I ansatsen kände jag benen vika sig

Det var i slutet på åttiotalet.  Det vitklädda laget i Stockholms studentserie ute på en av Gärdets fotbollsplaner förlorade igen. Inget konstigt med det. Laget hade visserligen döpt sig till »Fopåll«, men dess spinkiga spelare sågs ofta komma släntrande vid Filmhuset just när domaren skulle blåsa till avspark. De placerade sina Camelpaket bakom ena målet, joggade ut, blev överkörda i två gånger tjugofem, tröstade sig med en skön-förlorare-cigg och knatade tillbaka in mot stan.

Men ett år hände något. Truppen förstärktes med en kompis som spelade i allsvenskan – ja, på den tiden var det tillåtet för allsvenskar att lira korpfotboll vid sidan.  Och den här rann igenom alla lag. Vare sig filmvetare,  filosofer,  eller företagsekonomer kunde stoppa honom. »Fopåll« var i serietopp, i slutspel, i regionfinal. Men till just den matchen kunde inte frälsaren vara med. Något så fånigt som en match i högsta serien kallade. Förgäves försökte hans kompisar övertala honom att prioritera om. Vinnaren av studentfinalen skulle ju få representera Stockholm i Student-SM! I Halmstad! Nästa Kristi Him!

Utan vår saliggörare var det förstås inte att tänka på. »Fopåll« var utspelade i finalen men lyckades hålla 0–0. Straffsparksavgörande. Jag minns. Jag var utsedd att ta vår femte. Det blåste motvind. Lagen följdes åt, men så missade motståndarna. Allt hängde på mig.  Tryckte jag dit bollen från elva meter var vi mästare.

Jag bestämde mig för att placera den lågt i målvaktens högra hörn. Ingen burväktare hinner ner vid stolpen. Jag fick bra träff,  men för mycket fot under bollen. Den skulle segla över. Högt över. Skit också, hann jag tänka. Men motvinden tryckte ner bollen som borrade sig perfekt in i målvaktens högra kryss. »Snyggast i dag, otagbar ju«, stönade målvakten. Domaren nickade erkännsamt, jag låtsades oberörd, inga ovationer. Mina lagkamrater rusade fram, kastade sig över mig, precis som på tv. Halmstad – here we come, ropade någon.

Ögonblicket hade kunnat vara ett av mina bästa som »fotbollsspelare«. Men är i mitt minne förknippat med vad som hände kort därpå. I ett annat korplag.  Vår allsvenska kompis ledde också detta gäng, passade mig, jag fick läge, drogs ner. Straff. Det stod 3–3. Två minuter kvar. Den allsvenske tog bollen, la upp den på straffpunkten. »Jag tar den«, sa jag. Han tittade på mig, ryckte på axlarna, sa: »Se till och sätt den bara!«

Hade  man nu avgjort en »stor final« från elva meter med ett konstverk i krysset var väl en match på grusplan i Spånga en baggis. Jag valde målvaktens högra hörn den här gången, men halvvägs i ansatsen kände jag benen vika sig, och visste att jag skulle missa, på en halvsekund hade min kropp paralyserats av ögonblicket. Min fot föste iväg en lös boll, som målvakten plockade utan att ens behöva kasta sig och snabbt rullade ut till en medspelare som sprang över hela planen och gjorde mål. Jag avskydde mig själv.

Straffsparksögonblickets psykologi är helt oförutsägbart. Den engelske förbundskaptenen plockade in tre avbytare till straffavgörandet i finalen av herrarnas fotbolls-EM i juli. De med bäst statistik när laget på träningar skjutit från elva meter. Alla tre missade. De svenska OS-damerna hade chansen vid två tillfällen från straffpunkten att ordna svenskt fotbollsguld i Tokyo. Det gick inte. Vi kved. De led. Vi led med dem. 

Och jag tänkte på den där motvinden på Gärdet.