Stockholms innerstad sargades – därför kunde det hända

Nere i underjorden vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation kan den uppmärksamme observera rester från en svunnen tid. Som spillror från en förlorad civilisation, ett sjunket Atlantis, har här bevarats detaljer i form av pelare, statyer och maskaroner, från palats som revs i samband med Norrmalmsregleringen under efterkrigstiden.

Nedre Norrmalm utgjorde tillsammans med Gamla stan Stockholms historiska hjärta. Redan under 1600-talet hade huvudstadens centrum förflyttats norrut från staden mellan broarna, och bland de hus som revs fanns ståtliga adelspalats från 1600- och 1700-talet som inte stod sina motsvarigheter i Paris och Rom efter. Den bebyggelse som försvann i samband med Norrmalmsregleringen var tät och variationsrik och hade utvecklats under tre sekler. Det var centrum för detaljhandeln och ett levande folkliv. Rivningarna var lika mycket inriktade på att avskaffa detta historiska centrum som att bygga ett nytt, enligt funktionalismens principer. Avståndstagandet från det gamla var ett självändamål. Därav det kliniska språkbruket. »Sanering« signalerade att den historiska bebyggelsen var någonting sjukt, som skulle rotas ut.

Att det just är Kungsträdgårdens tunnelbanestation som får utgöra gravmonument över det Stockholm som var, och hade kunnat vara, får en extra symbolisk dimension eftersom det var i Kungsträdgården Almstriden stod, som satte stopp för den fortsatta skövlingen.

Läs även: "Skönhetsrådet har skitit i det blå skåpet en gång för mycket"

Planerna på att fälla de flerhundraåriga träden blev droppen som fick en redan bräddad bägare att rinna över. Under Norrmalmsregleringen revs hus över en yta på 24 hektar i hjärtat av Stockholm. Enligt planerna skulle ytterligare 28 hektar av Stockholms innerstad »saneras«. I dag är nog de flesta glada åt att dessa planer inte blev verklighet.

Redan på 1960-talet började insikten sjunka in att omdaningen av city var ett misslyckande, men vid det laget hade regleringsmaskineriet redan hunnit bli något av ett självspelande piano. Funktionalisternas idé om ett funktionsseparerat centrum med stora huvudkontor och varuhus men utan bostäder var redan daterad. 1961 hade den amerikanske författaren Jane Jacobs publicerat den epokgörande Life and Death of the Great American Cities som gjorde upp med den modernistiska stadsplaneringen.

Men av prestigeskäl fortsatte man ändå  på den inslagna vägen. Till och med folkpartisten Yngve Larsson, som varit regleringens pådrivande kraft under de första åren, motsatte sig den extrema form som omdaningen av Stockholms centrum kom att ta sig. Näringslivets organisationer, anförda av vice verkställande direktören i Handelskammaren, senare partiledaren Gösta Bohman, protesterade mot cityplanerna.

Som en sista symbolhandling från citysanerarnas sida genomdrevs rivningen av de Sagerska husen bredvid NK på Hamngatan, där PK-huset i laxrosa älvdalskvartit står i dag. Rivningen genomfördes trots att en majoritet av stadsfullmäktige röstat för att husen skulle bevaras. 1970 föll husen i fransk jugend-rokoko offer för grävskoporna.

I efterhand har rivningarna i centrala Stockholm försvarats med att fastighetsbeståndet var föråldrat och bostadsstandarden låg. Det är i så fall argument som skulle kunna anföras mot all äldre bebyggelse. I själva verket handlade rivningarna inte alls om boendestandard, utan om att förverkliga en ideologisk vision om funktionsseparering, ett stadsplaneexperiment av gigantiska dimensioner.

Rivningarna på Norrmalm i Stockholm hade sina motsvarigheter i många svenska stadskärnor. Ett av de mest extrema exemplen är Västerås, en av Sveriges äldsta städer som firade sitt tusenårsjubileum 1990. I Västerås revs nästan hela den historiska stadskärnan och ersattes med funktionalistiska jättebyggnader av det slag vi kan se på nedre Norrmalm i Stockholm. Norrköping är en annan stad som drabbades hårt under saneringsåren.

Rivningarna genomfördes mot bättre vetande. Jane Jacobs och andra som gjort upp med det modernistiska tänkesättet fick rätt: De nya stadskärnorna blev sterila och döda platser. De stora varuhusen konkurrerades snart ut av externa köpcentra, samtidigt som innerstäderna berövats just de egenskaper som gjorde dem attraktiva från början: tätheten, det myllrande folklivet, variationsrikedomen.

Det var inte bara omdaningen av stadskärnorna som visade sig vara misslyckade. De nya bostadsområden som byggdes enligt modernismens principer i städernas utkant för att kompensera för de bostäder som försvann i centrum blev monotona och tråkiga. De som hade råd flyttade därifrån. Kvar blev de som inte hade något val. Också dessa stadsdelar byggdes mot bättre vetande. I USA började man riva denna typ av stadsdelar samtidigt som det svenska miljonprogrammet var under uppförande.

I dag förs en intensiv debatt om arkitektur där efterkrigstidens modernistiska bebyggelse utsätts för hårda angrepp, inte utan grund. Det stora problemet med periodens stadsbyggande var dock inte arkitekturstilarna, utan stadsplaneringen, storskaligheten och det höga tempot.

De stadskärnor som revs hade utvecklats organiskt under århundraden och varje epok hade fått sätta sitt eget avtryck, i enlighet med den modernistiske arkitekturhistorikern Sigfried Giedions idé om »stadens årsringar«. Den nya bebyggelsen uppfördes inom loppet av något årtionde, i en enhetlig stil och i en helt annan skala än tidigare. Någon organisk utveckling var det inte heller tal om.

Under senare årtionden har det gjorts försök att komma till rätta med den modernistiska stadsplaneringens baksidor. Det har åter börjat byggas bostäder i städernas centrala delar, och bilismen har motats tillbaka. Symbolisk var rivningen av det ökända parkeringshuset Elefanten i Klara, som ersattes av ett bostadshus. I vissa städer, som i Nyköping, har de brutalistiska betonghusen klätts med nya fasader för att bättre smälta in i den omgivande småstadsbebyggelsen.

Den viktigaste lärdomen från Norrmalmsregleringen är att god stadsplanering inte handlar om storskaliga helhetslösningar, utan måste medge att städerna utvecklas långsamt. I stället för att som de funktionalistiska pionjärerna drömma om en ny människa bör dagens stadsplanerare göra som Jane Jacobs: studera de städer som finns för att se vad som faktiskt fungerar. Empiri i stället för teori.

Om Klarakvarteren hade fått stå kvar hade Stockholm haft det som dagens makthavare säger sig efterfråga: ett tätt, bilfritt centrum med gångstråk och en blandning av bostäder, handel, nöjen och arbetsplatser. Klara hade varit Stockholms Montmartre, eller Marais. Lika populärt bland lokalbefolkningen som bland turister. I stället fick vi ett La Défense mitt i stan.

* * *

Läs även: Lista: Här är stadshusen som är skamfläckar för sina kommuner