Vi behöver minnas för att existera

Det började den 21 april förra året då snubbelstenar lades ner utanför min fars, Ferenc Göndörs, barndomshem i staden Újfehértó i nordöstra Ungern. Huset tjänstgjorde också som mottagning för min farfar Lajos Göndör som var distriktsläkare. Han dog i cancer 27 december 1939. 

Drivkraften bakom att upprätthålla minnet efter Újfehértós judar, som 1944 deporterades till Auschwitz, heter Margit Szoka. Hon är historielärare med omfattande engagemang för att dokumentera judiskt liv i Újfehértó och dess omgivning. Tidigare har hon översatt min fars bok A-6171, som beskriver hans barndom och hans vistelse i koncentrationslägret Auschwitz. Boken kom ut första gången 1984 och gavs ut i ny upplaga år 2023 av Lind & Co förlag. Under samtalet om översättningen till ungerska diskuterade vi också möjligheten till snubbelstenar utanför Ferenc Göndörs barndomshem. Man kan tycka att en biografi borde räcka för att bevara en människas minne, men tanken på snubbelstenar ledde till ett beslut. Margit Sozka beställde stenar och planerade ett program med en ceremoni för att avtäcka stenarna. Min syster Eva och jag flög till Ungern.

Varför är det över huvud taget viktigt att minnas? När allt kommer omkring, visar ju historien att människan varken lär av den eller tar intryck av sina minnen, utan snarare upprepar sina misstag och sin historia oavsett hur stora tragedier det för med sig.

Men tanken på hur minnen påverkar oss, vad vi gör för att upprätthålla minnen, eller varför vi känner oss manade till att bevara minnen, har förföljt mig i knappt ett år. 

Innan själva ceremonin besökte vi den judiska begravningsplatsen i Újfehértó. Eftersom min farfar och min faster dog innan kriget är de begravda där. De flesta judar som dog under Förintelsen har inga egna gravar. I någon mening blir därmed en egen grav ett privilegium. Kanske inte i första hand för den döde men definitivt för de som fortfarande lever och vill minnas.

Knappt 100 personer samlades så småningom för att delta i ceremonin runt snubbelstenarna som lagts ner i trottoaren utanför det som var min fars barndomshem. Ett tal hölls och en trio spelade temat ur filmen Schindler’s List.

I huset där min far växte upp placerades efter att min far och hans familj deporterats, en annan distrikts­läkare. Hennes dotter bor där nu. Hon var väldigt mån om att bjuda in oss till vad som blivit hennes hem och berättade för oss att min far skulle ha överlåtit huset till hennes mor. Hon har å sin sida formulerat en inskription på husväggen, mot huvudgatan, där stenarna till min fars minne nu ligger. Där står det att hennes mor tjänade samhället som läkare i detta hus. 

Två olika minnen över ett och samma hus möts nu på trottoaren där en minnesbild utesluter den andra. Två timmar senare satt min syster och jag på tåget tillbaka till Budapest. Dagen därpå var jag tillbaka i Stockholm.

Det var nu tankarna på minnets betydelse blev allt besvärligare. Låt mig ge en liten bakgrund: Inom judendomen är minnet mycket centralt. Jag har vuxit upp med eviga påminnelser om vikten av att minnas. Nästan alla religionens ritualer och traditioner handlar om att minnas. I en text i DN år 1992, som egentligen handlar om antisemitism, skriver den dåvarande rabbinen i Göteborg, Robert L Wolkoff, att judar är experter på att minnas. Han lyfter fram det centrala judiska budet zachor (kom ihåg) och påpekar att varje detalj av "förtryck eller försök till utplåning betraktas som en väsentlig, eller snarare helig del av judisk historia och judisk identitet". 

I och för sig kan det låta dystert. Men kravet på att minnas gäller även de som gjort gott eller varit lojala, vara sig de är judar eller ej. Entrén till Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem är ett exempel. Där har en allé planterats till minne av icke-judar som hjälpte eller räddat judar under Förintelsen. De kallas för "de rättfärdiga bland folken". Vid varje träd finns en liten skylt med namn och årtal, som påminner om att det var helt vanliga, enkla människor, som med risk för sina liv valde att rädda judar från nazisters och andra antisemiters systematiska sökande efter judar att mörda. Att minnas dem lär oss något om mänskligheten. Bland annat att makthavare inte är något för judar att förlita sig på.

Minnet är inom judendomen ritualiserat genom både helger och böner. Den döde ska visserligen begravas så fort som möjligt men den dödes minne ska bevaras genom att kadish-bönen (bönen över de bortgångna) läses av sonen i huset, i närvaro av nio andra män. Först varje dag, tre gånger om dagen, under elva månader efter begravning och sedan varje år på dödsdagen så länge han lever. På så vis anses det att en ritual skapats som leder till att människor inte glöms bort efter sin död. Framför allt ska bönen ge de döda en bra plats i Olam haba (den kommande världen). Och en människa lever så länge hon är ihågkommen sägs det. Naturligtvis kan man fråga sig till vilken nytta? Den döde är ju begraven och har därmed ingen aning om hur deras minne bevaras eller förvaltas. Och endast för de som tror på olam haba och att det faktiskt finns en Gud som lyssnar har bönen betydelse. I viss mån blir det en fråga om de dödas makt över de levande eller hur minnet kan användas för andra syften. Genom att skapa en ritual, som riktar in sig på människors samvete och behov att minnas, som kräver att en bön upprepas dagligen i närvaro av nio andra män, har ett system upprättats för att bevara församlingens sammanhållning. 

En av Israels många provokativa och krea-tiva teaterproducenter Yehoshua Sobol (1939–) menade att judar, som levt en stor del av sin historia i en förskingring, utan fast territoriell anknytning, i stället sökte sin identitet i något mer fragmentariskt. Andlighet och minnen. Men minnen innebär också, enligt Sobol, smärtsamma påminnelser om hur historien upprepar sig. Sobol menar att religiös fanatism är det största hotet som, trots all tänkbar välvilja, snarare splittrar och förgör samhällen. Fanatiker är enligt honom outtröttliga och dyker alltid upp igen, vare sig vi vill det eller ej, ovilliga att se hur destruktiv den världsbild är som de skapat utifrån sina minnen. 

Judar har under lång tid inte bara tvingats att bevara minnen utan territoriell förankring. Även föremål är ovanliga. I normala fall eller ofta har familjeklenoder eller hem kunnat bevaras från generation till generation. Men i ett outtalat samarbete mellan kommunister och nazister har judar fördrivits från sina hem gång efter annan samtidigt som deras familjeklenoder systematiskt har förstörts eller bränts upp. Den som vill bevara något av sitt förflutna har i tidigare generationer behövt göra det i sitt minne. Hur det minnet får sitt uttryck är dock inte självklart. 

Som en donation till Hadassa-sjuk­huset i Jerusalem gjorde Marc Chagall tolv fönstermålningar inspirerade av Jakobs välsignelse till sina tolv söner (1 Mos 49). Fönsterna inrättades 1962 i sjukhusets synagoga. I fönstret som illustrerar Dan finns ett litet snötäckt hus som ska föreställa Chagalls barndomshem i byn Vitebsk, då i Ryssland, i dag i Vitryssland. För Chagall som föddes 1887 återkommer just Vitebsk ofta i hans konst. Om det är beviset på en lycklig barndom eller bara minnet av en viktig epok i hans liv är svårt att svara på. Men det är inte en plats han enkelt kan återvända till för att minnas. I stället blir det en del av hans liv som han bevarar inom sig och som han återvänder till genom sin konst då och då, som ett förtydligande av hans identitet. Således blir det också en påminnelse om vägen från fattigdom i en kulturell avkrok till exempellös internationell framgång. 

I radioprogrammet OBS P4 den 17 mars 2016 konstaterar socialpsykologen Lars Dencik hur judar på ständig flykt skapade sin hemhörighet i sin kultur och sina minnen. Han refererar till Heinrich Heine (1797–1856) som menade att Torah (de fem Moseböckerna) var judarnas portabla fosterland. Förankringen i judisk biblisk historia blev minnet som skapade sammanhanget och byggde identiteten när territorier eller länder inte blev mer än tillfälliga uppehåll i en värld som allmänt betraktade judar som främlingar, utan geografisk tillhörighet.

En människa som står mig nära har blivit dement. Minnet verkar vara så gott som utraderat. Det började med kortminnet. Vad frukosten bestod av eller om den följts av en promenad var bortglömt en timme senare. Nu är det oklar om det finns några minnen kvar alls. Om familjemedlemmar känns igen och röster kan associera till någon bekant eller om ett namn kan kopplas till familj eller tidigare vänner och bekanta, är omöjligt att veta. Jag har ingen aning om vad hon tänker på eller om tankarna rör sig fritt utan sammanhang och betydelse och vad det i sin tur innebär för henne. Men i och med att demensen tilltar är det hon som sakta tynar bort, inte de som lever. Alltså raka motsatsen till föreställningen att människa lever så länge den är ihågkommen. 

Om det jag skriver är sant blir minnet alltså något vi behöver för att existera. Minnet ger oss inte bara en identitet eller ett sammanhang. Det ger oss liv. Men livet blir då resultatet av vilka minnen vi väljer eller väljer bort. En del av dessa kanske vi inte kan välja bort. Dessa bär vi då med oss omedvetet, vilket skulle innebära att de också formar oss omedvetet. 

Kravet eller förväntningarna på att vi ska minnas för att hedra de döda kan samtidigt lätt förstås som eget önsketänkande. Jag vill inte bli bortglömd även om jag vet att det kommer ske för eller senare. Och jag vet att om jag är ihågkommen eller ej blir helt betydelselöst för mig när jag dött. Däremot är jag i dag entydigt övertygad om att mina minnen är avgörande för hur jag lever. Alltså är minnet till för de levande. Vi vill och vi behöver minnas för att existera. Snubbelstenarna utanför min fars barndomshus skulle säkert uppskattas av honom om han fick veta. Men framför allt har Margit Szokas initiativ inneburit att mitt liv påverkats. Var i min identitet eller i mitt kulturella arv jag ska placera just det minnet vet jag ännu inte. Och kanske kommer jag aldrig veta.

***

Läs även: Hur länge kan ett folk vara flyktingar?

Läs även: Hamas har ont om vänner i Mellanöstern