Krig skapar kollektiva minnen

I ett avsnitt i Erich Maria Remarques klassiker På västfronten intet nytt står berättarjaget, soldaten Paul, på post och stirrar in i mörkret, eländig till mods. »Som alltid efter ett angrepp, och därför är det svårt för mig att vara ensam med mina tankar.«

Lysgranaterna stiger på natthimlen. Paul fattar sitt gevär.  Lägger det i färdigställning, ser hur pipan fuktats, lägger sin hand om vapnet och stryker av vätan. Men hjärnan låter honom inte vara med. Det är inte tankar den förser soldatens medvetande med, det är minnen. Pauls själ är på en annan plats. I det förflutna: »Jag står i domens korgång och ser på de höga rosenbuskarna som blommar mitt i den lilla trädgården där klosterbröderna blivit begravda.« Mellan pelarna i korsgången råder ett svalt dunkel »som man endast finner i kyrkor, och jag står där och tänker att jag med mina tjugo ska lära känna de susande hemligheter som kvinnorna äger«.

Vad får en människohjärna att skicka en soldats uppmärksamhet på villovägar på detta livsfarliga sätt? Eller är det en överlevnadsstrategi? Tysken Paul har när de nostalgiska återblickarna överfaller honom alltså just kommit tillbaka till främsta linjen efter ett franskt anfall som har slagits tillbaka med granater, gevär och artilleri: »Vi dras åter framåt, viljelösa och ändå vansinnigt vilda och rasande, vi vill döda, ty de där borta är våra dödsfiender nu och om vi inte förintar dem, ska de förinta oss.«

Brun, söndersliten jord, döda kroppar, lemlästade, skjutna soldater som irrar omkring utan käkar, utan armar, utan huvud och faller döda ner. Kamrater som man pratat med ena sekunden men som nästa är förvandlade till köttslamsor. En ung fransos, på väg tillbaka till den franska linjen, dyker upp bakom tyskarna. »Man vet inte om han tänker skjuta eller ge sig – ett hugg med en spade klyver hans ansikte. En annan ser det och försöker komma undan, men en bajonett viner in i ryggen på honom. Han hoppar till och breder ut armarna, och med munnen vidöppen och skrikande raglar han därifrån, medan bajonetten skälver i hans rygg.«

Det hände vid sextiden på kvällen. Nu är det någon timme senare och ett nytt anfall är redan i full gång. Paul är kroppsligt redo i skyttegraven, men själen finns på ängarna bortom hans hemstad, där »reste sig vid en bäck en rad gamla popplar«. Paul tänker på hur han brukade sitta nedanför träden och dingla med fötterna i en bäck och hans hjärta började klappa häftigt.

Han var en vanlig 19-åring som gått med i den tyska armén tillsammans med några klasskamrater, inspirerade av ett patriotiskt tal som deras lärare hållit.

Denna kollektiva psykologiska mobilisering både överrumplar och förfärar Paul och hans vänner. Men den är deras följeslagare, den förmår dem att döda de jämnåriga fransmännen under de många slagen på olika platser vid den 65 mil långa västfronten.

Vad är det egentligen för kollektiv psykologi som verkar här? Samhällen som är insyltade i utdragna konflikter utvecklar ett kollektivt minne som kastar ljus på och rättfärdigar osämjan, skriver den israeliske konfliktforskaren, professor Daniel Bar-Tal i boken Intractable Conflicts: Socio-Psychological Foundations and Dynamics (Cambridge University Press, 2013). Större teman i denna kollektiva psykologi är att i berättelser bygga upp ett gemensamt rättfärdigande och hot (om konflikt), illegitimisering (av motståndaren) och glorifiering (av sig själv) och segergemenskap.

Dessa berättelser spelar en viktig roll i att tillfredsställa grundläggande samhällspsykologiska behov hos de inblandade individerna och kollektivet i samhällen som deltar i långa, utdragna konflikter. Bar-Tal har själv, som soldat, tillbringat nästan hela sitt liv i vad han beskriver som den eviga konfliktens mest »naturliga laboratorium«, den mellan israeler och palestinier.

Bar-Tals modell är etablerad, men den som vill få en mer gripbar och aktuell bild av hur dessa kollektiva minnen skapas, formas och upprätthålls bör läsa Johanna Lärkners artikel med titeln »Glädje och tårar i ögonen –  60-årsfirandet av  andra världskrigets slut i Ryssland« i publikationen Historisk tidskrift för Finland (2010). Lärkner, verksam på Helsingfors universitet, går igenom hur Ryssland varje år firar den 9 maj, minnesdagen av segern i andra världskriget, under vilket Sovjetunionen förlorade 25 miljoner människor.

Segerdagen är allmän helgdag och har firats sedan krigsslutet. Den har folklig uppslutning och hög officiell status. De första tio åren var det i huvudsak krigsveteraner som träffades, gick en promenad och besökte kyrkogården. Stor manifestation blev firandet under Leonid Brezjnev mellan 1964 och 1982, då krigsminnet i huvudsak beskrevs som en fortsättning på revolutionen.

Under Gorbatjov började krigsregalia från andra världskriget och Sovjetunionen att betraktas med andra ögon, och under Jeltsins tid tonades de stora paraderna ner. Men med Putin, visar Johanna Lärkner, gick segerdagsfirandet in i en ny fas.

Hon skildrar den stora paraden 2005 på Röda Torget, övervakad av Putin. Den 9 maj 2005 är han den stora talaren. Tv-kamerorna visar bilder på honom från podiet.

Han börjar med att gratulera, kallar dagen för fredens helgdag, rättfärdighetens högtidsdag, dagen då det goda segrade över det onda, när frihet vann över tyranni. Putin pratar om krigens rättfärdighet. Om att de levande har en skyldighet att minnas de som slogs under kriget. De levande står i skuld till de döda, bara genom att minnas kan denna skuld betalas. USA:s och Frankrikes presidenter, Bush (den yngre) och Chirac, är på plats och lyssnar. Putin tackar dem. Och nämner de forna Sovjetrepubliker som tackat nej till inbjudan: Estland, Lettland och Georgien. Till dessa länders vänskap, säger Putin, finns inget alternativ. En tydlig fingervisning.

Firandet, skriver Johanna Lärkner, skapar ett gemensamt minne, ger mening både på det personliga planet och i den storpolitiska retoriken. Att det just är historia som används är en poäng, påpekar Lärkner: Man använder vissa delar av historien och lämnar andra utanför. Men minnen förändras. Och den 9 maj är det den ryska statens historia som berättas, men staten är ingen agent: det är individer, inte staten, som minns. Men individen minns inte i ensamhet. Det komplexa samspelet mellan kollektivt och individuellt minne hamnar i brännpunkten.

Paul i skyttegraven i Remarques roman befann sig själv mitt i den krocken. Det var olägligt och livsfarligt att börja tänka på popplarna, men nödvändigt för att påminna honom om vem han var.

***

Läs även: I huvudet på Putin

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.