Var verkligen »det glada 20-talet« så glatt?

När Adrian anländer till Kungsgatan är det nästan midnatt en sommarkväll. Folk arbetar ännu uppe i luften med att pryda stråket med girlander och tallris inför en furstlig kortege som ska glida fram dagen därpå. I butiksfönstren prålar vita norrlandsripor med lackade fjäderskrudar om halsen. Elljusen lyser som små solar och ljusskriften i neon på en fasad är så stark att det svider i ögonen.

Under 1920-talet var den del av Kungsgatan som sträcker sig mellan Hötorget och Stureplan, helt ny. Lik en magnet drog den till sig allt annat som var nytt. Det fanns ingen modernare del av Stockholm, knappt av Europa. Här radade biograferna upp sig bredvid restauranger och skinande varuhus lät kunderna granska och vidröra varorna i förväg. Det fanns till och med två vackra »skyskrapor«, Kungstornen.

En del är tändstickskungen Ivar Kreugers verk. Runt hörnet bygger han sitt 20-tals­klassicistiska tändstickspalats och han vill utveckla hela området med butiker, biografer och en så kallad butikspassage efter parisiskt snitt.

Hit anländer bondsonen Adrian, bland tusentals andra från landet, till »ett snår av pelare, av arkader, av portar att gömma sig i, av speglar att spegla sig i, ett långt golv att gå sig trött på, när natten kommer. Dess ljus tränger till alla skogar«, i Ivar Lo-Johanssons stora roman om urbaniseringen i Sverige: »Kungsgatan«, från 1935.

Vid en första blick på 1920-talet framstår decenniet verkligen som vidrört av gudarna. När det börjar är första världskrigets slut, och det slutar innan upptrappningen börjat inför andra världskriget. De tekniska framstegen är omvälvande. Nattbelysning gör det möjligt att röra sig fritt under hela dygnet. Cyklar och bilar blir vanliga. Radiotjänst uppstår och spelar musik från Wien. Stadsbiblioteket byggs. En storsvensk känsla präglar nationalistiskt sinnade svenskar, men denna gång är det ingenjörerna som erövrar världen, med Ericsson, Dahlén, Kreuger som härförare. Den ekonomiska tillväxten är hög och skyltfönstren, speglarna, neonljusen, allt detta som får staden att glittra, lovar att alla ska få det bättre. Adrian har flytt bondgårdens slit och traditioner, lockad av detta förföriska ljussken och av den nya jazzens skrämmande dragningskraft. Och förstås, av chansen att få arbete.

»Han ville ha ett arbete, där han fick gå ren om händerna och vara snyggt klädd. Det var vid en tid, då alla ville det. Det var vid en tid, då arbetarna ville se sina barn som borgare«, skriver Ivar Lo-Johansson.

Den nya friheten är omvälvande, och får många att tycka att det går för fort. Några fasar för att de omedvetet skriver kontrakt med djävulen. Känslan av hybris leder till ett uppblommande intresse för den tyska folkmyten Faust. FW Murnaus stumfilmsopera om mannen som säljer sin själ gick upp 1926.

För kvinnorna inleds 1920-talet med en verklig gåva – rösträtten. Anonymiteten i storstäderna ger dem möjlighet att röra sig ganska fritt. Bio blir ett vardagligt nöje och alla lär sig att känna igen de internationella filmstjärnorna, vilket i sin tur påskyndar mode­växlingar och ger stjärnglans åt reklamen. Vanliga kvinnor börjar mäta sig med dessa glamourösa kändisar och väljer sin klädsel utifrån vem de vill likna. Därmed är en av modernismens kännetecken på plats. Den flytande identiteten, som uppmuntras i kolorerade tidningar. Karin Boye liknar den snart vid »Astarte«, en blank och konturlös skyltdocka som är huvudperson i Boyes klarsynta roman med samma namn, från 1931, om mode- och reklamindustrins framväxt. Astarte är en modets och reklamens gudinna som lockar alla, men kräver sina offer av både kropp och själ. Boyes roman är ett tidigt formexperiment – ett annat av modernismens kännetecken – med en vass udd riktad mot det moderna konsumtionssamhället.

Den litterära modernismen i Sverige fick sitt stora genombrott 1929 då Artur Lundkvist, Erik Asklund, Harry Martinson, Gustav Sandberg och Josef Kjellgren gav ut antologin »Fem unga«. Den bundna versformen var sprängd. Opoetiska och urbana ämnen, som maskiner och erotik, trängde sig in i både lyriken och prosan. I ett förord till en senare antologi om de så kallade 30-talsförfattarna beskriver Artur Lundkvist, ett av tidens modernistiska underbarn, 20-talet som »en fruktbar period då ny teknik, nya tänkesätt och uttrycksformer brutit sig väg«.

Om jag använt ordet »ny« redan många gånger i denna text så beror det på att det var ordet för dagen. »Modern« var ett annat av modeorden. »Mode« ett tredje. Det fanns en intensiv känsla av att människan var ny, och att hon hade äntrat framtiden. Mellan den unga generationen och deras föräldrar vidgades ett generationsgap som tycktes oöverbryggligt. »Gå och lägg dej mamma!«, skrev Thor Modéen 1927, »du förstår ej jazzmusik och dansar charleston ej«.

Så fort Lydia kommer hem från chokladfabriken drar hon av sig arbetskläder och tar på sig fint tyg och hatt. Hon hänger billiga kramssmycken om hals och händer. Lydia är levnadsglad och tänker inte sitta hemma på sitt rum, som de gamla, och vänta på att få bli gift. Nej, hon tänker ha roligt på dans. Det är inget hon hymlar med.

– För det riktiga är förstås att man lever som hanar och honor, när man är det, säger hon, med fulla munnen av kaffedopp, och får den gamla fru Hägg att chockat ta till moralpredikan.

Året före »Fem unga« hade Artur Lundkvist släppt sin uppmärksammade diktsamling »Glöd«, i den uttalade viljan att introducera litterär modernism i Sverige. Ytterligare två år tidigare hade en annan arbetarförfattare, Maria Sandel, gett ut romanen »Droppar i folkhavet«. Sandel var född och uppvuxen i Stockholm och blev med sin roman en pionjär i att skildra en urban arbetarklass. Romanen tar upp usla arbetsvillkor, sexuella trakasserier mot kvinnliga fabriksarbetare och supande män som fyllnar till och sparkar nedåt. (Supandet i landet ledde till den första rådgivande folkomröstningen 1924, om rusdrycksförbud. Nej-sidan vann knappt.)

Mitt i denna svenska misär står de nya kvinnorna. De som inte längre tar skit. Lydia som unnar sig att leva livet som männen gör. Huvudpersonen Gerda, moraliskt oantastlig, trots att hon får ett oäkta barn, som får ordning på livet först när hon och fru Hägg bestämmer sig för att hjälpas åt att klara sin försörjning. Utan inblandning av män.

Chockerande modern – med tanke på att det är 1920-tal – blir Sandel när Gerda överraskar två fröknar till sängs i det som kan vara den första öppet lesbiska scenen i svensk litteratur.

»Mun mot mun lågo de två omslingrade i sängen. Det bjärtgröna sidentäcket var hopknycklat vid fotändan bland snövitt linne och spetsar.«

Frihet är tidens melodi. Det ligger en synkoperad jazzrytm över staden som tycks uppmuntra själva livet, en framåtdrivande puls som passar så väl ihop med storstaden och dess mekaniska buller och folkmassor. Via radio och klubbspelningar sprids influenserna ända från det moderna landet Amerika. Och i Sverige tas de emot med öppna armar.

Parallellt pågår omvälvande idéer på närmare håll. Folkhemmet ska byggas i ett enormt socialdemokratiskt socialt ingenjörsprojekt. Per Albin Hansson håller sitt klassiska Folkhemstal 1928. Under glamouren finns gott om problem att ta tag i. Arbetslösheten liksom trångboddheten är stor. Adrian märker av det när han möter arbetsförmedlingens tjänstemän och inser att de hatar landsborna, utan att ha några förklarliga skäl därtill: »Det hade kommit därhän, att ingen människa fick flytta på sig. Ingen fick vara felplacerad. Där man satts, där skulle man sitta«, skriver Ivar Lo-Johansson.

Infödda stockholmare, eller andra privilegierade och konservativa grupper, har tröttnat på alla främlingar (»flyktingarna« från landsbygden) som kommit för att söka lyckan. Oron för den egna positionen översätts till en moralisk oro över enkelt folk som inte kan hantera de privilegier som till nyligen var förbehållna det egna fåtalet.

Staden ger, men den tar också. Offret staden kräver av Adrian för att skapa honom ett nytt liv är att han förlorar sitt gamla. Han tvingas göra avkall på vanor och värderingar och utplåna lantisen, för att i stället bli främlingen som betraktar livet utifrån. »Alla hans iakttagelser var grundade på jämförelser.«

Marta, Adrians gamla kärlek från byn, tar sig också till Stockholm, men trots att hon kämpar lika hårt som honom så kommer hon ingen vart. För kvinnor var det stora smörgåsbordet av nya möjligheter aldrig lika stort. Prostitutionen finns överallt i 1920-talet, romantiserad och ombesjungen i romaner, på film, i musik. Evert Taube skrev sin »Flickan i Havanna« i början av decenniet. För många landsbygdsflickor blir prostitutionen vad som återstår.

Kanske lär 1920-talet oss framför allt hur viktig förhoppningen om ett bättre liv är för hur positivt en människa ser på sin livssituation. Proletärförfattarnas böcker myllrar av otacksamt slit, hunger och loppor. Men också av den där känslan. Av att tiden var ny. Av att förändringen låg i luften. Att framtiden skulle se helt annorlunda ut. <

***

Den »nya människan« i litteraturen

1931 »Feberboken« Stina Aronson (1892–1956)

Inspirerad av Artur Lundkvist skrev den etablerade författaren Aronson plötsligt ett starkt modernistiskt verk. En autofiktiv berättelse om relationen mellan de två författarna.

1929 »De nya döttrarna« Vera von Kræmer (1878–1940)

Med psykologisk nyfikenhet skildrar von Kræmer moderna, bildade och självförsörjande kvinnor och deras yrkesliv. von Kræmer var själv en av Sveriges första kvinnliga journalister och styvdotter till Socialdemokraternas partiledare och så småningom statsminister Hjalmar Branting. Hon skrev flickböcker och var intresserad av barnuppfostran, hävdade att inga barn var onda och att föräldrar inte har rätt att fordra tack av sina barn, eftersom de inte är någons tillhörigheter.

1931 »Astarte« Karin Boye (1900–1941)

Med filmen och fotografiet kommer ikonerna in i människors liv, filmstjärnor med Greta Garbo i spetsen blir idealet som alla förhåller sig till. Om kvinnan som det tomma, sköna objektet, och hur den ytliga modeindustrin växer fram skriver Karin Boye mästerligt i en tunn roman.