Så blind är du för de val du gör

Du vet såklart vad du tycker om saker och ting. Vet vem du är. Vem du helst vill dejta.

Tvärsäker på Tinder. Du såg fotona framför dig som föreställde två ansikten. Vem var mest attraktiv? Du pekade på blondinen. Men det här var inte den vanliga dejtingsajten utan ett experiment, och personen som visade bilderna föste undan den ratade brunetten och lät under bråkdelen av en sekund baksidan av den du valt ligga kvar på bordet.

Blondinen du nyss sagt att du helst velat ha varken log eller hade örhängen.

Så visade han den igen och ville veta: Varför just hon? Kan du förklara? Du tittade på henne igen, pratade om hennes vackra leende, och snygga örhängen. De saker du fallit för, men du märkte inte att det var om brunetten du pratade. Blondinen du nyss sagt att du helst velat ha varken log eller hade örhängen. Han som hade visat bilderna hade lurat dig att motivera ett val du inte hade gjort, och nu satt du där och hittade på förklaringar.

Experimentet fick namnet Det magiska korttricket och genomfördes av psykologiprofessorn Petter Johansson vid Lunds universitet för ett antal år sedan. Det har blivit omtalat, något av en referensstudie, senast omnämnt i boken »The mind is flat« av Nick Chater, för att det visar hur omedvetna vi är om de val vi gör, och hur mycket vi efterkonstruerar och improviserar när vi ska förklara ett beslut.

Johansson och hans forskarkollegor har visat att detta också gäller mer komplicerade ställningstaganden, som moral och politisk ideologi. De lät människor svara på valkompasser, markera sin ståndpunkt i sakfrågor som signalerar om man lutar åt höger eller vänster: Ska staten få läsa dina mejl? Bensinpriset höjas för att minska växthuseffekten? Föräldraförsäkringen regleras? Titta! Så här svarade du, sa forskarna och manipulerade försöksdeltagarnas svar. Motivera! Jo, kunde det låta, jag läste i tidningen om hur dömda terrorister kan sitta i fängelse och planera brott med sina telefoner. Det är galet.

Men i valkompassen hade personen svarat att han var emot avlyssningar.

Många fler än den andel på mellan 10 och 20 procent av befolkningen som av opinionsinstitut brukar betecknas som osäkra väljare argumenterade när de ställdes inför fullbordat faktum med emfas för en motsatt åsikt än den de först sagt sig ha, till och med en annan ideologi.

Vi hittar på förklaringar till våra val, för att vi oftast inte har en aning om vad vi verkligen valt.

Beteendet kan förstås tolkas som att vi inte i onödan vill tjafsa med en främmande forskare. En evolutionärt rotad riskminimering. Eller att vi bara inte vill erkänna vår hållningslöshet, måna som vi är om den sociala etiketten. Men med reservationerna redovisade menar Petter Johansson ändå att resultaten speglar något mer  grundläggande: att människans självkännedom är låg.

Att vi därför hittar på förklaringar till våra val, för att vi oftast inte har en aning om vad vi verkligen valt. När det gäller att förstå oss själva ägnar vi oss därför i lika stor utsträckning åt gissningar och rimliga tolkningar som när vi försöker förstå andra människor.

Som komplicerade mänskliga varelser är vi alltså inte särskilt konsekventa. Hänger inte ihop, bara anstränger oss för att få det att verka så, och klistrar på köpet på oss själva åsikter och attityder som får det att verka förnuftigt. Forskarna pekar på en risk med att hela tiden be människor förklara sina val. Sådant kan cementera attityder och låsningar som kanske bara är resultatet av ett stort missförstånd.

Om man tycker att forskarrönen sätter fingret på något säsongsaktuellt, kan det alltså vara påminnelsen om att också politiker är mänskliga varelser, som kämpar hårt för att få hållningslösheten att hänga ihop.