Miljöskandalen som ännu plågar Japan

Det började med en serie märkliga händelser vid bukten i fiske­samhället Minamata i västra Japan. Döda fiskar spolades i land. Fåglar föll från himlen. Katter som tycktes ha blivit galna vred sig i spasmer, snurrade runt som i en grotesk dans och föll sedan döda till marken. Näst på tur var byns invånare. Mellan slutet av 1953 och slutet av 1956 hade 54 personer drabbats, varav 17 hade dött, i vad man då i brist på andra namn eller förklaringar kallade för kibyo, den märkliga sjukdomen. Svårt sjuka personer skrek av smärta och led våldsamma konvulsioner innan de dog. Ingen visste vad det berodde på. Till en början behandlades det som en infektionssjukdom, vilket gjorde att de som drabbats frystes ut av samhället, diskriminerades och tvingades dölja sitt lidande. Ett mörkt kapitel inleddes i Minamatas och Japans historia.

När jag besöker staden 70 år senare tycks man vid första anblicken ha lagt sjukdomen bakom sig. Det är som vilken annan japansk småstad som helst. Populationen har halverats sedan 1950-talet, från cirka 50 000 till mindre än 25 000, säkerligen delvis på grund av det negativa rykte som gjort Minamata synonymt med en sjukdom. Men minskningen speglar också en bredare trend i Japan där småstäder avfolkas i takt med minskande arbetstillfällen och en åldrande befolkning. Landsbygden avvecklar, storstäderna breder ut sig.

Bortanför stadskärnan ligger Minamatasjukans kommunala museum där jag stämt träff med Masami Ogata, en av överlevarna. Han representerar en organisation bestående av överlevare som bestämt sig för att sprida sina upplevelser till omvärlden, i hopp om att liknande katastrofer ska kunna undvikas i framtiden.

– Efter alla dessa årtionden har vi fortfarande inte återhämtat oss. Men det här är ingenting unikt för Minamata utan det finns otaliga exempel runt om i världen där man har exploaterat omgivningen på liknande sätt. Det är därför jag vill sprida dessa erfarenheter med våra berättelser, säger Masami Ogata.

Det blev successivt uppenbart vad som orsakade den märkliga sjukdomen. Den första ledtråden var att både djur och människor som drabbats hade ätit fisk och skaldjur från havet. Forskare började misstänka att metylkvicksilver var boven i dramat, och alla spår ledde till Chisso Corporation. Företaget hade sedan 1932 producerat acetaldehyd med hjälp av en kvicksilverbaserad katalysator och släppt ut sitt avfall i Minamatabukten. Trots allt starkare bevis förnekade Chissos ledning ihärdigt sitt ansvar och riktade i stället uppmärksamheten mot andra möjliga orsaker. Samtidigt bedrev företaget i hemlighet experiment på katter för att undersöka om kvicksilver kunde orsaka de observerade symtomen. Resultaten bekräftade misstankarna, men i stället för att stoppa utsläppen valde företaget att mörklägga sina fynd och fortsätta sin produktion.

Det dröjde fram till 1968 innan den japanska staten officiellt slog fast att Chissos utsläpp låg bakom sjukdomen. Vid det laget hade företaget redan slutat använda kvicksilver av produktionstekniska skäl. För de drabbade kom statens agerande alldeles för sent.

Därefter följde långdragna rättsliga efterdyningar som pågår än i dag. De som erkänns vara drabbade av sjukdomen får nu en schablonkompensation av Chisso och sina vårdkostnader täckta. Men erkännandet är lättare sagt än gjort – det ser den japanska byråkratin till. Den som har drabbats behöver personligen och aktivt ansöka om erkännande från japanska myndigheter som efter en hälsoutredning avgör om man uppfyller kriterierna eller inte. I dagsläget har knappt 2 300 av över 20 000 ansökningar godkänts. Mörkertalet är stort eftersom de som hunnit dö eller inte velat dra uppmärksamhet till sin sjukdom – med risk att utsättas för fördomar och diskriminering – inte finns med i statistiken. Och den som nekats erkännande och vill överklaga får finna sig i att vänta många år på upprättelse, något som Masami Ogata har egna erfarenheter av.

– Sättet man hanterar ansökningsförfarandet och statistiken över sjukdomen är en medveten strategi från myndigheterna. Målet har varit att hålla antalet offer nere och sopa undan spåren från sjukdomen.

– Själv erkändes jag som minamatasjuk 2007, när jag var 50 år. Jag inledde en rättsprocess som 38-åring efter att ha blivit nekad erkännande. Det tog alltså mer än tio år. Jag blev offer nummer 2 266.

Hela Masami Ogatas familj insjuknade en efter en i slutet av 1950-talet. Hans syster föddes med sjukdomen. Hans farfar var det första erkända offret i deras by strax norr om Minamata. Fler än 20 av hans släktingar har erkänts som offer och många fler har drabbats.

Masami föddes precis som sin syster med sjukdomen efter att ha exponerats i sin mammas livmoder. Symtomen var diffusa, ingenting som syntes på utsidan. En analys av ett hårprov från honom som barn visade på en kvicksilverhalt på 226 ppm – en extremt hög nivå som tyder på en allvarlig exponering. Detta till trots tog det lång tid för honom att förstå hur drabbad han faktiskt var.

– Eftersom jag varit drabbad sedan födseln har jag ingenting friskt att jämföra med och har alltid haft svårt att avgöra vad som är symtom på sjukdomen. Jag vet inte vad som är normalt. Det har bara gradvis gått upp för mig under min uppväxt att jag inte varit som alla andra.

Masami berättar om ett minne från en träslöjdlektion i femte klass. Han höll på att tälja en bit trä när han råkade skära sig med kniven. Men eftersom han inte kunde känna smärtan gjorde han ingen stor sak av det – till skillnad från en klasskamrat som började gråta när han också skar sig.

– Jag visade stolt hur jag inte kände smärtan, och jag märkte att jag kunde trycka vassa föremål mot framför allt min vänstra sida utan att jag kände något. Det var sådana tillfällen som fick mig att gradvis förstå att jag inte var frisk.

I dag har han ständig smärta i fingrar, tår och leder samtidigt som han lider av domningar och nedsatt känsel. Han har opererat åtta av sina fingrar och totalt gått igenom över 20 operationer i hela kroppen. Sjukdomen är kronisk och behandlingen syftar bara till att lindra symtomen. Varje dag tar han mediciner, framför allt för smärtan men också för blodtrycket, hjärtat, magen – och synen.

– Jag har en dålig perifer syn som kräver att jag tar medicin för det morgon och kväll för att inte få tunnelseende. Det var också något som stack ut i skolan. Min lärare klagade på att jag inte koncentrerade mig tillräckligt mycket på lektionerna och flackade med blicken. Men det var för att jag hade ett så snävt synfält att jag var tvungen att vrida på huvudet hela tiden.

Museet vi befinner oss i ligger passande nog precis vid det tidigare förorenade vattnet och Minamata Eco Park. Parken, som nu framstår som ett grönskande rekreationsområde, är ingen naturlig del av landskapet. Den ligger ovanpå vad som en gång var en förgiftad del av Minamatabukten. Här begravdes mer än en miljon kubikmeter förorenat sediment, resultatet av decennier av intensivt saneringsarbete som avslutades 1997. För att förhindra att det giftiga kvicksilvret sprider sig täckte man sedimentet med lager av betong och jord. Därefter anlades gräsmattor och träd och buskar planterades. Utan minamatasjukan hade detta område aldrig existerat.

I dag är staden splittrad av sjukdomen. Invånarna är uppdelade i två grupper, enligt Masami Ogata. Den ena gruppen består av de som fortfarande kämpar för sina rättigheter – för att erkännas som offer, få kompensation och se till att sjukdomen inte glöms bort som en del av stadens historia. Den andra gruppen vill tvärtom lägga sjukdomen bakom sig och arbeta för ett nytt Minamata, fritt från dess tunga arv. De hoppas kunna locka turister, investerare och nya invånare. Denna splittring märks inte bara i samhället utan löper ofta rakt igenom familjer.

– Det är nästan som ett inbördeskrig. Det är inte så enkelt som att man bara kan skylla på Chisso. Många släkter har både familjemedlemmar som jobbar för Chisso och andra som har dött av eller lider av minamatasjukan. Om jag börjar kritisera Chisso så kritiserar jag också mina egna släktingar, och de riskerar dessutom att förlora sina jobb. Det gör det svårt för utomstående att förstå lidandets komplexitet.

Parallellerna till andra katastrofer och skandaler i Japan är tydliga och avslöjar en tendens hos japanska myndigheter att släta över och prioritera att gå vidare snarare än att ta ansvar. Området runt Fukushimas havererade kärnkraftverk har sanerats punktvis och klassas nu av myndigheterna som säkert för återflytt, trots att Greenpeace menar att strålningsnivåerna fortfarande utgör en risk för människors hälsa. På Okinawa har lokalbefolkningens decennielånga protester mot amerikanska militärbaser – som de menar bidrar till miljöförstöring, övergrepp och en förlorad autonomi – ignorerats. Samtidigt kämpar atombombernas offer än i dag, precis som minamatasjukans offer, för att bli erkända och få ekonomiskt stöd.

– Det finns absolut paralleller till Nagasaki och Hiroshima. Efter kriget var man så inställd på att återhämta sig ekonomiskt att man satte ekonomin först och missade konsekvenserna. Historien upprepar sig. Så fort vi blir för upptagna med att sträva efter rikedomar så pågår förmodligen en katastrof någonstans i bakgrunden som påverkar natur eller människor.

Masami tillverkar i dag små så kallade kokeshidockor av trä från Minamata Eco Park. De svarvade, cylindriska figurerna saknar ansiktsdrag – en påminnelse om de många anonyma människoliv som gått förlorade till sjukdomen. Den katastrof som utsläppet orsakade ledde också till ny mark, träd och så småningom dessa små alster. Någonting nytt har kunnat växa fram ur lidandet.

– Erfarenheterna och lidandet är inte utan mening. Vi använder oss av dem för att berätta för omvärlden. Hade man bara stoppat utsläppen direkt så hade väldigt mycket lidande kunnat undvikas. Nu har vi i stället förlorat liv och natur för evigt.