Den multikulturella myten om al-Andalus
Muslimer, kristna och judar levde sida vid sida på iberiska halvön i 800 år. Men deras liv var parallella, inte sammanflätade.
Bild: Getty Images
Spanien har en annorlunda historia än andra länder i Västeuropa, eftersom landet år 711 invaderades av muslimer från Nordafrika och Mellanöstern. Under många århundraden fanns det därefter muslimer, kristna och judar på samma territorium vilket gör landets tidiga historia intressant för multikulturalister. Det muslimska rike som bildades kallades al-Andalus och omfattade en tid större delen av den iberiska halvön. Sedan återfanns också samma tre grupper i de olika kristna riken som från norr återerövrade halvön stad för stad.
Multikulturalister föreställer sig gärna i dag det medeltida Spanien som ett exempel på tolerans och gott samarbete. Detta påstående upprepas bland annat i svenska läroböcker, och som gymnasielärare i spanska har jag i många år undervisat med en lärobok som påstod just detta. Det spanska ord som används är convivencia, samlevnad. Problemet är att när man granskar perioden närmare, så stämmer inte den bilden. Tvärtom hade både muslimer och kristna målet att vara den enda religionen i sina respektive riken. Vi har god tillgång till källor från många områden och på såväl spanska som latin och arabiska. Frågan är alltså om man bör tala om multikulturalism för att beskriva den här tiden.
Först lite historia. Araber och berber, ett nordafrikanskt nomadfolk, hade på ett fåtal år sopat bort de senantika rikena från Nord-afrika och tog sig över Gibraltar sund, besjälade av en önskan att sprida islam – och att skaffa sig byte. Spanien styrdes vid den här tiden av ett germanskt folk, västgoterna, som hade funnits på iberiska halvön sedan romarriket. De talade en variant av latin och var kristna. Det västgotiska riket kan ha varit det mest sofistikerade i Europa vid den här tiden. År 711 var det dock försvagat efter utbrott av pest, missväxt och konflikter om tronföljden mellan de ledande familjerna. Den arabisk-berbiska erövringen gick snabbt eftersom befolkningen inte kunde göra effektivt militärt motstånd.
Under nästan 800 år – mellan 711 och 1492 – styrdes det nuvarande Spanien helt eller delvis av muslimer och de behandlade den besegrade befolkningen efter samma mall som i alla andra muslimska länder. Kristna och judar sågs som dhimmis. De kunde få leva bland muslimerna, men bara om de i allt underordnade sig, aldrig förolämpade en muslim och betalade en speciell skatt som underströk deras lägre status. En kvinna som gifte sig med en muslim måste uppfostra sina barn till muslimer. En icke-muslimsk man fick inte gifta sig med en muslimsk kvinna. Icke-muslimer fick inte rida, inte bära vapen eller bo nära moskén. Ingen kristen aktivitet fick störa muslimerna, exempelvis klockringning eller processioner vid begravningar. När en kristen konverterade till islam skulle den speciella beskattningen upphöra, men detta skedde inte alltid, eftersom skatten från icke-muslimer var statens viktigaste inkomstkälla. Denna situation borde inte kallas "samlevnad" utan snarare "samtidig existens på ett och samma område". De kristna saknade all betydelse annat än som skattebetalare och omnämns sällan i arabiska källor. När det gäller det sociala livet, ökade den muslimska befolkningen genom familjebildningen. En man kunde och kan enligt Koranen ha fyra hustrur och så många kvinnliga slavar som han hade råd med. Kvinnor ägnade sig åt hem och barn och deltog inte i samhällslivet.
Multikulturell samlevnad?
Multikulturalister talar gärna om det iberiska muslimska riket – al-Andalus – under dess storhetstid på 900-talet då impulser från östliga delar av det muslimska imperiet kombinerades med kunnandet från senantiken. Córdoba var en tid Europas mest folkrika och eleganta stad. 900-talet är den period när moskén i Córdoba byggdes ut, och ett fantastiskt palats uppfördes åt kalifen, liksom ett bibliotek vars make sällan skådas. Det samlades in verk på arabiska från hela den muslimska världen. Däremot visade härskarna inget intresse för kristna eller judiska verk.
Snart därefter började nergången. Berbertrupper som inte fått sin sold plundrade och brände palats och bibliotek. På 1000-talet splittrades al-Andalus i en rad småstater. När de kristna rikena tryckte på från norr fick kungarna i småstaterna panik och begärde hjälp från fundamentalistiska islamska grupper från Nordafrika. Först kommer almoraviderna, sedan almohader-na och till sist meriniderna. De kristna och judar som funnits kvar i al-Andalus fram till dess flydde mot norr. Det var inte multikulturalism.
Den kristna återerövringen av iberiska halvön, la reconquista, började nästan omedelbart efter invasionen 711. I århundranden pågick kriget och från båda sidor skedde snabba angrepp kombinerat med raska tillbakadraganden, så kallade "razzior". Ingendera part hade tillräckliga styrkor eller befolkning för att besätta erövrade områden. En permanent erövring bestod oftast av att en stad belägrades och att dess invånare svältes ut. Inte sällan avslutades en framgångsrik belägring med att de besegrade männen avrättades och kvinnor och barn fördes bort till slaveri. Det var en brutal tid. Runt år 1000 hade de kristna trängt förbi mitten av iberiska halvön. År 1085 erövrades Toledo, 1236 Córdoba och 1248 Sevilla. Kungadömet Granada var det sista som föll. Det intogs 1492.
Både al-Andalus och rikena i norr var jordbrukssamhällen men organiserades socialt olika. Det muslimska jordbruket var ofta kollektivt och baserat på familje- eller klanstrukturer, medan den kristna sidan bestod av nybyggarsamhällen. När de kristna erövrat ett nytt område "öppnades" detta för bönder som vågade flytta söderut, där risken för att bli offer för en razzia aldrig var långt borta. De skapade små byar kring en kyrka eller ett kloster, och kungarna gav privilegier åt nygrundade städer för att locka bosättare dit. Det uppstod grupper av självägande bönder som hade rätt att bära vapen, individuella fri- och rättigheter var viktiga, liksom kvinnornas roll.
Emellertid ville vare sig muslimer i al-Andalus eller de kristna i norr ha någon multikulturalism i samhällslivet. Båda grupperna ville att de andra skulle gå över till deras tro. Båda ansåg sig vara företrädare för den sanna religionen. Eftersom båda parter ständigt hade för liten befolkning ville man inte att denna skulle flytta, hellre då konvertera. De ständiga krigen gjorde dock alla misstänksamma både mot dem som inte omvänt sig men också mot dem som nyligen hade gjort det. När de kristna ryckte fram, från 1200-talet mot Córdoba och sedan Sevilla, utvisade muslimerna grupper av kristna från al-Andalus till Nordafrika, därför att man inte litade på att de skulle slåss på muslimernas sida mot sina trosfränder. När judarna utvisades från det kristna Spanien 1492 var en viktig orsak att de judar som hade konverterat till kristendomen inte skulle lockas tillbaka till sin tidigare religion genom att umgås med sina gamla religionsfränder. Judarna klämdes hela tiden mellan de två större grupperna.
När man jämför lagar och sociala regler från muslimer, judar och kristna befinns de vara förbluffande lika i den meningen att alla tre religionerna såg de andra grupperna som dåligt inflytande på den egna. Man hävdade att de andra religionernas utövare skulle klä sig annorlunda så att de kunde kännas igen och man inte av misstag skulle ha samröre med dem. Grupperna skulle inte äta tillsammans och man fick absolut inte använda ammor från andra religioner, då man trodde att något förmedlades med modersmjölken. Alla tre religionerna hade förbud mot att arbeta för någon som tillhörde en annan trosgrupp. Åtskiljandet kunde röra badhus och skilda badtider. Sådana förbud blev fler ju längre fram i tiden vi kommer, toleransen ökade alltså inte.
När det gäller kulturell utveckling tog de kristna över vissa drag i arkitektur, klädsel och jordbruk men i övrigt sökte de inspiration från Frankrike. Intellektuellt och konstnärligt inflytande därifrån intensifierades genom pilgrimsleden till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien och genom kontakterna med kloster och med påvedömet. Det förekom en omtalad översättarverksamhet som var speciellt intensiv i Toledo på 1200-talet där huvudpersonen var kungen Alfonso den vise. En vanlig metod var att en person översatte muntligt från arabiska till spanska, och en annan översatte från spanska till latin. Alfonso var intellektuellt multikulturell men inte socialt eller religiöst. Hos muslimerna fanns inget intresse för att ta till sig kultur från de kristna.
Var Spanien under medeltiden ett exempel på multikulturell samlevnad? Nej. De kristna lånade vissa estetiska och praktiska drag från al-Andalus, det var allt. Ingen källa talar om att låta sig berikas av andra religiösa sfärer. En slutsats är alltså att ingen av de tre religionerna präglades av en multikulturell inställning och ingen såg multikulturalism som ett ideal.
***
Spanien har en annorlunda historia än andra länder i Västeuropa, eftersom landet år 711 invaderades av muslimer från Nordafrika och Mellanöstern. Under många århundraden fanns det därefter muslimer, kristna och judar på samma territorium vilket gör landets tidiga historia intressant för multikulturalister. Det muslimska rike som bildades kallades al-Andalus och omfattade en tid större delen av den iberiska halvön. Sedan återfanns också samma tre grupper i de olika kristna riken som från norr återerövrade halvön stad för stad.
Multikulturalister föreställer sig gärna i dag det medeltida Spanien som ett exempel på tolerans och gott samarbete. Detta påstående upprepas bland annat i svenska läroböcker, och som gymnasielärare i spanska har jag i många år undervisat med en lärobok som påstod just detta. Det spanska ord som används är convivencia, samlevnad. Problemet är att när man granskar perioden närmare, så stämmer inte den bilden. Tvärtom hade både muslimer och kristna målet att vara den enda religionen i sina respektive riken. Vi har god tillgång till källor från många områden och på såväl spanska som latin och arabiska. Frågan är alltså om man bör tala om multikulturalism för att beskriva den här tiden.
Först lite historia. Araber och berber, ett nordafrikanskt nomadfolk, hade på ett fåtal år sopat bort de senantika rikena från Nord-afrika och tog sig över Gibraltar sund, besjälade av en önskan att sprida islam – och att skaffa sig byte. Spanien styrdes vid den här tiden av ett germanskt folk, västgoterna, som hade funnits på iberiska halvön sedan romarriket. De talade en variant av latin och var kristna. Det västgotiska riket kan ha varit det mest sofistikerade i Europa vid den här tiden. År 711 var det dock försvagat efter utbrott av pest, missväxt och konflikter om tronföljden mellan de ledande familjerna. Den arabisk-berbiska erövringen gick snabbt eftersom befolkningen inte kunde göra effektivt militärt motstånd.
Under nästan 800 år – mellan 711 och 1492 – styrdes det nuvarande Spanien helt eller delvis av muslimer och de behandlade den besegrade befolkningen efter samma mall som i alla andra muslimska länder. Kristna och judar sågs som dhimmis. De kunde få leva bland muslimerna, men bara om de i allt underordnade sig, aldrig förolämpade en muslim och betalade en speciell skatt som underströk deras lägre status. En kvinna som gifte sig med en muslim måste uppfostra sina barn till muslimer. En icke-muslimsk man fick inte gifta sig med en muslimsk kvinna. Icke-muslimer fick inte rida, inte bära vapen eller bo nära moskén. Ingen kristen aktivitet fick störa muslimerna, exempelvis klockringning eller processioner vid begravningar. När en kristen konverterade till islam skulle den speciella beskattningen upphöra, men detta skedde inte alltid, eftersom skatten från icke-muslimer var statens viktigaste inkomstkälla. Denna situation borde inte kallas ”samlevnad” utan snarare ”samtidig existens på ett och samma område”. De kristna saknade all betydelse annat än som skattebetalare och omnämns sällan i arabiska källor. När det gäller det sociala livet, ökade den muslimska befolkningen genom familjebildningen. En man kunde och kan enligt Koranen ha fyra hustrur och så många kvinnliga slavar som han hade råd med. Kvinnor ägnade sig åt hem och barn och deltog inte i samhällslivet.
Multikulturell samlevnad?
Multikulturalister talar gärna om det iberiska muslimska riket – al-Andalus – under dess storhetstid på 900-talet då impulser från östliga delar av det muslimska imperiet kombinerades med kunnandet från senantiken. Córdoba var en tid Europas mest folkrika och eleganta stad. 900-talet är den period när moskén i Córdoba byggdes ut, och ett fantastiskt palats uppfördes åt kalifen, liksom ett bibliotek vars make sällan skådas. Det samlades in verk på arabiska från hela den muslimska världen. Däremot visade härskarna inget intresse för kristna eller judiska verk.
Snart därefter började nergången. Berbertrupper som inte fått sin sold plundrade och brände palats och bibliotek. På 1000-talet splittrades al-Andalus i en rad småstater. När de kristna rikena tryckte på från norr fick kungarna i småstaterna panik och begärde hjälp från fundamentalistiska islamska grupper från Nordafrika. Först kommer almoraviderna, sedan almohader-na och till sist meriniderna. De kristna och judar som funnits kvar i al-Andalus fram till dess flydde mot norr. Det var inte multikulturalism.
Den kristna återerövringen av iberiska halvön, la reconquista, började nästan omedelbart efter invasionen 711. I århundranden pågick kriget och från båda sidor skedde snabba angrepp kombinerat med raska tillbakadraganden, så kallade ”razzior”. Ingendera part hade tillräckliga styrkor eller befolkning för att besätta erövrade områden. En permanent erövring bestod oftast av att en stad belägrades och att dess invånare svältes ut. Inte sällan avslutades en framgångsrik belägring med att de besegrade männen avrättades och kvinnor och barn fördes bort till slaveri. Det var en brutal tid. Runt år 1000 hade de kristna trängt förbi mitten av iberiska halvön. År 1085 erövrades Toledo, 1236 Córdoba och 1248 Sevilla. Kungadömet Granada var det sista som föll. Det intogs 1492.
Både al-Andalus och rikena i norr var jordbrukssamhällen men organiserades socialt olika. Det muslimska jordbruket var ofta kollektivt och baserat på familje- eller klanstrukturer, medan den kristna sidan bestod av nybyggarsamhällen. När de kristna erövrat ett nytt område ”öppnades” detta för bönder som vågade flytta söderut, där risken för att bli offer för en razzia aldrig var långt borta. De skapade små byar kring en kyrka eller ett kloster, och kungarna gav privilegier åt nygrundade städer för att locka bosättare dit. Det uppstod grupper av självägande bönder som hade rätt att bära vapen, individuella fri- och rättigheter var viktiga, liksom kvinnornas roll.
Emellertid ville vare sig muslimer i al-Andalus eller de kristna i norr ha någon multikulturalism i samhällslivet. Båda grupperna ville att de andra skulle gå över till deras tro. Båda ansåg sig vara företrädare för den sanna religionen. Eftersom båda parter ständigt hade för liten befolkning ville man inte att denna skulle flytta, hellre då konvertera. De ständiga krigen gjorde dock alla misstänksamma både mot dem som inte omvänt sig men också mot dem som nyligen hade gjort det. När de kristna ryckte fram, från 1200-talet mot Córdoba och sedan Sevilla, utvisade muslimerna grupper av kristna från al-Andalus till Nordafrika, därför att man inte litade på att de skulle slåss på muslimernas sida mot sina trosfränder. När judarna utvisades från det kristna Spanien 1492 var en viktig orsak att de judar som hade konverterat till kristendomen inte skulle lockas tillbaka till sin tidigare religion genom att umgås med sina gamla religionsfränder. Judarna klämdes hela tiden mellan de två större grupperna.
När man jämför lagar och sociala regler från muslimer, judar och kristna befinns de vara förbluffande lika i den meningen att alla tre religionerna såg de andra grupperna som dåligt inflytande på den egna. Man hävdade att de andra religionernas utövare skulle klä sig annorlunda så att de kunde kännas igen och man inte av misstag skulle ha samröre med dem. Grupperna skulle inte äta tillsammans och man fick absolut inte använda ammor från andra religioner, då man trodde att något förmedlades med modersmjölken. Alla tre religionerna hade förbud mot att arbeta för någon som tillhörde en annan trosgrupp. Åtskiljandet kunde röra badhus och skilda badtider. Sådana förbud blev fler ju längre fram i tiden vi kommer, toleransen ökade alltså inte.
När det gäller kulturell utveckling tog de kristna över vissa drag i arkitektur, klädsel och jordbruk men i övrigt sökte de inspiration från Frankrike. Intellektuellt och konstnärligt inflytande därifrån intensifierades genom pilgrimsleden till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien och genom kontakterna med kloster och med påvedömet. Det förekom en omtalad översättarverksamhet som var speciellt intensiv i Toledo på 1200-talet där huvudpersonen var kungen Alfonso den vise. En vanlig metod var att en person översatte muntligt från arabiska till spanska, och en annan översatte från spanska till latin. Alfonso var intellektuellt multikulturell men inte socialt eller religiöst. Hos muslimerna fanns inget intresse för att ta till sig kultur från de kristna.
Var Spanien under medeltiden ett exempel på multikulturell samlevnad? Nej. De kristna lånade vissa estetiska och praktiska drag från al-Andalus, det var allt. Ingen källa talar om att låta sig berikas av andra religiösa sfärer. En slutsats är alltså att ingen av de tre religionerna präglades av en multikulturell inställning och ingen såg multikulturalism som ett ideal.
***
