Meningen, meningen med kontoret i skallen

Den nyligen avslutade stora schackturneringen i holländska Wijk aan Zee brukar kallas »schackets Wimbledon«. Det var den första stora tävlingen i klassiskt schack (långa partier) på nästan ett år som inte var digital. Några av världens bästa spelare satt mitt emot varandra »på riktigt«. De utkämpade partier som i vissa fall pågick i sex timmar. Inbitna schackvänner och nya – lockade av tv-serien Queens Gambit, följde treveckorsevenemanget på de stora sajterna. En sak många slogs av var hur ofta storspelarna avvek från det drag alla åskådare kunde se att datorerna samtidigt rekommenderade. Men inte ens experter som den legendariska världsmästaren Judit Polgaár, och förre VM-tvåan Peter Leko, tyckte att dessa drag var särskilt intressanta.

Men alla visste ju att de bästa datorerna numera alltid besegrar de bästa människorna.

Än sen?

Människohjärnan som en dator? Metaforen har länge varit populär. Och bilden av kontoret uppe i skallen som en dator har bidragit till mycket, skriver Shinobu Kitayama, ordförande i vetenskapsforumet Association of Psychological Science, i januari/februarinumret av organisationens tidskrift Observer. Men, påpekar han, liknelsen lurar oss också in många tankefällor när det gäller förståelsen av hjärnan. Kitayama påminner om ett berömt fotografi, taget på den japanska ön Koshima 1954: En markattartad apa, en makak, tvättar en sötpotatis innan hon äter den. Ögonblicket fångades av ett japanskt forskarteam. Kort därpå såg de hur makakens grupp av släktingar också började tvätta potatis. Och drog den vid tiden omvälvande slutsatsen att icke-mänskliga djur har kulturella och sociala – och inte bara genetiska – sätt att överföra beteenden på. När västerländska kollegor tog del av samma material tolkade de det däremot som renodlad individuell inlärning.

Sanningen, skriver Kitayama, kan ha legat mitt emellan, men poängen är att forskargrupper från skilda kulturer tolkar samma iakttagelse utifrån sitt eget kulturella mönster. Vi måste alltid bedöma forskningsresultat som om vi går in i lustiga husets skrattspeglar. Se oss själva och hur olika vi ser ut beroende på spegeln, skriver Kitayama: Datormetaforen missar att hjärnans aktiviteter inte i första hand är »informationsprocessande« utan meningsskapande. Och vad skapar mening? Vår historia och våra kulturella traditioner. Och olika kulturer är organiserade utifrån olika manuskript, konventioner, ritualer.

Vi kan exempelvis betrakta känslan kognitiv dissonans på det sättet. När vi har ljugit för någon upplever hjärnan ett obehag. Vi är medvetna om att vi har brutit mot en kollektiv överenskommelse. Men i vissa kulturer är det som värst när lögnen uttalas, i andra när omgivningen får veta om det och vi skäms – det förlorade ansiktet smärtar mest.

Kitayamas påminnelse om att våra hjärnor under sin korta stund på jorden inte bara söker information utan mening, och att denna mening har oändligt många olika kulturella uttryck kan förhoppningsvis fungera som memento när den artificiella intelligensen erövrar planeten och tekniker och beslutsfattare slickar sig om munnen över vilka tids- och effektivitetsvinster som hägrar i det nya himmelriket.

Schackspelarna i Wijk aan Zee var som kalvar på grönbete. Log introvert när de fick frågor om sina många avvikelser från datordragen: »Det är inget för oss, ingen väg en människa vill gå, den här planen var vacker och vi fick träffas och ha kul.«

»My goodness!«, vrålade den brittiske kommentatorn, stormästaren Lawrence Trent efter finalen som en 20-årig holländare vann, »jag har aldrig sett något liknande, fantastiskt.«