Adhd-epidemin är fega vuxnas fel
ADHD har i vissa sammanhang utvecklats till en modern mytologi, ett geschäft som kan förklara eller bortförklara alla möjliga beteenden.
Bild: TT
”Sug min kuk”, skriker en kille i en bråkig högstadieklass där jag börjar vikariera. Han får inte ordning på sin dator och fortsätter gasta grova svordomar. Jag säger åt honom att hålla klaffen.
”Chilla”, svarar han. ”I den här klassen säger vi sug min kuk hela tiden. Det är okej.”
Jag säger att det inte är okej så länge jag är vikarie.
”Dra åt helvete”, svarar han då och stirrar mig stint i ögonen.
Resten av klassen tittar uppmärksamt på mig för att se hur jag hanterar situationen. Jag ger honom en skarp tillrättavisning utan att helt tappa behärskningen, vilket jag lärt mig är viktigt.
Killen, som har en ADHD-diagnos, rusar ursinnig ut ur klassrummet och jag låter honom försvinna eftersom situationen är nära att urarta.
Dagen därpå är jag tillbaka i klassen och den bråkiga pojken är till min överraskning from som ett lamm. Osannolikt nog skriver han en relativt lång dikt som han efter lite övertalning sätter upp på väggen i klassrummet. När hans dator krånglar nöjer han sig med att utbrista ”Fy Fabian” med dämpad röst.
Fram till i våras jobbade jag extra några år i en förortsskola som stödlärare i matte. Som författare till ungdomsböcker har jag också gjort många författarbesök i skolor, framför allt i förorter med sociala problem.
Många gånger har jag häpnat över anslående mängd elever som får neuropsykiatriska diagnoser, inte minst ADHD. I flera klasser jag jobbade i hade upp till en tredjedel av eleverna olika diagnoser. Man frågar sig i sådana stunder vad som är normalt och vem som bestämmer det.
ADHD har i vissa sammanhang utvecklats till en modern mytologi som kan förklara eller bortförklara alla möjliga karaktärsdrag.
”Har du glömt ta dina piller?”, kunde en lärare ryta åt en annan vid ett gräl i lärarrummet. ”Det är min ADHD som spökar”, kunde en annan ursäkta ett oförskämt utbrott.
Ofta framstod det som uppenbart att tonåringars ”normbrytande beteende” bara var symtom på en ohållbar hemsituation och en strängt taget rimlig reaktion mot en oansvarig och instabil omgivning. Många gånger fick jag vid skoldagens slut överlämna små bråkiga, ADHD-stämplade killar till pappor som var dömda för misshandel av sina fruar eller barn men som märkligt nog ändå hade rätt till delad vårdnad. Det var mörka stunder när jag enligt reglerna måste acceptera att de uppenbart ångestladdade små killarna följde sina pappor hem.
Man kan heller inte bortse från det element av maktkamp som finns i alla familjer. När ett barn i en dysfunktionell familj får en neuropsykiatrisk diagnos skapas en avsevärd makt åt föräldrarna. Inte sällan kan en problematisk förälder förminska och dominera sin snart vuxna tonåring och ställa långtgående krav på skolan, när det grundläggande bekymret i själva verket är instabilitet i barnets hemsituation.
Ett utbrett geschäft förekommer också när mindre nogräknade privata utredningsföretag skriver ut intyg med diagnoser på ADHD i snabb takt, vilket är en lönsam verksamhet för den som tappat gnistan i sitt arbete.
Kuslig människosyn
Filosofin kring diagnoserna föreföll alltmer som en kuslig människosyn, där var och en som skiljer sig från flocken kan få en lättvindig ADHD-stämpel och snart uppfatta sig själv som ett offer, vilket är en olycksbådande roll för en vilsen tonåring.
Jag har dessbättre också sett andra sätt att hantera ungdomar som är stökiga, utagerande och skapar kaos i sina klassrum. Under mina besök i ”utsatta områden” har jag mött ambitiösa lärare som tagit på sig extraarbetet att organisera författarträffar.
En lärare med lugn auktoritet som inte är rädd för konflikter kan göra häpnadsväckande insatser för oroliga ungdomar. Ofta fick jag känslan att instabila elever egentligen bara ber om gränser och tydliga regler och lugnar ner sig förvånansvärt snabbt när de väl får det. En stabil och bestämd lärare gör avsevärt mer nytta än de olika anpassningar som påfallande slentrianmässigt ges barn med ADHD, vilka i sin tur bidrar till att göra dem till särlingar.
I förortsskolorna jag besökte gick elever från familjer med låg utbildningsnivå, kulturkrockarna var uppenbara och nästan inga elever var etniska svenskar. Ofta blev jag häpen över den utmärkta ordning som rådde i klasserna, trots att skolorna låg i områden hårt drabbade av kriminalitet och social oro.
I dessa miljöer mötte jag en nykter och osentimental inställning till sociala problem. En rektor som valt att jobba i hela sitt vuxna liv i en förort till Västerås med låg status berättade att de oroliga barnen kan ha föräldrar som hellre köper cigaretter och sprit än pölsa eller annan billig mat till barnen när pengarna sinar i slutet av månaden. I en del familjer har ingen någonsin haft ett jobb. Om man inte klarar av att acceptera att världen är långt ifrån som den borde vara har man ingenting här att göra, hävdade hon.
Helgerna var värst för de utsatta barnen. Här gjorde kyrkan viktiga insatser med trevliga aktiviteter för barn från otrygga familjer.
Lärarna jag mötte, som oftast hade invandrarbakgrund, kunde skapa arbetsro och hålla ordning med tydliga regler utan att behöva höja rösten. De höll sig oftast till en mer traditionell pedagogik än den som tillämpas i svenska medelklassområden. Man arbetade med katederundervisning och nolltolerans mot respektlöst beteende, långt ifrån fokuseringen på diagnoser, tabletter och slentrianmässiga individuella anpassningar.
Kanske är ADHD-epidemin delvis ett svenskt, eller snarare västerländskt kulturellt problem, med konflikträdda vuxna som inte vågar sätta gränser för vilsna ungdomar, maskerat till lågaffektivt bemötande.
***
