Kulturkvinnans ställning – då och nu: »A man’s,« man’s world«

År 1989. Jag har nyligen flyttat till Stockholm för att plugga litteratur och tar ett extrajobb som garderobiär på Dramaten.

Lars Löfgren är teaterchef och demonregissören Ingmar Bergman det nav kring vilket allt knarrande teatermaskineri kretsar. Och på scenen: manliga genier som Mikael Persbrandt, Thorsten Flinck och Örjan Ramberg, teaterns enfants terribles och galjonsfigurer i ett.

Vid denna tid spelar Nationalscenen pjäser av Harold Pinter och Yukio Mishima, i regi av Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Av totalt arton uppsättningar 1989 regisseras tretton av män, men bara fyra av kvinnor. Femton av de arton pjäserna som sätts upp är också skrivna av män. Tre är skrivna av kvinnor. Av dessa har ingen uppsättning på Stora scenen en kvinna som regissör.

Femton män, tre kvinnor. Då var det få som reflekterade över detta, nästan trettio år innan metoo drog in över Sverige 2017 och inte bara belyste sexism, utan också makt och andra strukturella problem på arbetsplatsen.

Genom minnenas allé går jag vidare över bron till Skeppsholmen och Moderna Museet. Här visades 1989 »Surface to surface«, en video- och skulpturinstallation av Klaus vom Bruch. Björn Springfeldt har just blivit ny chef och av de konstnärer som ställs ut (Moderna Museet innefattade då även Fotografiska museet) är tolv män, däribland Walter de Maria och Brian Weil. Och som en främmande fågel, en enda kvinna: Hilma af Klint.

1989 är onekligen »A man’s, man’s world«.

Kvinnor som kulturens konsumenter, männen som producenter – och chefer. Så sent som 2004 hade landets 31 teaterinstitutioner bara två kvinnliga chefer (DN 16/11 2004).

Och hur såg det då ut inom litteraturen?

Hösten 1989 debuterade nästan dubbelt så många män som kvinnor.

Förhållandet nu är i stället det motsatta: Våren 2020 räknar jag till 29 kvinnliga debutanter och 15 manliga, en trend som har hållit i sig i snart ett decennium. Dagens Nyheter uppmärksammade i november att författare är på väg att bli ett kvinnoyrke.

Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers, ser en koppling till hur läsningen sjunker bland unga män, en utveckling som det på senare år har rapporterats om i såväl statliga litteraturutredningar som i media. I en Pisa-undersökning 2012 framkom det att var fjärde svensk pojke i åldern 15 år har en bristande funktionell läsförmåga.

– Läser man inte så skriver man inte. Kvinnor har i högre utsträckning än män varit läsare, men också skrivande, så möjligen kan man säga att detta faktum under lång tid inte har speglats i utgivningen. Men nu slår detta faktum igenom, när andra samhällsförändringar sker, säger Daniel Sandström och drar paralleller till hur könsfördelningen ser ut på konsumentsidan.

– Går du på ett litterärt event så är det mestadels kvinnor där, och så ser det ut bland bokköparna med. Kvinnor socialiseras in i läsning och skrivande på ett annat sätt än vad män gör.

– En gissning är att tv-spel tar mycket av tiden för pojkar, en annan gissning är att det spelar roll att män inte längre framställs som läsande i offentligheten. Det finns ingen förväntan att framgångsrika män ska förklara sin framgång med läsning i exempelvis näringslivet eller politiken. Det finns i den meningen få förebilder som betonar läsningens avgörande påverkan på våra liv.

Har den sneda könsfördelningen någon betydelse ur ett förlagsperspektiv?

– Har man som mål att nå ut med böckerna till så många som möjligt är det knappast bra om man tappar i mångfald, så över tid kan det bli ett problem om utgivningen blir för enkönad. Vi behöver en bra fördelning mellan könen både bland det vi ger ut, och vad gäller personalen. Utgivningen kommer att vinna på en mer varierad fördelning.

Tillbaka till konsten och Moderna Museet i Stockholm som öppnade 1958. Det första besökaren möts av är den franska konstnären Niki de Saint Phalles enorma kvinnoskulpturer. Placerade rakt utanför entrén utgör de, tillsammans med Jean Tinguelys verk, skulpturgruppen »Paradiset« som paret skänkte till museet 1971.

Dessa svulstiga kvinnokroppar utgör på många sätt själva sinnebilden av museet. Men innanför väggarna rådde det vid denna tid en annan könsmaktsordning.

Och den manliga dominansen höll i sig i decennier, något Moderna Museet också har fått kritik för. Så sent som 2011 skrev Sydsvenskan om hur illa ställt det var med jämställdheten på landets konstmuseer, och menade att Moderna Museet var sämst av de fyra museer som undersökts, med hänvisning till en rapport om genus och regionalitet som Kulturrådet gav ut samma år.

Trettio år senare, i februari 2020, när jag går in och räknar vårens utställningar hittar jag fem manliga konstnärer och tre kvinnliga (soloutställningar).

Ann-Sofi Noring, vice museichef och verksam på Moderna Museet sedan 2001, berättar hur man på senare år har arbetat aktivt med jämställdhet, något som inleddes redan under museets tid i exil 2002–2004.

– Vi insåg att det var omöjligt att hänga tillbaka samma samling utan att komplettera den med fler verk av kvinnliga konstnärer, berättar hon när vi talas vid per telefon.

För att revidera historieskrivningen inleddes därför projektet »Det andra önskemuseet«, som en pendang till det första önskemuseum som initierades på 60-talet, för förvärv av bland andra Salvador Dalí med fler manliga storheter.

Ambitionen var att komplettera samlingen med fler historiska konstverk skapade av kvinnor, främst från första halvan av 1900-talet.

– När vi startade »Det andra önskemuseet« var det inte för att korrigera historien, utan för att visa att dessa kvinnliga konstnärer är relevanta i dag. Det handlar om att titta på deras samtid och i stället för att välja en man, välja en kvinna. Där har vi jobbat hårt.

Med hjälp av privata donationer och 5 miljoner kronor från regeringen för att »förvärva konst av kvinnliga modernister« införskaffade museet 24 nya verk, däribland av Louise Bourgeois och Liubov Popova.

Ann-Sofi Noring menar att projektet bevisade att förändring är möjlig, och väckte också internationell uppmärksamhet.

– Pontus Hultén sa en gång att man inte kan förändra historien. Men det kan man! Kanske inte helt, men vi kan korrigera vår samtid och vår syn på historien genom att sträva efter en jämvikt i vår samling, säger Ann-Sofi Noring, men förklarar att museet också är beroende av donatorer.

– De som samlar på konst samlar ofta på det kostsamma, vilket i sin tur ofta innebär manliga konstnärer. Med donationer kan vi inte styra lika väl som med aktiva förvärv.

Historiskt har kvinnliga konstnärers verk sålts till lägre priser än mäns. Men Sara Bourke, pr-ansvarig på Bukowskis, ser nu ett trendbrott.

– Något som är glädjande är att verksamma, nu levande konstnärer som Cecilia Edefalk och Lena Cronqvist, säljer dyrast av alla. Detta är möjligen unikt för Sverige just nu, men ändå en liten ljusglimt när historien visar på något helt annat.

Ann-Sofi Noring ser också hopp för kvinnlig konst, ur ett museiperspektiv.

– Jag ser en rörelse världen över där kvinnliga konstnärskap lyfts fram. Och att det med största sannolikhet kommer att avspegla sig i framtida donationer!

Fredag kväll, februari 2020. Jag avslutar mitt arbete med denna artikel där jag började: på Dramaten, numera som teaterkritiker. Föreställningen för kvällen är klassikern »Katt på hett plåttak« av Tennessee Williams, i regi av Stefan Larsson. På scenen flödar sprit och sexism. Det kan låta multimanligt. Men faktum är att i övrigt är repertoaren på Nationalscenen denna vår ett praktexempel på hur ett aktivt arbete för jämställdhet faktiskt kan ge resultat: nu räknar jag till tio kvinnliga regissörer och elva manliga. Därtill tretton kvinnliga dramatiker och lika många manliga (exklusive konserter, gästspel och Dramaten&).  Det vill säga, nästan fifty-fifty. Så har en rad politiska åtgärder också gjorts just inom scenkonstområdet på 2000-talet, däribland tillsattes en kommitté för jämställdhet inom scenkonsten 2004. Politiska beslut verkar alltså ändå kunna påverka jämställdheten inom kulturen. I varje fall sett till strukturer.

***

FAKTA: De tjänar mest på kulturen

1. Teater. I februari 2020 ledde kultur- och demokratiminister Amanda Lind seminariet »Halva scenen – jämställd kultur« på kulturkonventet Folk & Kultur. Där bekräftade Teaterförbundets förbundsdirektör, Mika Romanus, att inom Teaterförbundet är kvinnors löner fortsatt lägre än mäns. (Källa: Regeringskansliet.)
2. Konst. I december 2016 släppte Konstnärsnämnden sin första stora inkomstrapport sedan 2004. Den visade att kvinnliga bild- och formkonstnärer hade något högre sammanräknade förvärvsinkomster än sina manliga kollegor år 2014. År 2004 var det tvärtom. Ett inkomstglapp fanns däremot i den inkomstgrupp med konstnärer som tjänar mycket. Här låg kvinnliga bildkonstnärers inkomster cirka 30 000 kronor lägre än männens per år. (Källa: Konstnärsnämnden).
3. Litteratur. Författarförbundets senaste inkomstberäkning (baserad på en inkomstundersökning bland Författarförbundets medlemmar) genomfördes 2014 och visar på att kvinnliga författare som medverkar  i undersökningen har en medianinkomst från litterärt arbete om 62 700 kr. Männens inkomst var något lägre, 54 200 kronor. (Källa: Författarförbundet.)