Domedagsvapnen – och dess skildrare

”Det gäller att vara redo”, sa Frankrikes president Emmanuel Macron i ett tv-tal i början av mars. Detta kan låta trivialt, men talets fortsättning var allt annat än det. Med ödesmättad röst lät presidenten förstå att Europa efter Donald Trumps återkomst till makten inte längre kan förlita sig på hjälp från USA. Därför ville han inbjuda sina allierade i EU att söka skydd under det franska kärnvapenparaply som under starkt motstånd från omvärlden byggdes upp strax efter andra världskriget. Macron antydde också att delar av den franska kärvapenarsenalen skulle kunna disponeras av andra länder, däribland den forna arvfienden Tyskland.

Macrons utspel väckte starka reaktioner. Många tankar gick till den fasansfulla händelse som den 6 augusti 1945 utspelade sig över den japanska staden Hiroshima – sprängningen av den första atombomben.

Men man kan inte säga att världen står oförberedd. Alltsedan 1940-talet har kärnvapenhotet diskuterats i forskarsamhället, inte minst bland de genier som mest av alla bidragit till att utveckla atombomben. Dit hörde som bekant inte bara den till USA utvandrade tysken Albert Einstein utan också amerikanen Robert Oppenheimer, ofta kallad ”atombombens fader”.

Kärnvapenhotet har också varit ett centralt ämne i litteraturen, filmen och populärkulturen. En påminnelse om det fick vi i Kai Birds and Martin J. Sherwinas bok American Prometheus (2006) och den filmatisering med titeln Oppenheimer som, signerad av Christopher Nolan, hade premiär 2023. Ett annat exempel är Anthony Philipsons lysande dramadokumentär Einstein and the Bomb (2024). 

Egentligen hade det redan börjat strax efter andra världskriget. Därom vittnar Tove Janssons barnbok Kometjakten (1946). Här representerades atombomben av en komet som hotar jorden med undergång. Det antyds inte minst av händelsernas datering. Gång på gång understryks att kometen förväntas slå ner i början av augusti, visserligen inte den sjätte denna månad utan en dag senare.

I Kometjakten hittar man också mycket annat som anspelar på Hiroshima, men Tove Jansson är medveten om vad man kan tillåta sig i en barnbok. Därför förser hon sin berättelse med ett lyckligt slut. I sista stund ändrar kometen riktning och försvinner ut i rymden.

Så lyckligt går det inte i Harry Martinsons Aniara (1956). Där skildras kärnvapenkrigets fasor med en intensitet som går långt bortom vad som hade varit möjligt i en barnbok.

Aniara har ju med viss rätt betecknats som en form av science fiction. På ytplanet handlar berättelsen om ett rymdskepp och dess ödesdigra färd bort från jorden i riktning mot Lyrans stjärnbild. Dessutom utgörs en stor del av bokens 103 sånger av poetiska, men sakligt sett korrekta redovisningar av den samtida fysikens teorier om sådant som universums expansion, det krökta rummet, entropin, indeterminationen och den kosmiska symmetrin mellan materia och antimateria.

Det viktigaste temat är emellertid mänsklighetens situation efter Hiroshima. Det understryks redan i den tredje sången. Här får vi veta att Aniaras ödesdigra färd ut i tomma rymden börjat med ”en nödgir för asteroiden Hondo”. Som Martinson påpekat ska namnet Hondo associera till de första atombombsfällningarna. Hondo är ju namnet på en ö i Japan som ligger nära den plats där den ena av de båda första atombomberna fälldes.

Den tydligaste kopplingen till Hiroshima får vi emellertid i den 26:e sången: Här skildras hur ”fototurben”, det vill säga atombomben, sprängde ”den stora stad som hetat Dorisburg”.

Den stenstumt döve började att skildra / det värsta ljud han hört. Det hördes inte. / Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder / kom som ett sus av sorgsen säv, det sista / när fototurben sprängde Dorisburg. / Det hördes inte, slutade den döve. / Mitt öra hann ej vara med / när själen söndersprängdes, när kroppen sönderslängdes / när en kvadratmil stadsmark vrängde / sig ut och in / då fototurben sprängde / den stora stad som hetat Dorisburg.

Om kärnvapenkrigets fasor handlar också Marguerite Duras bok Hiroshima min älskade (1959). Detsamma gäller även den film – regisserad av Alain Resnais – som gjordes på grundval av Duras text. 

Hos Duras ligger det fasansfulla insprängt i en ramberättelse som utspelar sig 1958. I ett återuppbyggt Hiroshima möts under en kärleksnatt en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt, vars hela familj utplånats genom kärnvapensprängningen. Arkitekten upprepar gång på gång att en fransyska aldrig kommer att kunna förstå vad katastrofen inneburit för japanerna. Det hindrar inte att bokens läsare genom tillbakablickar mot augusti 1945 får en skakande bild av förödelsens omfattning.

I Resnais filmatisering av Duras-texten har berättelsen visualiserats. Kärleksmötet mellan fransyskan och japanen i det återuppbyggda Hiroshima har sålunda interfolierats av autentiska journalfilmer från den katastrof som utspelat sig på samma plats fast tretton år tidigare. Resultatet av detta arrangemang har blivit ett mästerverk som gått till filmhistorien.

I Aniara och Hiroshima mon amour ses atombombsprängningen ur de drabbade offrens perspektiv. I American Prometheus (2006) är det helt annorlunda. Här ligger fokus på Robert Oppenheimers själskval och de drabbade är nästan helt anonyma. Det närmaste vi kommer dem är en rapport från en av Oppenheimers forna elever – Phil Morrison – som ingått i en grupp av forskare som i oktober 1945 besökte Hiroshima och Nagasaki. 

Morrisons rapport är skakande, men detsamma gäller också om de psykologiska dramer som står i centrum för American Prometheus. Vad jag tänker på är de ansvariga forskarnas kamp med sina samveten. Det hade kunnat vara ämnet för en nutida Shakespeare – Hamlet var ju en av Robert Oppenheimers favoritböcker – om en sådan hade funnits till hands.

De forskare som arbetade med atombomben tycks i allmänhet ha drivits av en blandning av intellektuell nyfikenhet, äregirighet och patriotiskt färgad övertygelse om att kriget måste vinnas, innan tyskarna fått fram en liknande bomb. För Einsteins och Oppenheimers del kan det möjligen också ha tillkommit ytterligare en omständighet. Som judar kan de ha drivits av en inte helt obegriplig lust att hämnas på de tyskar som försökt utplåna deras folk. Sålunda ska Oppenheimer omedelbart efter bombfällningen ha beklagat att bomben inte blev färdig tillräckligt fort för att kunna sättas in mot Tyskland.

Men Robert Oppenheimers inställning till bombprojektet genomgick dramatiska förändringar. Om man i dag vill se honom som hjälte, är det inte för att han gjorde atombomben möjlig, utan för hans agerande efter bombningen av Hiroshima. När han väl blivit medveten om bombens förödande konsekvenser, kom hans samvete ikapp honom. Han insåg nu att han genom sitt arbete med bomben ådragit sig en djup skuld. För att sona denna skuld ägnade han resten av sitt liv åt att försöka begränsa den framtida användningen av kärnvapnen. Dessutom motsatte han sig den amerikanska regeringens planer på att utvidga USA:s arsenal av kärnvapen genom utvecklingen av en vätebomb.

Denna omvändelse uppskattades dock inte av Robert Oppenheimers överordnade. När militärerna och den politiska ledningen fick klart för sig att deras forna bundsförvant ville stoppa kärnvapenspridningen, inledde de en kampanj för att misstänkliggöra honom. Resultatet blev att han på lösa grunder förklarades vara en säkerhetsrisk. Därmed förlorade han allt inflytande över USA:s kärnvapenprogram. Isolerad och förtalad sjönk han under de följande åren in i en djup depression.

I efterhand framstår Robert Oppenheimer som en tragisk hjälte. Det är inte utan skäl som Kai Bird och Martin J. Sherwin hämtat titeln på sin bok från den forngrekiska myten om Prometeus, den hjältemodiga titanen som efter att ha stulit gudarnas eld och gett den till människorna blev hårt straffad av överguden Zeus.

Men bokens titel är också en anspelning på en klart mindre uppbygglig berättelse, Mary Shelleys skräckklassiker Frankenstein; or The Modern Prometheus. Liksom American Prometheus handlar denna berättelse om en forskare som vill tjäna mänskligheten. Med hjälp av likdelar och elektricitet skapar han därför en konstgjord människa. Men resultatet blir inte det han tänkt sig. Den konstgjorda människan blir en monstruös hämnare som sprider död och elände omkring sig.

Genom parallellen mellan Oppenheimer och Frankenstein understryker Bird och Sherwin det som eftervärlden kan ta med sig efter läsningen av deras bok – insikten om att kunskaper och goda intentioner inte alltid är tillräckligt för att handla rätt. Det krävs också det som grekerna kallade fronesis – det vill säga omdöme.

Men det krävs också medmänsklighet av den typ som Robert Oppenheimer syftade på, då han i ett brev den 27/8 1945 skrev om ”the idea that no man is an island”. Genom denna anspelning aktualiserade han en av det engelska språkets mest kända texter om begreppet medmänsklighet, den predikan av poeten och domprosten John Donne som slutade med orden: ”And therefore never send to know for whom the bell tolls; / It tolls for thee.”

Detta och mycket annat kan erinra om Anthony Philipsons lysande dramadokumentär Einstein and the Bomb (2024). Också här finns en spänning mellan ett humanistiskt patos och en intellektuell nyfikenhet som kan föra tankarna till Mary Shelleys Frankenstein. Liksom i Oppenheimer får vi dessutom pedagogiska förklaringar av den teoribildning som vägledde forskarna i Tyskland och USA under den ödesdigra kapplöpningen om att vara först med bomben. Därtill kommer gripande inblickar i de samvetskval som efter Hiroshima plågade både Einstein och Oppenheimer. Särskilt tydligt blir detta då Einstein säger:

”Hade jag vetat att tyskarna inte skulle lyckas med att skapa en atombomb hade jag inte varit med om att öppna Pandoras ask.”

Denna replik blir dock inte slutordet i Einstein and the Bomb. Längre fram lutar Einstein åt slutsatsen att bomben kanske ändå var det minst onda alternativet. Det blir tydligt då han mot filmens slut säger att »organiserat våld kan endast motarbetas med organiserat våld«.

Kanske var det sådana överväganden som vägledde president de Gaulle, då han efter andra världskriget genomdrev Frankrikes kontroversiella satsningar på kärnvapen. Liknande tankar föresvävade nog också hans sentida efterträdare Macron i talet den 5 mars 2025. Särskilt tydligt blev det då han med ord som erinrar om hans store föregångare betonade att Frankrikes kärnvapenskydd är ”komplett, självständigt och helt franskt”.

Likväl öppnades ett nytt kapitel när Macron antydde att några av Frankrikes cirka 290 kärnvapenspetsar skulle kunna disponeras av andra länder inom EU. Det återstår nu att se vilka reaktioner detta utspel kan väcka hos världens näst största kärnvapenmakt, det vill säga Ryssland.

Ett första svar på den frågan kom redan dagen efter Macrons tal. Den ryske utrikesministern Sergei Lavrov förklarade då att det franska utspelet måste ses som ett direkt hot mot Ryssland och att den franske presidenten därmed var att jämföra med Hitler och Napoleon.

Torsten Rönnestrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

***

Läs även: Den förste kvantmekanikern

Läs även: Världens mest mytomspunna grekiska ö