Spanska sjukan: När mänsklighetens värsta katastrof slog till

Den mystiska spanska sjukan har i Madrid enbart på några veckor krävt hundratusen offer och siffran stiger dagligen«, rapporterar Dagens Nyheter tisdagen den 4 juni 1918. Bara den senaste veckan hade fler än 700 personer dött i den spanska huvudstaden. Men det är inte sjukdomen i sig, utan komplikationerna som orsakar dödsfallen, kan man läsa i artikeln: »De som ha normal hälsa och som angripas av sjukdomen repa sig efter 4 à 5 dagar, me­dan svagare personer och särskilt sådana som lida av strup- eller bröståkommor ofta duka under.«

Den korta nyheten återfinns långt inne i tidningen i form av några rader på sidan 9. Huvudnummer denna dag är de allt våldsammare slagbataljerna vid fronterna i det första världskriget. Den halvårslånga tyska offensiven på västfronten med namnet »Kaiserslacht« har bytt strategi: Stegra fiendens förluster i människoliv till det yttersta. Fransmän är på återtåg. Ändå, noteras det, är tyskarna bara drygt halvvägs till den linje där de stod under de första septemberdagarna 1914, då de blott var 50 kilometer från Paris. I Ryssland tillfångatar bolsjevikerna tjeckoslovakiska trupper. Trotskij befaller att »de skola skjutas på stället«.

Kriget är ohyggligt. Inget tyder på att något ännu värre redan kommit. Den nya influensan dyker upp i spalterna igen en månad senare. Torsdagen den 4 juli skriver Dagens Nyheter att »den smittsamma influensasjukdom, tillhörande krigsepidemiernas kategori, som först låtit tala om sig under namn av ›spanska sjukan‹ synes nu vara på väg att nå även våra gränser« men att »inga åtgärder för att förebygga smittspridningen« behövs. Norge har redan fått den. Stadsläkaren i Kristiania, nuvarande Oslo, »håller för att det är nämnd sjukdom, som sedan länge härjat Tyskland och även nått Berlin, där även personal vid bankkontoren smittats«. Medicinalstyrelsens generaldirektör säger att »det knappast föreligger någon risk« att den når Sverige, och att enda sättet för smittan att komma in är via landsvägarna och att dessa ändå inte går att stänga av och att »sjukdomen är av relativt ofarlig natur«. Även första stadsläkaren i Stockholm säger att »några åtgärder icke komma att vidtagas«. Sjukdomen beskrivs som jobbig. Snuva, hosta och diarré. Till komplikationerna hör »lunginflammation, sinnessjukdom och även dödlig utgång uppges vara möjliga«.

Men från Kristiania rapporteras att sjukdomen har ett gynnsamt förlopp, patienten behövs inte ens läggas in på sjukhus. Svenska Dagbladet skriver att även Köpenhamn har »fått en släng av sleven«. En man som »just kommit från Tyskland har haft förbindelse med av sjukdomen angripna personer, besökte i dag en läkare här. Läkaren beordrade honom genast i säng, men patienten förklarade att han nödvändigtvis måste till Jylland och han reste även trots hög feber. Man fruktar att mannen ska sprida smittan i hela Danmark.«

Någon panik är det långt ifrån. Just i Danmark, skriver Svenska Dagbladet, har också svenska operasångaren David Stockman varit. Där har han hållit en konsert i Tivoli konsertsal och »gjort stor lycka, särskilt med en rad svenska romanser, sjungna till piano«. I Stockholm lockar nöjesannonserna med Körlings sommarstycke »När Bengt och Anders bytte hust­rur« på Hagateatern, och på Mosebacke sommarrevyn »Zick-zack«.

Två dagar senare, lördagen den 6 juli, skriver Svenska Dagbladet: »Spanska sjukan är här – Tvenne fall konstaterade i Malmö. En i staden bosatt tysk fru har hemfört smittan från en Berlinresa. Dagen efter var dottern smittad.«

Dagens Nyheter skriver på förstasidan att det troligen bara rör sig om en epidemisk form av influensa, liknande en som drabbade Sverige 1889. »Någon åtgärd att hålla sjukdomen på avstånd från våra gränser anse läkarna ej påkallad.« Stadsläkaren i Stockholm, doktor Ivar Andersson, säger: »Det kan alltså inte vara tal om någon farlig farsot, även om en influensaepidemi ej är att precis leka med, och en del oreda i familj, på kontor och i det offentliga« är att räkna med, spådde läkaren. Han reserverar sig med att allt man vet om smittan i dagsläget bygger på rapporter i tidningarna och på samtal med tyska läkare.

Nästa dag, söndagen den 7 juli, avslöjar rubriken »Spanska sjukan sprider sig« att mellan 65 och 75 personer i skånska Hyllinge har fått sjukdomen. I Göteborg, berättar Göteborgs-Posten, kommer den »med besättningsmän från England«. Svenska Dagbladet har sin första annons om botande läkemedel mot åkomman införd i tidningen. En handlare på Västmannagatan i Stockholm erbjuder: »Ett profylaktiskt medel att förekomma spans­ka sjukan, en ny blandning, som dödar bakterien.«

Men rapporterna om spanska sjukans framfart är ännu inte förstasidesstoff utan enspaltiga artiklar inne i tidningen. Bolsjevikerna avrättar tsaren och hans familj i Ryssland. Kort därpå går den tyske ambassadören i Moskva samma öde till mötes. Tidningarna skriver att hemmavid är tillgången på is dålig, att priset ökat med  det dubbla. »Orsakerna äro flera. Först och främst är, som man lätt inser, detta liksom så mycket annat en följd av livsmedelskrisen. Det är ju inte stor idé att stoppa is i isskåpet när det inte finns någonting där som  kan ta skada av värmen.«

En annan artikel upplyser om att »elektriska automobiler« snart kan vara ett faktum i Stockholm. I USA har de prövats, och en näringsidkare säger att »de torde vara perfekta för topografin i Stockholm«.

Rapporteringen om den nya farsoten är fortfarande blygsam. Ändå börjar folk bli rädda. Den 11 juli skriver DN om »Spanska skräcken i Stockholm« om att »en massa gott folk ha börjat på sig själva upptäcka massor av symtom av den populära sjukdomen. Och så rusar man till läkaren bums«. Tidningen återger temperamentsfulla skildringar av seanser i mottagningsrum och konsultationsrum: »De flesta besökande ha varit kvinnor och de ha i allmänhet varit alldeles över sig givna för att ha råkat ut för den otäcka sjukdomen just nu.« Men trots att läkarna oftast har försäkrat att vederbörande var »frisk som en nötkärna har det sett ut som om detta meddelande skulle ha framkallat besvikelse och många gånger mottagits med tydlig misstro«.

Men samma dag dör en doktor P Håkansson, en Salubrinfabrikör i Eslöv, i sjukdomen och blir en av dess första svenska offer. På Sahlgrenska i Göteborg avlider kort därpå två unga kvinnor.

Den 21 juli säger en läkare i Svenska Dagbladet att »visserligen är sjukdomen så oerhört smittsam att det knappast är möjligt att skydda sig mot smittan varför ytterliga fall nog kommer att inträffa, men då sjukdomen i allmänhet är mycket lindrig och särskilt i Sverige synnerligen godartad bör allmänheten inte oroa sig i onödan«.

Det är semestertider och den svenska sommaren är sval. I en tävling i Svenska Dagbladet berättar semesterfirare från norr till söder om kalla bad, flirtande och friskt liv.  Trots att »det syns på många att det är dyrtider och brist. Alla stockholmare är smala som stickor, det är blott skåningarna som har med sig smöraskar och honungsburkar i matsalen. Matransonerna är låga och portionerna något mindre än förr, men vi prisar alla den stora portion havregrynsgröt som vi få både frukost och kväll.«

Det finns plats för gott liv, men »spans­kan« blir mer aggressiv ju längre sommaren går.

I slutet av juli är en typisk rubrik i Svenska Dagbladet: »Tisdagens dödsskörd i Stockholm«. Många av de döda är värnpliktiga. Artillerister avlider på Garnisonens lasarett. En yngling förs i kista till Norra station, för vidare färd till Mariefred. Den dödes kamrater, artillerister, följer kistan i parad med blågul flagga.

I augusti slår sjukdomen allt hårdare. Alltfler blir svårt sjuka. Särskilt unga. Snabb svår lunginflammation, hud missfärgad av blåa fläckar. Röda upphostningar, symtom på ödem och blodstockningar i lungorna som leder till döden på ett par dagar.

Under september hemsöks landets alla regementen med hundratals dödsfall som följd. När den tyska offensiven vänds i reträtter efter en rad nederlag och världskriget på hösten börjar lida mot sitt slut dånar kyrkklockorna och begravningsföljena avlöser varandra hela hösten. En nekrolog i Helsingborgs Dagblad skriver den 12 oktober: »Vår tid är fylld av skräck! Farsotens hemska spöke skördar talrika offer bland kända och okända.«

***

FAKTA: 50–100 miljoner döda

Spanska sjukan härjade i vågor fram till 1920 och tog mellan 50 och 100 miljoner människors liv över hela världen. Det är fortfarande den värsta pandemi som drabbat mänskligheten.

Länge visste ingen vad som gjorde den så dödlig. Någon krigsepidemi var den inte, eller resultatet av kejsar Wilhelms gaskrig. Inte heller en bakterie.

Den kom att kallas spanska sjukan för att Spanien var neutralt i första världskriget och inte hade censur och till skillnad från de andra länderna rapporterade sina dödsfall.

År 1997 åkte den då 73-årige svenske virologen Johan Hultin på egen hand till Alaskas tundra, utrustad endast med en trädgårdssax som han hade lånat av sin hustru. Han fann ett lik, en ung eskimåkvinna som visade sig ha ett virus som fortfarande levde. Det var ett fågelvirus, som spritts från en fågel till en människa.