Därför kommer fler tycka likadant – även om det är fel

Efter Lars Vilks död hyllades hans gärning av flera personer som tidigare fördömt honom. Svängningen har blottat konformism, den process genom vilken människor ändrar sina beteenden, attityder eller uppfattningar för att bättre överensstämma med gruppen de tillhör, eller vill tillhöra.

Forskare började intressera sig för denna form av strävan efter likriktning i början av 1900-talet. Industrialisering, urbanisering, demokratins framväxt, propaganda och reklam förändrade villkoren för hur människor betraktade världen. De första socialpsykologerna gjorde experiment där de lät folk berätta vad de tyckte om saker, bland annat om konstverk. Efter att ha uttryckt sin mening om ett antal tavlor fick försökspersoner ta del av vad en rad experter ansåg. En kort tid därpå tillfrågades de på nytt. En stor andel ändrade sin uppfattning och tyckte som experterna.

Forskarnas upptäckt – att vi människor sneglar noga på omgivningen och tämligen smärtfritt anpassar oss till gruppens smak, också när vi ställs inför en uppenbart subjektiv uppgift, som att bedöma ett konstverk – var förstås en uppmaning att försöka förstå fenomenet. 

Den moderna urbana civilisationen var, påpekade psykologerna, i det avseendet en giftig brygd. En mylla gjord för folkförförare. 

Vilka uppenbara lögner var människor beredda att ställa sig bakom? För att bli en del av gruppen med vind i seglen? Med Hitler, vars judepolitik genomdrevs med stora delar av det tyska folkets goda minne, kom svaret.

Den polsk-amerikanske gestaltpsykologen Solomon Asch (1907–1996) samlade i början av femtiotalet grupper på mellan sju och nio personer för att studera visuell perception. Han lät försöksdeltagare jämföra tre raka linjer. Vilken var längst? Uppgiften var lätt. I en kontrollstudie där människor svarade i ensamhet pekade över 99 procent ut rätt linje.

Resultaten i Aschs grupper blev annorlunda. Varför? För att människor fick svara i en grupp. Aschs experiment var sinnrikt uppbyggt. I varje grupp var bara en deltagare försöksperson. Som inte visste att de andra sex, sju eller åtta personerna var där för att tvärsäkert peka ut en uppenbart felaktig linje som längst. 

När Solomon Asch testat flera hundra personer hade nära 75 procent av deltagarna någon gång anpassat sig och svarat lika galet fel som gruppen. Ibland fick försökspersonen ge sitt svar som andra person, ibland sist, ibland något däremellan. Genomsnittssiffran i Aschs studie visade att en tredjedel av deltagarna valde att hålla med gruppen. Resultat som stämmer till eftertanke, skrev Asch som noterade att försökspersonerna led, stressades, visade alla tecken på att känna sig extremt obekväma när de stod inför valet att vara trogen sina sinnesintryck och avvika från gruppen eller slå följe med folkhopen och svara fel. 

Att människor i en sådan uppenbar tolkningsfråga så lätt böjer sig och uttrycker gruppens uppfattning om en företeelse i stället för sin egen var värt att begrunda. Asch skrev att vår längtan efter att tillhöra en gemenskap må gagna oss i många lägen men att ett modernt demokratiskt samhälle trots allt bygger på att individerna gör självständiga bedömningar. Att vi så lätt avsäger oss vår egen intelligens och slutledning och i så hög utsträckning följer strömmen var oroande. Solomon Asch framhöll att i en verklig situation, där tolkningarna av omvärlden är mer mångtydiga, blir andelen konformister fler, inte färre.