Fördel psyket när det verkligen gäller

Den 24 november 1932 anlände ­Helen Wills Moody med kontinentaltåget till Stockholms central. Många stod på perrongen för att få en glimt av henne. »Som en kalifornisk frukt av ädlaste märke med sin vackra hy och med den grekiska profilen« skrev en murvel. Wills Moody försvann i en droska mot Grand Hôtel. Pressuppbådet ville höra vad hon, världens främsta damtennisspelare, hade för planer och fick veta: »Jag har kommit hit för att visa att en dam kan spela tennis lika bra som den skickligaste herre.« Vad var det med tennis hon tyckte så mycket om? »Jag älskar sporten, att spela och att måla och skriva är det enda botemedlet mot min melankoli.« 

Wills Moody försvann in i en bil, bad sin svenske chaufför att stanna till vid de nybyggda funkishusen på Norrmälarstrand och vid de hemlösa som köade vid ångköken i centrum. Hon åt lunch på Den Gyldene Freden. Klockan fem stod hon i B-hallen på Tennisstadion och bollade med den 74-årige Gustaf V.  De två drack därefter te, innan »skön Helen« åkte till Parkudden och middag med Markus Wallenberg. Där sa hon: »Jag har inte kommit hit för att spela med kvinnor, jag vill spela mot män.« 

Inför världsstjärnans önskemål kastade de svenska arrangörerna om i programmet. Världens bästa kvinna ställdes mot en inhemsk elitspelare. Tidningarna skrev »Det blev Jotte Söderström som vågade sig in i den djärva leken med klotets bollardrottning«. Wills Moody hemförde spelet. Hennes »forehandslag dundrade förbi svensken«. Det hela gick ganska lätt.

Den bästa kvinnan var bättre än de fullt kompetenta männen. Wills Moody är en av tennisens legendarer. På sportens stjärnhimmel lyser hon intill föregångaren Suzanne Lenglen och efterföljare som Billie Jean King, Steffi Graf och Serena Williams. Ungefär en legendar per decennium brukar tennissporten frambringa. Bland män har sedan 1960-talet namn som Laver, Borg, McEnroe, Sampras, Federer, Nadal och Djokovic sällat sig.

Hur mycket bättre är de allra bästa än resten av packet? Hur överlägsna är de skickligaste sina konkurrenter?

Inte särskilt, visar en rad studier. Varje tennismatch är ju en duell som från början är 50–50. Vi föreställer oss att spelare som dominerat kraftigt under en epok, som Federer, Nadal och Djokovic gjort sedan 2003 och vunnit mer än 80 procent av sina matcher och hemfört 20 Grand Slam titlar var, också vinner överlägset flest bollar. 

Men ju mer man bryter ner ­siffrorna desto tydligare ser man hur små skillnaderna är. Under åren 2015–2019 vann Federer, Nadal och Djokovic 54 procent av ­bollarna i sina matcher. År 2018 vann världens 50 bästa i genomsnitt 51 av 100 bollar de spelade.

De allra bästa vinner de viktigaste bollarna. En psykologisk kvalitet som betalar sig, visar sajten mytennishq.com. Federer har spelat ihop fyra miljarder kronor under sin karriär. En spelare på plats ett till fem på rankningen har en årsinkomst som en vd på ett stort företag. På plats 80 tjänar man som USA:s president, nummer 350 skrapar ihop som en lärarvikarie och alla som rankas lägre än 500 tjänar under minimilönen. Men kan ändå vinna game och set mot de som blir odödliga.

Kanske var det för att påminna sig om det som Helen Wills Moody bad chauffören stanna till vid de hemlösa i Stockholm. På den tiden var tennisspelare amatörer och tjänade inte så obscent mycket pengar. Att bota sitt vemod var en drivkraft tillräcklig för att skapa en legend.