180 grader i oktober

– Alla förstår att det räcker inte.

Orden kom från statsministern.

Det var mycket som var ovanligt med förra fredagens migrationsöverenskommelse: Sex partier. Enighet om en flyktingpolitik där järnaxeln mellan socialdemokraterna och moderaterna inte bara återuppstod utan fick svetsningsstöd av rättighetsvärnande småpartier. Därtill en outforskad idé om att flyktingar ska omfördelas från Sverige till andra EU-länder. Och så vidare.

Ändå var den tväraste kursändringen kanske inte själva innehållet, utan hur Stefan Löfven talade. I en intervju med Svenska Dagbladet sa statsministern:

– Vi kan inte fortsätta att ta emot, på ett sådant sätt som vi vill, om det här antalet människor ska fortsätta komma. Det går inte.

Plötsligt pratade statsministern om antal. Volymer, som det kallats.

Och i nästa andetag sa han:

– Det kommer att behöva göras mer.

Migrationsöverenskommelsen räcker alltså inte för att få ner antalet asylsökande så som Stefan Löfven önskar. Men lika lite som regeringen tidigare har markerat att man ska eftersträva att minska mängden människor som kommer till Sverige, lika lite förklarar han nu hur det ska gå till.

Själva asylrätten är svår att påverka.

Av de 35 500 uppehållstillstånd som utfärdades till asylsökande förra året hade 33 000 stöd i FN:s flyktingkonvention eller i EU:s skyddsgrundsdirektiv. De kräver att stater ger skydd åt människor som flyr från förföljelse, dödsstraff, tortyr eller krig. Möjligen kan den lista över »säkra länder« som EU nu enas om komma att fungera som en begränsning av asylrätten, men i övrigt kan en nationell regering inte göra så mycket – om man nu inte vill bryta mot en FN-konvention eller rådande EU-rätt. Kvar återstår ett fåtal regler som bygger på nationell lagstiftning. Här skulle en regering kunna skärpa reglerna för till exempel dem som får uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande skäl. Typexemplet är en person som lider av en livshotande sjukdom, som det inte finns vård för i hemlandet. I klartext skulle en skärpning exempelvis innebära att fler apatiska barn utvisas oavsett möjlighet till sjukvård.

Dessutom minskas Stefan Löfvens politiska handlingsutrymme av ett svenskt särdrag: att prövningen helt ligger på domstolsväsendet. Förr var det politiker i utlänningsnämnden som tolkade om det till exempel rådde väpnad konflikt i ett land eller inte, men sedan 2005 är det jurister i migrationsdomstolen som prövar sådana saker.

En annan fråga är huruvida man kan stoppa människor från att alls söka sig till Sverige. Det är i detta ljus migrationsöverenskommelsen ska ses – man försöker anpassa sig till övriga EU-länder för att inte sticka ut på ett positivt sätt. Men statsministern påpekade, som sagt, att uppgörelsen »inte räcker«. Så vad mer kan man göra?

Ja, egentligen är det bara anständigheten som sätter en bortre gräns.

Redan innan regeringen började prata volymer, låg det förslag på bordet. Som den utredning som nyligen varit ute på remiss, som vill göra det svårare att få tag i ett svenskt pass illegalt för att ta sig in i landet. Det är föga kontroversiellt.

Det andra är känsligare, den så kallade signalpolitiken. Begreppet är lite förvirrande, eftersom signalpolitik annars brukar vara synonymt med symbolpolitik, alltså saker som politiker gör för att sända budskap till väljare utan att det får något annat än opinionseffekter. Den här typen av signalpolitik handlar snarare om att sända budskap till flyktingar. Åtgärderna som föreslås är inte heller särskilt symboliska utan kan ha smärtsamma effekter: tillfälliga uppehållstillstånd, till exempel. Eller att sänka dagersättningen till asylsökande, minska möjligheterna till anhöriginvandring ytterligare, införa gränskontroller, utvidga försörjningskravet, skapa ett slags tvågradigt medborgarskap där vissa inte får ta del av välfärdens alla delar. Man kan, eftersom syftet är att göra Sverige mindre attraktivt, till och med tänka sig att förlänga handläggningstiderna, förstärka kontrollen av människor som vistas illegalt i landet, mot omvärlden poängtera den strukturella rasismen och svårigheterna att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Anständigheten är, som sagt, den bortre gränsen.

Är den här politiken effektiv? Det finns exempel på det. Under många år har danska politiker högljutt aviserat åtstramningar i sådant som ersättningar och möjlighet att återförenas med sin familj.

– Jämför man de nordiska länderna så ser man att Danmark tagit emot allra minst, trots att landet ligger direkt vid den tyska gränsen. Det är en effekt av den politiken, säger Anders Westerlund, omvärldsanalytiker på Migrationsverket.

När antalet asylsökande syrier under en tid minskade, kopplades det till att Tyskland hade kortat sina handläggningstider för syrier samtidigt som de svenska förlängts. Och 2013, när Sverige införde permanenta uppehållstillstånd för syrier, steg kurvan över ansökningar brant.

Vissa av åtgärderna har direkt effekt. Till exempel leder hårdare krav för anhöriginvandring till färre uppehållstillstånd. Vad gäller själva signalvärdet är det svårare att bedöma slagkraften. Även om man stramar åt reglerna kan ju Sverige i flyktingars ögon fortsatt vara attraktivare än säg Danmark. Lockelsen ligger kanske inte bara i förutsättningarna för en nyanländ utan också i den allmänna bilden av välfärdslandet Sverige och vilket liv man kan tänkas få där på sikt?

Tanken är att signalpolitiken också ska ha konkreta spareffekter på kostnadsposter i stats- och kommunbudgetarna. Men den effekten är knappast entydig. Ta exempelvis de tillfälliga uppehållstillstånden. Å ena sidan kan de kanske minska antalet asylsökande. Å andra sidan, protesterade Migrationsverket i vintras, riskerar administrationskostnaden med hög sannolikhet öka. Besparingar som att sänka etableringsersättning kan också försvåra integrationen, vilket i sin tur också har ett pris.

Den sortens paradoxer återkommer i volymdebatten. Och det är inför sådana avväganden Stefan Löfven står om han ska infria sin nya retorik. En politik som han inte bara ska få med sig sin egen kongress på – utan också miljöpartiets. Återstår att se hur sugna kongressombuden är på att gå ner till arkivet, hämta upp den valkampanj som gjorde Stefan Löfven till statsminister och återtrycka annonserna i internationell press. Det är budskapet han nu försöker sända:

Något håller på att gå sönder i Sverige, det här är inte ett så bra land, kom helst inte hit.

Fakta | 24 kronor om dagen

Storleken på dagersättningen beror på om mat ingår i Migrationsverkets boende eller inte.

Boende med fri mat

24 kr/dag för ensamstående vuxen.

19 kr/dag per vuxen som delar hushållskostnader.

12 kr/dag för barn upp till 18 år.

Boende där mat inte ingår

71 kr/dag för ensamstående vuxen.

61kr/dag per vuxen som delar hushållskostnader.

37 kr/dag för barn 0–3 år.

43 kr/dag för barn 4–10 år.

50 kr/dag för barn 11–17 år.

Den som är ny i Sverige kan få etableringsersättning men bara om man har en etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Man ska ha uppehållstillstånd som flykting, kvotflykting eller skyddsbehövande. Max-beloppet är 308 kronor per dag, fem dagar i veckan.

Källa: Migrationsverket och Försäkringskassan