Sex som extas, hunger och hämnd

Den officiella minnesdagen för Förintelsen som denna tid på året blickar tillbaka på 1945, då förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades, hjälper oss att minnas och påminner vad människor är kapabla till. Men 1945 var också året då världen började på nytt. I Ian Burumas bok År noll; Historien om 1945 (2015) utforskar Buruma mänskligt beteende i just den punkt då botten var nådd. Under andra världskriget lyckades människor totalförstöra vad de byggt upp och döda eller mörda runt 55 miljoner människor. Från det läget skulle det mödosamma arbetet börja med att bygga upp det förstörda och återupprätta mänsklig värdighet. Det är med människans komplexitet som utgångspunkt Buruma beskriver de historiska händelserna.

Buruma anser att behovet av sex eller mat är lika mänskligt som hämndbegäret. Men det visar sig att när kombinationen av hämndbegär, avundsjuka och sex möts i en självbild av moralisk överlägsenhet riskerar det att locka fram det absolut sämsta hos människor. 1945 beskrivs av Buruma som ett år då detta ofta blev verklighet i en förstörd och traumatiserad värld.

I År noll; Historien om 1945 berättar Buruma alltså om hur delar av världen började om på nytt år. Det är inte någon linjär historieskrivning, i stället har Buruma valt att utgå från vissa teman. Den för mig starkaste delen är den första rubricerad som befrielsekomplexet. Underrubrikerna i den delen, extas, hunger och hämnd, säger något om vad läsaren kan förvänta sig. Framför allt avsnitten extas och hämnd säger något om mänskligheten som jag tror är tidlöst. Något som alltid funnits och alltid kommer att finnas oavsett hur civiliserad människan påstår sig vara.

Just att beskriva mänsklighetens komplexitet, utan att vara dömande, hyllande eller nedlåtande är enligt min mening Ian Burumas stora styrka. Hans böcker ger intrycket av en genuin vilja att förstå. Buruma försöker ur sitt perspektiv beskriva en verklighet, som ofta verkar sträcka sig bortom vad fantasin kan föreställa sig, men överlåter slutsatserna åt läsaren. Detta förhållningssätt återkommer i flera av hans böcker som Occidentalism (2004), som han skrev ihop med filosofiprofessorn Avisahi Margalit från Hebrew University i Jerusalem, i Mordet i Amsterdam (2006) och i Deras förlovade land. Mina morföräldrar i krig och kärlek (2017). Han återkommer visserligen till klass, kultur och nationalitet. Men det är människors syn på sig själva och på sin omgivning som upptar mycket av Burumas tankar. Själv hävdar han att funderingar kring den egna platsen i världen tvingas fram av att växa upp med mer än en kultur och med föräldrar av olika nationaliteter eller religioner.  Enligt Buruma är det något som gäller alla minoriteter. Majoriteter däremot har enligt Buruma råd att flyta med i mittfåran. För minoriteter kan varje förändring få ödesdigra konsekvenser. Minoriteter tvingas ofta att göra val de inte är intresserade av att göra.

Extasen är inte bara glädjeyran över att kriget var slut. I stor utsträckning prövar Buruma människors beteende vid krigsslutet med utgångspunkt i deras sexualitet och begär. Och framför allt genom att studera hur kvinnors sexualitet eller begär upplevdes av andra. Då begäret är en del av mänskligheten blir också moraliska omdömen om andras begär ett sätt att tillskansa sig en självbild av moralisk överlägsenhet.

Många män i länder dit de allierade styrkorna kom var antingen borta eller fångar. Buruma påpekar att de inte sällan var undernärda, demoraliserade och besegrade. Resultatet, menar han, innebar att det i flera av dessa länder inte förekom någon manlig auktoritet längre.

Kontrasterna till välmående och välvuxna kanadensiska eller amerikanska soldater kunde knappast vara större. Men för att inte riskera vad som kunde anses vara »oönskade« kontakter gjordes försök till att reglera umgänget mellan soldater och lokala kvinnor. Buruma beskriver vad som kallades för »Operation Fraternization«. Syftet var att unga kvinnor som kunde prata engelska skulle agera sällskap åt de över hundra tusen kanadensiska soldaterna i Holland vid besök på konstutställningar, övervakade danstillställningar, biobesök eller liknande.

Kungahuset gav sitt stöd till projektet och de uttryckta förhoppningarna var att kvinnorna skulle »upprätthålla nationens heder«. Resultatet blev under alla förhållanden enligt en kanadensisk soldat att han aldrig »träffat på en mer villig kvinnlig befolkning än den i Holland«. Allmänhetens uppfattning om vad kvinnor skulle få eller inte få göra och med vem reglerades oavbrutet. Ty lika mänskligt som begäret är, lika mänskligt tycks det vara att formulera en moralisk berättelse kring begäret.

I den tyska västzonen blev kvinnor som tog emot materiella gåvor av sina amerikanska pojkvänner snabbt stämplade som prostituerade, men inte när de mottog gåvor av tyska män. Oavsett åt vilket håll Buruma riktar spårljuset återkommer bilden av å ena sidan relationer och sexualitet som ett sätt att uppleva frihet och skaffa sig fördelar samtidigt som kraften i lidelsen kunde anses innebära ett hot mot samhällets och inte minst männens heder vilket ledde till både regleringar och bestraffningar. Siffrorna Buruma lyfter fram visar dock att varken bestraffningar eller regleringar innebar något hinder. I Paris sökte fem gånger fler kvinnor läkarvård för sexuellt överförda sjukdomar 1945 jämfört med 1939. Sju tusen utomäktenskapliga barn föddes i Holland 1946, tre gånger så många som 1939. Men som Buruma summerar; både män och kvinnor sökte värme, kärlek eller äktenskap efter kriget.

Men det var inte bara i städer eller mer eller mindre ordnade förhållanden som sexlusten blev ett tecken på återhämtning. Trots de fasor som visades upp för världen efter att koncentrationslägret Bergen-Belsen befriats av brittiska styrkor 12 april 1945 konstaterar hjälparbetare och andra att sexlusten återhämtade sig snabbt bland de överlevande. Buruma noterar att den återställda sexlusten precis som läppstiftet gav »en känsla av mänsklighet hos personer som hade berövats den«. I så kallade DP-läger (uppsamlings-läger för judar som inte hade någonstans att ta vägen) i den amerikanska zonen föddes 750 barn varje månad. Men även i Bergen-Belsen som nyligen varit ett stinkande helvete där människor mördats och misshandlats, förekom som Buruma uttrycker det; »febril sexuell aktivitet«.

Han beskriver det som en vilja för det överlevande att visa för både sig själva och andra att de inte bara levde utan också kunde ge liv. Men hjälparbetare som betraktade det såg människor som »ohämmat hängav sig åt sedeslöshet«, eller helt enkelt ansåg att »moralen hos många av dessa överlevande från koncentrationsläger är mycket låg  … de sexuella utsvängningarna har vuxit till förfärande proportioner«. För judar som överlevt var det ofta mer komplicerat än att se sex enbart som njutning. Buruma beskriver karskt att det även var en »protest mot utrotning«.

Hämndbegäret fick ofta härja fritt. Det sågs visserligen som mänskligt men framför allt legitimt om det riktades från tidigare offer mot deras förövare. Buruma beskriver hur en grupp tyska sjuksköterskor som kom till Bergen-Belsen i april 1945 för att sköta om de svaga överlevande, möttes av en hop patienter som kastade sig över dem med olika tillhyggen som knivar och gafflar. I Dachau slogs SS-vakter ihjäl med spadar eller dränktes. I åtminstone ett fall ska en vakt ha halshuggits med en bajonett som en amerikansk soldat lånade ut för ändamålet.

Men hämnden var inte alltid ett uttryck för raseri eller dålig disciplin enligt Buruma. Han menar att soldater som behandlats illa av sina befäl tog ut sitt lidande på andra. I vissa fall var hämnden dessutom en direkt order. När tyska trupper tvingade dra sig tillbaka fick röda arméns trupper order att gå så hårt fram som möjligt så fort de kom in på tyskt territorium. Våldtäkter gavs ett symbolvärde. Den ryska propagandan sa att tyska kvinnor inte bara var nazister. De var också feta, rika och bortskämda nazister. I en skildring Buruma presenterar berättar en tysk kvinna om hur hon våldtas av flera ryska soldater. Hon upplever inte att de ens ser henne men är ändå måna om att bända upp hennes käkar för att kunna spotta henne i munnen. Buruma spekulerar i huruvida önskan om att övervinna »förödmjukelse och återuppbygga den manliga stoltheten« kan vara en rimlig förklaring till sovjetiska soldaters våld i tyska områden. Det skulle då kanske också kunna förklara hämndbegäret även hos män som lidit mindre.

I Frankrike beskriver Buruma den stora utrensningen (l´épuration sauvage) 1944. Sex tusen människor mördades för att de påstods ha varit förrädare eller liknande. Dubbelt så många kvinnor tvingades gå nakna med rakade huvuden och hakkors målade på delar av kroppen. Runt dem samlades människor för att plåga dem, spotta på dem och skrika åt dem. När de låstes in i olika fängelser våldtogs de ofta av vakterna. Över två tusen kvinnor dödades.

Liknande fast i mindre omfattning förekom enligt Buruma också i Belgien, Norge och andra länder som befriats från tysk ockupation. Även om det tidigare inte funnits någon lag som reglerade vem det var tillåtet att ligga med, instiftades i Frankrike en lag som stipulerade att det innebar »nationell ovärdighet« att ligga med ockupanten.

Trots att hämndaktioner som förekom på olika platser i Europa kan anses vara begripliga kvarstår frågan varför det inte ordnades en gemensam judisk hämndaktion. Buruma menar att judar som alla andra hade viljan och att olika försök gjordes. Ett exempel som Buruma beskriver är poeten Abba Kovners envisa försök till hämnd. Kovners plan var att förgifta dricksvattnet med dödliga kemikalier i ett antal tyska städer vilket enligt hans plan skulle döda flera miljoner människor. Därmed skulle världen lära sig att ingen ger sig på judar ostraffat. Planen genomfördes aldrig. Dessutom hade den inget stöd hos Ben Gurion och den sionistiska rörelsen. För dem var det viktigaste att bygga upp en stat för judar och för det behövdes Europas stöd. Även om det fanns de som förstod Kovners iver att hämnas ansågs idén inte leda till annat än problem för planerna på att etablera den judiska staten.

Burumas kanske självklara analys är att »Precis som sexualdriften sällan leder direkt till orgier föds massvåld sällan ur individuella initiativ – det krävs ledarskap och organisation.«

Jag upplever Burumas År noll som ett försök till att komma verkligheten så nära som möjligt. I boken gör han skillnad mellan att känna till fakta och kunna föreställa sig verkligheten. Det ena leder inte självklart till det andra. Men det är också en bok om hur farligt det kan bli när människor i grupp hänger sig åt sina drifter och sitt hämndbegär under förevändning att det skulle vara moraliskt motiverat. Det är dock något som tycks återkomma som om det vore en nödvändighet. Oftast blir det en besvärande påminnelse om vad vi faktiskt är kapabla till.

***

Läs även: Anna Nachman: Döden ger mitt liv mening

Läs även: Lärarmordet i Frankrike ställde värderingsfrågan på sin spets

Prenumera på Fokus – få tidningen i brevlådan, eller enbart digitalt.