Så kan träning påverka tanken

Budskapet i de senaste årens floder av böcker om hjärnan har få missat: att vi blir stresståligare, mår bättre, förbättrar vårt minne och blir mer kreativa och intelligenta om vi rör på oss. Så vi är snabba att berätta att vi gör det. Jag sa att jag spelade tennis. Och någon runt ett middagsbord frågade varför jag blev intresserad av just den sporten. Personen var minst tio år yngre än jag och jag svarade att jag var från en annan tid. Från ett skede när så gott som alla var hänryckta av racketsvingande på samma sätt som vi i dag springer och går på gym. Kanske ville jag få den andre att försöka leva sig in i det, se det framför sig.

Men det var ju ett för und­flyende svar på en nyfiken och öppen fråga. Jag försökte leta i minnet. Hamnade i sena 60-talsomrar i farmors hus i Ängelholm. Vaknade till ljudet från studsande tennisbollar på grusbanorna tvärsöver gatan. Kanske var det mamma och pappa. De spelade ofta. Var ganska duktiga. Mamma brukade berätta att hon som junior hade varit mästarinna i Jämtland. Pappa hade blick för spelet och var mycket bollsäker. Mitt minne matade fram en bilresa i en mörkgrön Morris från Ängelholm till Båstad, hett solljus dallrade över ett böljande gult landskap. Vi tog plats på fullpackade läktare, såg de två vitklädda finalisterna på det röda gruset försöka överlista varandra med häpnadsväckande slag, rörelser och fart: en spanjor med det oemotståndliga namnet Santana och en rumän som hette Tiriac. Santana var briljant. Mamma störde sig på vad hon kallade »hans pomada«. Nu halkade han, och föll, mitt under en bollduell – men reste sig och vann den ändå. Mirakulöst. Ögonblicket lagrades för alltid i mitt minne.

Ändå var det inte det som var svaret på frågan jag fick över middagsbordet. Det slog mig någon dag senare. Det måste ha varit allt runt omkring. Som att min mamma och pappa hade roligt när de spelade tennis. De var avspända. Skrattade, log. Inte för att de aldrig gjorde det annars, det gjorde de, men de var unga föräldrar och unga yrkesmänniskor, journalister mitt i karriären, ständigt under tryck av andras och egna krav, ofta anspända när de kom hem, och mot slutet av deras tid tillsammans allt oftare i gräl med varandra. Att se dem spela tennis var alltid att uppleva dem när de verkade trivas som bäst ihop.

Jag läser i en av årets många böcker om hjärnan att regelbunden träning har visat sig vara den bästa hjärngympan som finns, bättre än sudoku, korsord och alla tänkbara kosttillskott tillsammans.

Man vet ju i dag att hjärnan är mycket mer föränderlig än vad man tidigare trott. Att det ständigt bildas nya hjärnceller och att nya kopplingar skapas och försvinner. Att allt vi gör, till och med varje tanke vi tänker, förändrar vår hjärna en smula.

I en intervju häromsistens beskrev den förre världsettan Mats Wilander tennisspelet som en konversation; en tanke vars frö är förborgat i det franska ordet för spelet, tenez, varsågod. Här är en enkel forehand, tack, här får du en tillbaka, varsågod  … nu prövar jag en lagom hård forehandcross, hur svarar du? En skuren backhand! Då får du en likadan tillbaka och så rör jag mig framåt mot nätet  … Din tur!

Jämfört med denna övning i umgängeskultur kan dagens sammanbitna spinningpass med pulsband framstå som asociala i sin fixering av den egna prestationen.

Hur påverkar det oss att vi alltid rör oss i vår egen bubbla?