Aningslösa pandemianarkister?

Myndighetssvenskan var oklanderlig när länsstyrelsen i Skåne i juli rapporterade om »en besvärlig situation av efterlevnaden«.  Människor följde inte längre avståndsreglerna. Kommunerna hade upptäckt »allvarliga brister vid serveringsställen, framför allt under kvällstid och i samband med alkoholförtäring«. Obenägenheten att följa regler gällde »även vid badplatser/stränder, restauranger och matbutiker«. Inte bara semesterfolket syndade. Resenärerna tycktes »heller inte ha anpassat sina restider utanför rusningstider«.

Hur uppfattar vi regler? Coronaviruset har satt fingret på frågan. Samma julivecka som rapporterna om svenskarnas olydnad skrev den brittiska tidskriften New Statesman om hur pandemin har tvingat den brittiska regeringen att gå i närkamp med de mest grundläggande frågorna: Vad är regler? Vad får oss att följa dem? Med en stab av beteendevetare till sitt förfogande har brittiska beslutsfattare gjort djupdykningar i den mänskliga naturen med hjälp av psykologi och moralfilosofi.

Man har uppfattat att det inte krävs mindre än så när ovanliga beslut om att lagstifta om vanligt beteende ska fattas. Insett att det man ger sig in på är fullskaliga sociala experiment:

Hur många får man vara i en park?

Hur nära får man stå på en pub?

Och eftersom man har fått hjälp av Oxford Reuter-institutet med att mäta hur allmänheten har tagit till sig de nya reglerna vet man: Den första perioden av strikt nedstängning var tuff att uthärda, men rätt lätt att samtycka med. Men med Cummingsskandalen, när en av regeringens ledande företrädare bröt mot reglerna, väcktes en ny misstänksamhet om vad dessa syftade på, för vilka de gällde och vilka som lyder. Tilliten sjönk. Om en andra våg av viruset skulle tvinga landet att återinföra restriktionerna är risken att många skulle vägra att följa dem. När regler konstant vrids och tänjs följer färre dem.

I takt med att regler förlorar sin giltighet för alla uppfattas de som godtyckliga och orättvisa. Regler tycks annorlunda när vi iakttar dem utifrån, som när vi följer ett spel vi inte begriper och bara ser mönstret av rörelser och beteenden.

Med hjälp av bland annat filosofen Ludwig Wittgenstein visade forskarna politikerna att lagar inte bara kan begripas utifrån vilka beteenden de leder till utan också av den gemensamma viljan att upprätthålla dem. Det gäller också »sociala mikroregler«.

Psykologen Stanley Milgrams studenter gjorde 1971 ett experiment i New Yorks tunnelbana: De ställde sig nära äldre damer som satt ner och sa att de ville ha sätet för att de inte »kan läsa stående«. Oförskämdheten bemöttes vänligt av en stor majoritet av passagerarna, som reste sig, medan forskarna själva upplevde experimentet som stressigt. Studien anses stöda tesen att människor i den stora anonyma samhällsgemenskapen är tillmötesgående och vänliga och att den som konfronterar normen betalar ett inre pris.

Människor är regelstyrda varelser, är den gängse uppfattningen inom forskningen. Vår förmåga att förstå varandra beror i hög grad på vilka vanor vi har. Social etikett, moral och lagarna vilar på denna insikt, på att mänskligheten och samhället är överens om outtalade begrepp om hur vi bör bete oss. Behovet av renhårighet och normalt beteende genomsyrar också djupare skikt inom oss själva och vårt samhälle.

Så det där att inte följa reglerna, »en besvärlig situation av efterlevnaden«,  är kanske ett större samhällshot än pandemin.