Kampen mot kusingifte – så började det

Att låta en förälskelse styra valet av giftermålspartner är ett relativt nytt, västerländskt påfund. Sedan urminnes tider har trolovning utgjort det sigill som bekräftar unionen mellan två familjer. Att en sådan viktig angelägenhet skulle lämnas i händerna på kärleksberusade ungdomar har ända fram till sent i historien setts som en absurd tanke.  

Äktenskap arrangerades i forna tider av dem som styrde i släkten. Kusingifte förekom då även i Europa. Ända tills katolska kyrkan grep in och befriade kärleken.  

Jorden runt har släktskap historiskt utgjort grunden för samhällsbyggandet. Den vanligaste modellen är den som baseras på patrilinjär härstamning, alltså att man räknar sin härkomst på fädernet. I de samhällena förekommer kusingifte, närmare bestämt äktenskap mellan korskusiner. Det är kusiner som är barn till syskon av olika kön. När de gifter sig knyts ett band mellan de båda familjerna. Det här var ett sätt att utvidga och förstärka släkten, och genom de regler om arvskifte som existerade i dessa samhällen tjänade det hela till att behålla egendom. Att se till att den inte läckte ut till andra, främmande släkter.  

Ett av de mest uppmärksammade fallen av kusingifte handlar om profeten Muhammed. Han hade ingen son men däremot en dotter, Fatima. Hon gifte sig med sin pappas kusin Ali. Efter Muhammeds död bröt en strid om ledarskapet inom den nybildade religionen islam ut och Alis familj hamnade på kollisionskurs med konkurrerande grupper. Så uppstod de rivaliserande religiösa enheterna shia och sunni, vars fiendskap fortfarande utgör en risk för världsfreden.   

Korskusingifte anses minska risken för inavel, jämfört med äktenskap mellan parallellkusiner. Det sistnämnda är alltså när barn till syskon av samma kön gifter sig. I arabvärlden är korskusingifte mycket vanligt, likaså bland kurder och turkar men även på geografiskt isolerade platser som Mikronesien och Grönland. I det forntida Egypten fanns många exempel på hur faraoner gifte sig inte bara med kusiner utan även med syskon, och i flera fall anses det ha gett upphov till avkomma med genetiska skador. Tutankhamon omnämns som ett exempel.  

I Europa är det framför allt kungahusen som har varit offer för vådorna av äktenskap mellan allt för nära släktingar. Det mest kända exemplet är den habsburgska ätten som under många århundraden var en av de allra mäktigaste dynastierna i Europa. Deras makt grundade sig till stor del på att de aldrig släppte in några utmanare i sina led. De gifte sig med varandra enligt noga uträknade planer. 

Från 1200-talet stärkte de sitt grepp över Europa, och den spanska grenen av den habsburgska ätten skapade ett imperium som upplevde sina glansdagar på 1600-talet. Men sedan gick det utför. 

Den siste habsburgska kungen av Spanien, Karl II, var svårt plågad av följderna av inavel. Han var utvecklingsstörd och fysiskt deformerad med en mycket lång näsa och stor underläpp. På grund av sina handikapp var han oförmögen att styra sitt imperium och dog barnlös. Därmed kollapsade den habsburgska ätten i Spanien. Många av hans släktingar led av samma problem. 

Vad hade då den katolska kyrkan med det här att göra? Jo, den hade tidigt motsatt sig sedvänjan med giftermål mellan nära släktingar, men de europeiska kungahusen som såg kyrkan som en rival om makten var inte villiga att ge upp den traditionen. Med det sorgliga resultat som kung Karl II av Spanien fick gestalta.  

Redan påve Gregorius I, verksam på 500-talet, fördömde de europeiska stamfolkens vana att gifta sig med nära släktingar. Han angrep även det som kallas levirat, att brodern till en avliden man bör gifta sig med dennes änka.  

Senare utvecklades kritiken av etablerade samhällsregler, och det skedde med beräkning. Katolska kyrkan, vars makt växte till att bli jämbördig med kungahusens, motsatte sig inte bara giftermål mellan släktingar utan även skilsmässor. Exogami, alltså att gifta sig utanför släkten, uppmuntrades. Det kom att gynna kvinnors arvsrätt och möjlighet att äga fast egendom.  

Avsikten med den här politiken var inte att stärka kvinnors ställning i samhället, det var snarare en oavsiktlig bieffekt. Kyrkan ville slå sönder de släktskapsbaserade klanerna för att komma åt deras förmögenheter. Det var så de europeiska klanerna tappade greppet och nya politiska strukturer uppstod.   

Dödligheten i Europa var hög under medeltiden. Sannolikheten att en manlig avkomma skulle överleva till vuxen ålder och kunna bygga vidare på släktträdet var betydligt lägre än i dag. Därför behövdes reservlösningar. Skilsmässa var ibland en möjlighet om en kvinna visade sig oförmögen att föda barn, mannen kunde då gifta om sig med en fertil kvinna. Leviratet gjorde att en kvinna kunde föda barn även om hennes make hade avlidit. Kusinäktenskap gjorde att pengar och egendom behölls inom släkten.   

Genom att förbjuda dessa sedvänjor ville kyrkan förhindra att rikedomar blev kvar inom klanen. I stället uppmuntrades människor att donera sina förmögenheter till kyrkan. De kyrkliga reglerna gjorde att antalet kristna som dog utan arvingar ständigt ökade. När kyrkan gjorde det svårt för en änka att gifta om sig i sin egen släkt, varvid hennes egendom skulle stanna där, fick hon själv förfoga över det som maken lämnat efter sig. Mängden donationer från barnlösa änkor och ungmör ökade kraftigt och alla dessa nya regler innebar att de patrilinjära släktgrupperna förlorade sin ställning i samhället. Man kan säga att kyrkans stränga regler om giftermål och arvsrätt innebar ökad jämlikhet i Europa. De som gynnades mest var kvinnor. De släktbaserade klanerna som konkurrerade med kyrkan om makten var de stora förlorarna.  

De här reformerna fick omedelbar effekt på kyrkans finanser. Vid slutet av 600-talet var en tredjedel av den produktiva marken i Frankrike i kyrkans ägo. Några århundraden senare var den katolska förmögenheten fördubblad även i Tyskland och Italien. Alla donationer gjorde kyrkan till en formidabel maktinstitution i Europa.  

Påve Gregorius VII gjorde celibatet till en kyrklig doktrin och avsikten med det var att tvinga präster till lojalitet mot ämbetet, varvid familjens roll minskade. Ytterligare ett slag mot klanerna, alltså. Han fråntog kejsaren rätten att tillsätta och avsätta biskopar, den rätten ville han själv ha i sin kamp för att bekämpa den omfattande korruptionen inom kyrkan. Det ledde till en svår konflikt med den tysk-romerske kejsaren Henrik IV, som slutade med att denne år 1077 fick vandra till påveresidenset i Canossa där han fick vänta barfota i snön i tre dagar på att bli förlåten av Gregorius. Den världsliga makten, ursprungligen baserad på släktskap, skulle brytas ned.   

Kampen mot kusingifte var också en kamp mot klanväldet. Nu har Tidöregeringen bestämt sig för att dra sitt strå till stacken. Kanske ovetande om hur det hela började. 

***

Läs även: Vem gifter sig frivilligt med sin kusin?

Läs även: "Gilla olika" hur mycket ni vill – kusinäktenskap är fortfarande inavel