18-åringar ­bakom ratten

Buss 811 lämnade Uppsala i gryningen för den sju mil långa färden till Östhammar. Ombord satt 33 personer, de flesta sov eller halvsov, några läste. Samtidigt närmade sig samma busslinje i motsatt körriktning, på väg mot Uppsala. Också den var full av passagerare.

Haverikommissionens rapport skulle senare visa att det var mulet, några minusgrader och svag ostlig vind. Det hade snöat under natten och fortfarande föll det snöflingor från himlen. Vägen mot Uppsala var plogad, inte den mot Östhammar.

Klockan 06.46 möttes de vid en lång raksträcka på länsväg 288. Bussarna höll full fastighet på 90-sträckan. En parkerad lastbil vid sidan av vägen fick bussen mot Östhammar att väja och bussarna kolliderade i en kraftig smäll.

Sex personer omkom och mer än 30 skadades i olyckan utanför Rasbo denna tisdagsmorgon i februari 2007.

Statens haverikommission fann inget tekniskt fel bussarna, men konstaterade att förarna varit orutinerade. Bussen som svängde över i den motsatta filen kördes av en 21-årig kvinna som haft busskörkort i mindre än ett år. Det var hennes första vinter. Den andra chauffören var en 42-årig man som visserligen hade fler års erfarenhet av tunga fordon, men bara kört buss i tre månader.

Kvinnan hade stigit upp vid tretiden på morgonen och tröttheten kan ha påverkat, står det i rapporten. Ingen av förarna hade fått någon utbildning om olycksriskerna vid trötthet. De hade heller inte fått några köranvisningar eller information om den dåliga sikten och det hala väglaget den dagen från bussbolaget.

Ett drygt år senare dömdes den kvinnliga busschauffören till vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafiken. Eftersom hon skadades själv vid olyckan och även förlorade jobbet blev påföljden villkorlig dom utan böter.

Kvinnan överklagade domen och på måndag tas fallet åter upp, denna gång i Svea hovrätt. Medan hovrätten utreder hennes skuld kommer det offentliga samtalet snarare att handla om vilka krav som bör ställas på en busschaufför – precis som vid den första rättegången. Hur ung ska man få vara och vilken utbildning och erfarenhet ska krävas för någon som ansvarar för andras liv?

Sedan olyckan 2007 har kraven för att bli bussförare skärpts. Från och med 10 september förra året måste alla som vill köra buss i yrkestrafik inneha ett yrkeskompetensbevis, enligt gemensamma EU-bestämmelser. För det behövs 280 timmars utbildning i bland annat trafiksäkerhet och avancerad körning. Och ett avklarat teoriprov. Dessutom måste föraren genomgå fortbildningen vart femte år.

Men fortfarande kan vägen till ett busskörkort vara mycket kort. Speciellt för den som bor i en storstad. Bussbolagen som kör kollektivtrafik har brist på förare och ordnar därför egna intensivkurser. Körträningen är vanligtvis runt fem veckor, men kan vara så kort som två. Och för dem som enbart ska köra kortare linjetrafik – som i storstäderna – och har fyllt 23 år räcker det med halva utbildningstiden för att få yrkeskompetens.

När proven är avklarade börjar de omgående att köra passagerare.

Bussbranschen har ställt sig positiv till de nya utbildningskraven, men samtidigt tryckt på regeringen för att sänka åldern för att få ta busskörkort från dagens 21 år till 18 år. På så sätt skulle en bussförarlinje på gymnasiet kunna införas och fler ungdomar lockas till yrket, menar de.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF, är mycket kritiska till förslaget.

– Jag tror inte att det är något som gynnar trafiksäkerheten, tvärtom. Som yrkesförare, speciellt när man transporterar människor, är det extra viktigt att man har en god utbildning men också erfarenhet, säger NTF:s vd Jan Sandberg.

– Vi vet att det är åldersgruppen 18 till 24 som är den mest olycksdrabbade bland nyblivna körkortinnehavare. Och det finns inget som talar för att det inte skulle vara likadant med yrkesförare. De har inte tillräcklig erfarenhet och de är inte tillräckligt mogna, säger han.

För NTF, som har intresserat sig i bussolyckan i Rasbo, är inte den personliga skuldfrågan det viktiga. De har i stället krävt en sänkning av hastigheten på den olycksdrabbade länsväg 288. Det samma gjorde Statens haverikommission i sin rapport.

– Om Vägverket sätter en hastighet som är högre än vad den egentligen borde vara och därmed riskerar att det blir fler olyckor och att olyckorna får en värre utgång än de annars skulle ha, så borde man titta mer på Vägverkets ansvar, säger Sandberg.
I dag har det gått över två år sedan olyckan och än har Vägverket inte sänkt hastigheten. Jan Sandberg tror sig veta varför.

– Vägverket får ju påtryckningar från kommun och regionala instanser som prioriterar framkomlighet framför säkerhet.