i motståndet mot tyranniet. En av hans favoritrepliker löd:

"When vice prevails and impious men bear sway

The post of honor is a private station."

("Där lasten råder och ogudaktigheten härskar

Vaktas hedern av enskilda män.")

Samtidigt som Washingtons dygdebegrepp var uppenbart färgat av upplysningsfilosofins framstegsoptimism bar det en fadd smak av salongskulturen i söderns slavägande godsägarskikt. Washington var själv slav-ägare och hans vision av Amerika var en hierarkisk adelsrepublik snarare än en folklig demokrati. Det nya landet skulle administreras av fria män som åsidosatte sina egna intressen för landets väl. Exempelvis ansåg han att amerikanerna borde bekläda offentliga ämbeten i en anda av osjälviskhet och helst utan betalning, eftersom korruptionsrisken ökade om ämbetet var välbetalt. Obetalda ämbeten kan emellertid beskrivas som en odemokratisk (alternativt utopisk) vision, eftersom den förutsätter att ämbetsmännen har privata tillgångar att falla tillbaka på. I linje med sina övertygelser vägrade Washington själv att ta emot lön när han blev utsedd till överbefälhavare för revolutionsarmén, men det bör tilläggas att de förslavade människorna på hans plantage indirekt betalade hans lön.

Efter frihetskriget fruktade man att Washington skulle utropa sig till diktator och införa monarki i Förenta Staterna. Men han drog sig tillbaka till sitt gods i en nobel gest som påminde om Cincinnatus handlande under den romerska republiken. Samtiden uppfattade Washingtons sorti som höjden av dygd och trogenhet gentemot de demokratiska idealen. Efter några år i relativ tillbakadragenhet kal-lades han motvilligt tillbaka till politikens centrum och det nyinrättade presidentämbetet.

I sin optimism om de amerikanska medborgarnas dygd, föreställde sig Washington att republiken skulle vara fri från partibildning. Förenta Staterna skulle inte drabbas av den typ av inbördes konflikter som hemsökte de europeiska monarkierna. "Om vi vill befrämja den Frihet och Självständighet som har kostat oss så mycket blod och resurser, så måste vi fördriva partibildningens demon (the demon of party spirit)", skrev han. Partier nämndes inte heller av Konstitutionens författare. Men dessa naiva förhoppningar om en harmonisk demokrati kom att gäckas av utvecklingen under 1790-talet. Först med det tolfte tillägget i konstitutionen 1804 erkändes implicit förekomsten av partier.

Partibildningens vådliga effekter löper som en röd tråd i Washingtons offentliga tal som president, alltifrån invigningstalet till hans berömda "Farewell Address". I detta avskedstal efter presidentskapet varnade han särskilt för partiväsendets faror. Den sobre Washington menade att partier är "oskiljaktiga från vår natur och har sina rötter i människans starkaste passioner" och att de just därför utgör en republiks "värsta fiende". Långt senare, 1862, när Förenta Staterna bekrigade varandra under inbördeskriget, lästes talet upp i senaten för att påminna senatorerna om landsfaderns farhågor. Uppläsningen har blivit en tradition. Varje år på Washingtons födelsedag den 22 februari läses "Farewell Address" högt av en senator som omväxlingsvis företräder något av de två stora nuvarande partierna.

Det har länge diskuterats huruvida Washington själv tillhörde något av sin tids stora partier. Trots sin strävan efter att hålla sig opartisk hade han uppenbart sina sympatier i det federalistiska lägret, i synnerhet mot slutet av presidentskapet. Måhända bottnade hans förkärlek för partiet i att han under frihetskriget hade sett värdet i hur de olika delstatsmiliserna samarbetade mot engelsmännen. Hans aristokratiska etos torde likaledes ha disponerat honom till federalistiskt färgade ställningstaganden, i synnerhet när bulletinerna från skräckväldets Paris nådde den nya världens hamnar. 

Under åren som president drömde en allt sjukligare Washington om att dra sig tillbaka från offentligheten, men hölls kvar på presidentposten eftersom han ansågs vara den ende som kunde hålla ihop den konfliktdrabbade nationen. Porträtten på Washington från denna tid visar en nobel, sliten och kanske något uppgiven man, som tycks lida av det ämbete som tillförordnats honom. Efter att ha avstått från en tredje ämbetsperiod trädde Washington tillbaka till Mount Vernon. Han hade då enbart några år kvar att leva. 

Under Washingtons levnad skedde nästan ofattbara förändringar som han själv medverkat till att framkalla. Med åren falnade hans ungdomliga optimism. Plantageägaren Washington kände sig som en främling inför det hätska klimatet i pressen och i kongressen. I hans ögon tycktes amerikanerna förbränna sina möjligheter att skapa en upplyst republik och i stället ägna sig åt futila partistrider, vilka ofta utgjorde en täckmantel för ett sökande efter personlig vinning. En ny generation amerikaner, med andra värderingar än Washingtons egna, intog den scen som han vigt sitt liv åt att bygga. "Ingen gryning var så lovande som vår", skrev han redan 1786, "och ingen dag mera mulen än samtiden!" 

Möjligtvis kan det lända till tröst för dem som oroar sig för USA:s framtid, att redan landsfadern Washington kände sig besviken och missnöjd. Hur det numera står till med amerikanernas dygd är svårbedömt. Men vi kan konstatera att inte ens inbördeskriget förmådde underminera tilltron till konstitutionens giltighet. Vi kan även förundras över att denna i grunden intellektuella konstruktion, som skapats genom ett beundransvärt grupparbete, lyckas hålla samman en demokratisk federation med 345 miljoner invånare. Det är ett exempel på pennans makt.

***

Läs även: Mordet på "det amerikanska seklets arkitekt"

Läs även: Den förste populisten