Förstår vi John Lennons soloprojekt bättre 40 år efter hans död?

På arenan Orange Bowl i Miami gjorde New England Patriots »kicker« John Smith sig redo. Med bara några sekunder kvar kunde han avgöra matchen mot Miami Dolphins. Smith sköt några provskott mot ett nät. Ovetande om att några tiotal meter ovanför honom pågick en diskussion mellan matchens tv-kommentatorer.

De hade precis fått veta något ogripbart: John Lennon var död. Skjuten utanför sitt hem i New York.

Skulle de utnyttja de få se­kunder som fanns till buds mellan att reklampausen var över och Smiths avgörande spark för att meddela nyheten?

Diskussionen pågick i några sekunder. Sedan tändes tv-kamerorna på nytt.

»En outsäglig tragedi, bekräftad av ABC News i New York City, John Lennon, den kanske kändaste medlemmen i The Beatles, har skjutits två gånger i ryggen och skyndats till sjukhus. Död. Vid. Ankomst.«, sa kommentatorn Howard Cosell.

Drömmen var över.

Tisdagen den 8 december var det precis 40 år sedan Lennon mördades. Historien om honom berättas ofta som den om Olof Palme, med tonvikt på mordet och inte gärningen. Traumat får eftervärlden att glömma allt som hände före skotten, och i Lennons fall det som hände efter Beatles. Som den musikaliska rening han genomgick medan superbandet splittrades, manifesterad i en skiva som också fyller jämnt i år: John Lennon/Plastic Ono Band.

Den kom ut samma dag som den här texten publiceras – för 50 år sedan.

John Lennon lämnade Beatles i en dimma av metadon och självsökande. Han och Yoko Ono hade försökt sig på några soloprojekt. Men album som Unfinished music no. 1 – Two virgins och Wedding album ansågs knappt lyssningsbara. Enligt tidningen Rolling Stones Lester Bangs var skivorna mest att betrakta som »två rika hittebarns egotrippar på drift i 60-talets musikaliska revolution«.

Plattan som kom 1970 var något annat.

Lennon hade alltid sökt lindring från sina demoner. I österländsk mysticism, LSD. Eller primalskrik, vilket blev hörnstenen i den här skivan.

Låten Mother börjar med kyrkklockornas olycksbådande dån och slutar i ett crescendo med vrålande uppmaningar till mamman om att »inte gå« och pappan att »komma hem«.

Lika övertydlig är Lennon på spåret God, där han förkunnar att han inte längre tror på Beatles, liksom en massa andra artister, makthavare och religiösa skrifter.

»I just believe in me, Yoko and me. That’s reality.«

Det var så han fungerade: pang på, inga omskrivningar. John Lennon var Beatles »rude boy«, som inte bangade för ett slagsmål eller för att skälla ut inspelningstekniker som inte gjorde som han ville. Samtidigt närde han en både sårbar och pretentiös sida, som sällan kom till sin rätt i bandet. Där alla kände varand­ra för bra och petade där det sved som mest.

Plastic Ono Band – inte att förväxla med Onos dito, som gavs ut samma dag – är rå. Oförställd. Så väldigt mycket John Lennon. Som mest avklädd är han i sista låten, My mummy’s dead som består av fyra textrader, inspelad på en low-fidelityanläggning i monoljud. Där Lennon med barnets naivitet konstaterar att han nog blivit föräldralös.

Skivan fick blandad kritik när den kom. I en intervju samma år som han dog sa Lennon att låtarna på skivan var i klass med allt han skrivit i Beatles, men att det kanske skulle dröja 20 eller 30 år innan folk fattade det. I dag beskrivs albumet som ett mästerverk, till och med de tidiga utsvävningarna med Ono hyllas i avantgardistiska kretsar.

Kanske är drömmen inte över, utan har bara börjat.