Soldater – föräldrarnas egendom eller statens?

Bagerier. Sjukhus. Bostadshus. Sporadisk raketbeskjutning och bombande av mål som tycks ha väldigt liten eller ingen strategisk betydelse. Några mindre flygplatser har visserligen också beskjutits, men den ryska eldgivningen i Ukraina tycks inte alltid följas av någon ordnad framryckning. Och förlusterna för den ryska krigsmakten både avseende stupade soldater, flyg, fordon, vapen och annan utrustning har rapporterats vara omfattande. I vissa fall har längre konvojer helt enkelt kört fast.

I videoklipp som sprids på nätet framträder soldater som ger intryck av att vara förvirrade, omotiverade och dåligt utrustade. Återkommande rapporteras att oroliga ryska föräldrar ringer till ukrainska myndigheter för att söka efter sina söner. Det kan inte förstås på något annat sätt än att de inte vet till vem i Ryssland de ska vända sig för att få svar.

Den stora ryska krigsmaskinen har under krigets första veckor synbarligen haft svårt att uppnå sitt mål. Det ukrainska motståndet har varit  framgångsrikt. Det finns många svar och perspektiv på varför det är så.

För en som själv har varit del av en armé och deltagit i krig är det omöjligt att inte fundera över hur motiverade de ryska soldaterna i Ukraina verkligen är.

En armé är aldrig bättre är den enskilde soldatens motivation. Denna inre drivkraft är samtidigt resultatet av flera aspekter. En av de viktigaste är den så kallade »förtroendekedjan«. Min egen erfarenhet av den kommer från Israels armé, men förtroendekedjan förekommer naturligtvis även i andra försvarsmakter. 

I maj 1984 mönstrade jag in och utbildades i ett luftburet israeliskt infanteriförband. Efter fullgjord befälsutbildning i augusti 1985 började jag utbilda nya rekryter. Med tiden som reservist inräknad blev det inte mer än fyra år i aktiv tjänst, för knappt 40 år sedan. Jag var varken officer eller någon ledande analytiker. Men jag arbetade mycket nära soldaterna och fick därmed insikt om hur den där förtroendekedjan byggs upp. De aspekter jag tar upp är, så vitt jag vet, oförändrade.

Förtroendekedjan innebär att soldaten måste kunna lita på sitt befäl. Befälet måste i sin tur kunna lita på sin egen överordnade, men samtidig lita på sina soldater. Detta ömsesidiga förhållande går hela vägen upp till den statsmakt som beslutar om krigsmaktens uppdrag. 

Totalitära regimer agerar naturligtvis totalitärt. Krigsmakten, precis som befolkningen i övrigt, anses vara regimens verktyg för att uppnå regimens intressen. De styrande tycker sig äga både befolkningen och soldaterna och därmed deras liv. I ett sådant samhälle behövs inget större förtroende mellan överhet och gemene man, utan maktfullkomligheten används för att skrämma undersåtarna till lydnad och garantera att ingen vågar ljuga.

I frihetliga eller demokratiska stater kan i stället en förtroendekedja byggas upp. Staten kan vanligtvis inte dra ut i krig utan att vara övertygad om att beslutet har stöd hos medborgarna. Försvarsmakten finns till för att skydda befolkningen som därför måste kunna lita på både statsmakten och försvarsmakten. Detta ömsesidiga förtroende byggs upp genom tillförlitlig information och transparens. Försvarsmakten äger inte soldaterna utan har dem till låns och är därför redovisningsskyldig gentemot föräldrarna.

Förtroendekedjan börjar alltså på den mest grundläggande nivån mellan å ena sidan försvarsmakten och å andra sidan soldaterna och deras familjer.

Inom den israeliska armén anordnas återkommande »föräldradagar« där anhöriga är välkomna att besöka förläggningar och tala med befälen. Inte sällan kan det bli en smula besvärande när oroliga mammor eller pappor undrar om deras barn får tillräckligt med mat och sömn, om det finns garantier för det. Befälet vet att om en soldat stupar eller skadas är det befälets ansvar att informera föräldrarna om att han eller hon har misslyckats med sitt uppdrag att skydda deras barn. Motsvarigheten till en svensk fänrik och uppåt har telefonlistor till soldaternas anhöriga. Föräldrarna är de första som informeras sedan befälskedjan tagit del av informationen. Ett plutonsbefäl med detta ansvar att besöka föräldrarna och informera dem om vad som hänt var, när jag tjänstgjorde, mycket ung, inte ens 25 år.

Varje detalj i soldaternas utrustning ska alltid vara av högsta kvalitet, den bästa standard som finns. Det finns en tanke bakom det: en soldat måste kunna lita på att försvarsmakten verkligen bryr sig om deras välbefinnande. Ingen ska frysa eller sakna ett extra par strumpor eller underkläder. Skor putsas, vapen vårdas och fordon kontrolleras så fort en möjlighet ges. Inte bara för att de ska fungera när det behövs. Soldater behöver också förstå att medborgare genom sina skatter finansierat deras utrustning vilket är ytterligare en ingrediens som håller ihop förtroendekedjan. 

Insikten om att allt kommer att göras av hela armén och staten för att ingen ska bli lämnad i strid är grundmurad i samhället. Ett återkommande inslag i all övning var marsch med »sårad« på bår. Den tyngsta soldaten lades på båren och bars sedan av de andra i tre eller fyra långa mil – och under vissa övningar ännu längre. Övertygelsen både hos soldater, föräldrar och medborgare i allmänhet att ingen soldat blir lämnad ensam är en helt avgörande länk i förtroendekedjan och därmed också en avgörande faktor bakom viljan att ge sig ut i strid.

Israels försvarsmakt är känd för att ha världens bästa krigssjukvård. Snabba, rörliga sjukvårdsenheter ligger alltid strax bakom de stridande styrkorna. Rehabiliteringsarbete finns på alla nivåer. Försvarsmakten lägger oerhörda summor på allt från psykisk vård till fysioterapi och liknande. Hela samhället känner till detta förhållande, som naturligtvis blir en central länk i förtroendekedjan.

Befälen, och försvarsmakten i sin helhet, vet var deras soldater befinner sig. En styrka kallad »enhet 669« inom flygvapnet är specialutbildad för att ta hem soldater som fastnat bakom fiendens linjer. 

Under återkommande tjänstgöring i Libanon hade vi alltid mer mat och vatten än vad vi kunde få i oss. Färska varor kom dagligen till den bas varifrån vi gjorde våra insatser. Kött, fisk, mejeriprodukter, frukt och grönsaker – allt fanns det gott om. Oavsett när på dygnet vi återvände från vår verksamhet, väntade en kock med omelett, bröd och nykokt kaffe. För någon som inte upplevt det, kan det vara svårt att förstå hur mycket en sådan gest betyder för förtroendekedjan. 

Avståndet mellan befäl och soldater i vår enhet var efter grundutbildningen mer eller mindre obefintligt. I den typen av enheter förekommer inga officersmässar. Alla äter tillsammans. Men först garanteras att soldaterna får den mat de behöver.

Soldaterna visste alltid vad de förväntades göra. Vad uppdraget var, vad syftet med det var och hur det i detalj var planerat för deras del. Den typen av helhetsinsikt hos soldaterna är nödvändig för att de ska vara förberedda på att ta över om ett befäl stupar, vilket tyvärr är långt ifrån ovanligt. Befälen går nämligen först. Även när det innebär att ta sig in ett hus utan vetskap om vad som finns där. Det tydliggör att förtroendekedjan går i båda riktningar. Befälen måste kunna lita på att de soldater han leder i strid kommer göra allt för att skydda honom.

Rädsla eller obehagskänslor hos manskapet inför deras uppdrag tas på allvar. Befälen i den typ av förband jag känner till är också tränade i att lyssna på sina soldaters oro utan att det i sin tur ska påverka stridsdugligheten. En soldat ska aldrig behöva skämmas för att vederbörande är rädd. Orädda soldater är farliga soldater i alla avseenden.

Det blir allt mer uppenbart att förtroendekedjan i den ryska krigsmakten är så gott som obefintlig, precis som i andra totalitära regimer. Och om kedjan saknas spelar varken utrustning eller krigsmaktens storlek någon större roll på sikt.

***

Läs även: Krig skapar kollektiva minnen

Läs även: I huvudet på Putin

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.