Odysseus, den första och största av litterära hjältar

Berättelsen om Odysseus fascinerar och manar till eftertanke. Ett mörker kringgärdar denna svårfångade gestalt som Dante placerar djupt ner i helvetet. Odysseus uppfyller knappast kriterierna för en konventionell hjälte. Ändå – eller kanske just därför – har hans öden återberättats genom seklen och givit upphov till originella ombearbetningar. Odysseusmyten tycks säga något väsentligt om människans villkor, men det är svårt att peka på exakt vilka lärdomar som kan härledas ur den. 

Hans äventyr skildras utförligt av Homeros i de två episka verk som brukar anges som startpunkten för den västerländska litteraturhistorien. I Illiaden är Odysseus en av de grekiska furstar som går samman för att bekämpa trojanerna. I Odysséen får vi följa med på hans händelserika hemfärd från krigets Troja till hemön Ithaka där fru och son väntar på honom. Längs vägen hopar sig otaliga faror som han överlistar på snillrika sätt. Först tio år efter avfärden från Troja får han återse sin hemö. 

Genom Odysséen blir Odysseus en av de första litterära centralgestalterna, en modell för hjälten i västerländsk litteratur, en prototyp för hur livsresan kan gestaltas i skrift. Det har sagts att eposet i grunden handlar om nostalgi. Nostos betyder hemkomst och algos smärta. Berättelsen om Odysseus äventyr skulle enligt denna tolkning utgöra en allegori över människans längtan efter att återvända hem – och, i en vidare bemärkelse, att komma till ro i sig själv. 

Odysseusgestalten torde vara något äldre än de homeriska eposen. Vissa forskare har förmodat att den homeriske hjälten bygger på två olika hjältegestalter som med tiden sammanfogades till en enda komplex personlighet. I de tidigaste källorna figurerar minst tolv variationer på hans namn – från Odysseus till Oulixes – vilket tyder på att det ursprungligen inte rör sig om samma myt. 

De grekiska gudarna och hjältarna bär stående epitet som anspelar på deras egenskaper. I upptakten till Odysséen tillskrivs Odysseus epitetet polytropos, vilket kan återges som berest eller mångförslagen. Det kan även syfta på en människa som har brottats med många oförutsägbara situationer. Erland Lagerlöfs tar fasta på denna betydelse av adjektivet när han i sin klassiska översättning presenterar Odysseus som en man "i skiftande öden". En ofta anlitad engelsk översättning beskriver honom som "a man of many turns". 

Odysseus är en trickstertyp som har lätt att bedra och förställa sig. Dessa färdigheter kommer förvisso väl till pass när han ska klura sig ut ur de många trångmål som livet ställer honom inför, men de ses inte med blida ögon i det aristokratiska samhälle han lever i. Egenskaper som ärlighet och trofasthet skattas högre i en kultur där dygden, arete, uppfattas som ett livsmål i sig. En grekisk furste ska stå vid sitt ord och inte dra andra vid näsan. I Illiaden tilltalas Odysseus av Agamemnon, den grekiska härens ledare, som en "bakslug skälm, så slipad och girig!" 

Odysseus svekfulla natur förklaras som ett arv från morfadern Autolykos, en mästertjuv som härjar på Parnassos sluttningar. Gudarna har givit Autolykos förmågan att förvandla sitt stöldgods och sig själv för att undgå att bli gripen. I Odysséen beskrivs hur Odysseus får sitt namn av sin sardoniske morfar som vill att hans egna livserfarenheter ska återspeglas i barnbarnets namn. 

Hör mitt förslag på ett namn ni kan ge honom, du och din make! 

Jag råkar vara en man som är snar till vrede och hatad (odussamenos) 

både av kvinnor och män på jorden som livnär oss alla. 

Därför vill jag att pojkens namn skall vara Odysseus. 

(Björkesons övers.) 

Homeros gör här en koppling till verbet odussomai som betyder att vredgas och att hata. Enligt denna härledning skulle namnet Odysseus skulle kunna tydas som "den som vredgas" eller "den som uppväcker vrede". Namnet spelar även en roll i den berömda episoden då han bländar cyklopen Polyfemos. Utom sig av smärta frågar Polyfemos, som fått pålen i ögat, vem som gjort så mot honom. "Ingen" (oudein), genmäler Odysseus, vilket enligt vissa kommentatorer borde uppfattas som en ordlek. När Polyfemos tillfrågas av sina cyklopvänner om vem som bländat honom blir svaret just"Ingen". 

Det finns fler exempel på Odysseus förmåga att förvandla sig och skapa dimridåer kring sig själv, som när han spelar galen för att slippa delta i trojanska kriget. Här framträder han i en sympatisk skepnad som en av litteraturens första fredsivrare. Den som ständigt antar nya skepnader riskerar att förlora sig själv. Odysseus bär så många masker att det blir svårt för andra – och kanske även för honom själv – att urskilja en kärna bakom dem. Han är så Många att han tenderar att bli Ingen. 

I Illiaden finns en hemsk scen. Tillsammans med en annan grekisk hjälte infångar Odysseus en trojan som är ute på spaningsuppdrag bakom de grekiska linjerna. De lovar trojanen att hans liv ska skonas om han berättar allt han vet. Ett leende spelar på Odysseus läppar när trojanen röjer sina hemligheter. Det är enda gången han ler i Illiaden och leendet är sadistiskt. Efter att trojanen väl har talat avrättar grekerna honom. 

Odysséen förtäljer om Odysseus besök i Hades och om de samtal han för med de döda. Ryktet om hans nedstigning i underjorden lever vidare långt in på medeltiden, då han räknas som en av tre människor (bortsett från Jesus) som har besökt dödsriket och kommit levande därifrån. Aeneas och Paulus är de andra två. Detta säger något om den kraft som mytbildningen kring Odysseus äger långt in i en medeltid som förlorat den omedelbara kontakten med de grekiska källorna. Först under renässansen får man i den västra kristenheten möjlighet att läsa de homeriska eposen i ordentliga översättningar. 

För den medeltida människan, som alltså endast har fragmenterade kunskaper om de homeriska texterna, står en aura av synd och svartkonst kring Odysseusgestalten. Dante förpassar honom till en av helvetets djupaste kretsar där de svekfulla rådgivarna straffas. En av orsakerna är att Odysseus har gjort sig skyldig till sveket med den trojanska hästen. Detta tilltag är Dante särskilt förhatligt eftersom han, i linje med det antika narrativet som utpekade romarna som trojanska ättlingar, har sina sympatier på Trojas sida. 

I helvetet inleder Dante ett samtal med Odysseus som pinas inlindad i en evig låga. Odysseus berättar för Dante om vad som tilldrog sig efter det trojanska kriget. Konversationen utgör ett slags variation på de samtal som Odysseus en gång fört med de döda i Odysséen, med skillnaden att han numera själv hör till de avlidnas skara. Den florentinske poeten gör en högst originell tolkning av den hävdvunna berättelsen om Odysseus hemfärd. Enligt honom är Odysseus inte alls sugen på att återvända till familjelivet; han drivs inte av nostalgi utan av äventyrslusta. Under resan skulle Odysseus ha fått idén att man borde lägga om kursen och styra ut på Atlanten för att ta reda på vad som hägrar bortom Herakles stoder (Gibraltar sund), vilket i denna prekolumbianska epok utgör gränsen mellan den kända och okända världen. Odysseus uppbådar sin fulla övertalningsförmåga för att förmå besättningsmännen att följa honom på denna riskabla färd. Därvidlag fäller han några ord som hör till de mest citerade i Den gudomliga komedin. 

'O bröder', sade jag, 'som längst åt väster 

nu kommit efter hundratusen faror, 

den lilla tid av vakenhet som kvarstår 

för våra sinnen, den må ni ej neka 

att följa solens väg och undersöka 

den värld där ingen människa satt foten. 

Betänk ert ursprung; ni blev inte födda 

att leva som de oskäliga djuren 

men till att söka efter dygd och kunskap.' 

(Björkesons övers.) 

Med seklen har vi nog förlorat känsligheten för den bävan med vilken de medeltida människorna försöket utvidga kunskapens gränser, en bävan som är inskriven i berättelsen om Kunskapens träd i Bibeln. Våra medeltida förfäder uppfattade det fria kunskapssökandet som en potentiell synd, som ett slags svek mot Guds ordning som borde bestraffas. Väl ute på Atlanten seglar Odysseus och hans lättövertalade mannar in i en storm och möter sin död i de outforskade vattnen. 

Dante torde ha uppfattat Odysseus som en personifikation av den vetgiriges upproriska attityd gentemot en gudomlig ordning som begränsar människan. Han omvandlar Odysseus resa till en sedelärande berättelse om mänskligt högmod. Bilden blir kompliceras emellertid av att Dante själv äger vissa likheter med Odysseusgestalten. Man har framhållit att det finns paralleller mellan Dante och Odysseus vilka även visar sig på andra ställen i Komedin. Det verkar som om Dante hyser en egendomlig identifikation med Odysseus som han inte riktigt har kontroll över och som emellanåt skiner fram i texten. Han tycks utrustad med samma orädda nyfikenhet som han tillskriver Odysseus, och hans egen vandring från helvetet till paradiset kan förstås som en odyssé mot en allt högre kunskap om Skapelsen. 

Hyllmeter har skrivits om kopplingarna mellan Odysseusmyten och James Joyces Ulysses (1922) och här ska endast sägas några få ord. Joyce skildrar en junidag i Dublin i början av förra seklet då inget extraordinärt sker. Men det brokiga händelseförloppet i Odysséen återspeglas på olika sätt i romanen. Genom att på så vis låta mytens skimmer falla över en helt vanlig dag skänker Joyce en glans av tidlös värdighet åt vardagslivet i det edwardianska Dublin. 

Även Eyvind Johnson framställer Odysseus som en helt vanlig människa i sin bearbetning av myten i romanen Strändernas svall (1946). Johnson tar särskilt fasta på Odysseus kroppslighet och framställer honom i naturalismens anda som en trött och åldrande man ansatt av hemlängtan, snarare än som en oövervinnelig hjälte. En moralisk problematik, med ekon från andra världskriget, resonerar stundvis i romanen. 

Hur synen på Odysseus har utvecklats under åren har ingående studerats av W. B Stanford i The Odysseus Theme in History (1954). Stanford visar hur anpassningsbar och ombearbetningsbar myten är. Precis som Odysseus med lätthet förmår byta skepnad tycks själva myten låna sig till allehanda omtolkningar. Måhända finns det ingredienser i Odysseusmyten som gör den särskilt tilltalande för moderna tider då traditionella strukturer ifrågasätts och identiteter tenderar att bli flytande. I denna bemärkelse framstår berättelsen om den lidande och maskerade Odysseus som den mest moderna av antikens myter. En rotlös modernitet tycks finna en föregångare i en berättelse från tiden före skrivspråkets uppkomst. Vi frestas av någon anledning att i honom skönja en modern människa med en modern människas frågeställningar. 

Förmodligen sammanhänger Odysseus dragningskraft med hans svårigheter att finna en plats i världen. Det finns något obeständigt med hans väsen som, i likhet med hans lidande och ensamhet i exilen, förmänskligar honom och inbjuder till identifikation. Samtidigt besitter han något av det mod och den kreativitet som sedan urminnestider har utgjort en drivkraft i mänsklighetens historia och förlänat tillvaron en smak av skönhet och äventyr. Tack vare dessa båda egenskaper blir det möjligt för honom att slutligen återvända till Ithaka. 

***

Läs även: Den förste populisten

Läs även: Underskatta inte gamla hjältesagor