43-årige Thomas dog på jobbet – i en schaktgrop

Han hade länge tyckt att det var otäckt att gå ner i den smala, djupa schaktgropen vid åsen där han arbetade med att lägga vattenledningsrör. Många gånger hade han sagt till sin fru Helena att han inte ville göra det. Hon ordead honom att säga ifrån gentemot arbetsgivaren; grävbolaget, som utförde uppdraget åt Hedemora Energi. Men Thomas Ekenstein, anläggningsarbetare och far till tre barn, var plikttrogen. Och trots att schaktkassetten, som skulle skydda mot ras, fanns på plats på arbetsområdet, användes den inte. När han gått ner i den 4–5 meter djupa gropen, var det för sent. Plötsligt rasade schaktväggen över Thomas, som dog under de tunga jordmassorna.

Den måndagsförmiddagen i februari förra året när Thomas yngre bror Stefan satt och åt lunch, hörde han på radio att något hade hänt i det område där brodern arbetade. Senare ringde Stefans son och berättade att han via rykten hade hört att Thomas omkommit. Därefter fick han ett samtal från sina föräldrar om att hans storebror var död.

– Jag blev alldeles tom, det var en overklig känsla. Senare på kvällen kom också ilskan, berättar Stefan Ekenstein.

Fokus möter honom i hans handtimrade hus, ett stenkast från föräldrahemmet en bit utanför Säter. Skarpt, vårvitt ljus strömmar genom fönstret in i köket, där han sitter och ser ut över gårdsplanen med sorgsen blick.

Med återhållen vrede och sorg talar Stefan om grävbolaget som utförde uppdraget vid anläggningen och om hur det efteråt har försökt avsäga sig ansvar för det som hänt. Samtidigt som polis och präst kom till föräldrahemmet för att prata kom en av Thomas kollegor från grävbolaget för att övertala polisen om att företaget inte hade gjort något fel.

– De hade lika gärna kunnat komma in och spotta oss i ansiktet, säger Stefan Ekenstein, beskriver sin bror, som bodde i närheten, som en mycket omtyckt människa som han hade nära kontakt med.

– Det är min storebror som jag har sett upp till hela livet. Allt här omkring och allt från mitt livs början har en koppling till honom.

Hur länge Thomas behövde lida i gropen vet han inte, de anhöriga har ännu inte sett obduktionsrapporten.

– Men jag vill tro att det var över på en gång.

Några dagar efter olyckan besökte Stefan sin brors arbetsplats och såg spår efter en kropp i schaktdiket. Utifrån bilder som han hittat i broderns mobiltelefon har han också sett att Thomas regelbundet under någon månads tid jobbat på samma sätt i den djupa gropen; på en plats där man, enligt Stefan, som själv är grävmaskinist, har slarvat med säkerheten och förbisett de hårda regler som gäller för att skydda liv vid schaktarbete.

– Det var ett under att det inte hände tidigare.

Vid tillfället för olyckan fanns heller ingen press på att arbetet skulle utföras snabbt. Hedemora Energi visste att marken i området var svår; man var inställd på att det fick ta den tid som krävdes och grävbolaget konkurrerade inte med någon om uppdraget. Jobbet var löpande och de som arbetade fick betalt per timme.

– Om det åtminstone hade varit panik. Nu finns inget som försvarar det som skett. Det känns så fruktansvärt onödigt, det hade inte alls behövt hända. Jag kallar det inte olycka, utan vållande till annans död. Ingen ska behöva genomlida något sådant, säger Stefan Ekenstein, som för flera år sedan själv arbetade för grävbolaget i fråga.

Vid tidigare tillfällen när de grävt lika djupt utan att slänta schakten har han suttit och hållit i kanterna med skopan för att skydda dem som arbetar i dikena.

– Men då var man omkring 25 år och vågade inte säga ifrån mot gubbarna.

I branschen råder också något av en machokultur, menar Stefan; du ska inte säga ifrån, du ska inte klaga och det ska vara lite tufft.

– Men jag tycker att det är tuffare att komma hem igen efter arbetet. Hur det än är, finns det inget jobb som är värt att dö för, säger Stefan Ekenstein, som numera arbetar för ett annat grävbolag.

[caption id="attachment_549406" align="alignnone" width="1020"] »Han har sagt så många gånger att han inte tyckte om att vara i den där gropen. När jag frågade varför han ändå gjorde det, svarade han att ingen annan ville det, att han bara gjorde sitt jobb.« Helena Ekenstein förlorade sin make i olyckan.[/caption]

Thomas fru Helena Ekenstein kommer förbi på en kopp kaffe. Samlat och sakligt beskriver hon det mardrömslika händelseförloppet den dag då den man hon levt med i 26 år, och har tre barn tillsammans med, dog. Hur hon först fick ett sms från en bekant som beklagade vad som skett och hur hon då inte förstod någonting. Hur hon flera gånger ringde grävbolaget för att få reda på vad som hade hänt, utan att få svar, och sedan fick ett samtal från polisen, som till slut meddelade att Thomas var död.

När Helena berättar om hur hon sedan var tvungen att tala om för sina tre döttrar att deras pappa är död sviker rösten, hon tystnar och kan inte hålla tillbaka tårarna. Hennes yngsta dotter är 7 år, den äldsta 22. Helena beskriver deras far som en genomsnäll, duktig och omtänksam man som månade om familjen och alltid ställde upp för andra.

– Han har sagt så många gånger att han inte tyckte om att vara i den där gropen. När jag frågade varför han ändå gjorde det, svarade han att ingen annan ville det, att han bara gjorde sitt jobb. Men det hade han ju inget för, säger hon sedan.

Helena och Stefan har polisanmält händelsen. Dödsolyckan har även åtalsanmälts av Arbetsmiljöverket till en åklagare, som nu utreder misstanke om arbetsmiljöbrott och vållande till annans död. Åklagare Helena Eckerrot Flodin, som är kopplad till utredningen, vill inte kommentera det pågående ärendet. Men Arbetsmiljöverket har konstaterat flera regelbrott.

Ingen släntlutning hade gjorts på arbetsområdet och ingen teknisk utrustning som skulle förhindra ras användes vid tillfället. Grävbolaget, som har eget skyddsombud, ska enligt Stefan Ekenstein ändå ha försökt få det till att det rör sig om en hemsk, men mer eller mindre oundviklig olycka.

Fokus har sökt representanter för Grytnäs Gräv, som meddelar att grävbolaget för närvarande inte kommenterar händelsen, eftersom den är under utredning. Trots att ingenting kan få Thomas tillbaka, vill Helena och Stefan att bolagets agerande ska få konsekvenser, så att andra företag drar öronen åt sig.

– Något liknande får aldrig ske igen, säger Helena Ekenstein.

[caption id="attachment_549408" align="alignnone" width="808"] »Hade det handlat om ett så högt antal läkare som dött på jobbet, hade man tillsatt en haverikommission.«
Johan Lindholm, ordförande i Byggnads. Foto: Christine Olsson / TT[/caption]

Antalet Dödsolyckor på svenska arbetsplatser har ökat de senaste tre åren. Statistik som Fokus har begärt ut från Rema (Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål) visar också att Arbetsmiljöverkets åtalsanmälningar om vållande till annans död vid arbetsolycka har blivit fler. Endast drygt hälften av de åtal som väckts har dock lett till fällande dom. Något som Christer B Jarlås, kammaråklagare vid Rema, tror har ett samband med de snåriga juridiska omvägar man måste ta för att reda ut dessa dödsolyckor. Det riskerar i sin tur att leda till friande dom, även där det finns fog för fällande, menar han.

– När du i dag ska fastställa vad som är ett arbetsmiljöbrott måste du söka fram det genom att läsa på två olika ställen i brottsbalken. Sedan måste du gå vidare till arbetsmiljölagens regler och därifrån till Arbetsmiljöverkets olika detaljregler. Bara att få fram vad som kan vara brottsligt är i dag väldigt komplicerat. Den bökiga lagtekniska konstruktionen gör det lätt att gå vilse och skapar osäkerhet kring vad som gäller, vilket i sin tur leder till att domstolarna tycker att det är svårt att meddela fällande domar, resonerar Christer B Jarlås.

Tittar man på brottsbalken läser man i de flesta fall utifrån en paragraf vad som är straffbart, medan arbetsmiljöbrott inte gäller självständigt, poängterar han och förespråkar därför att man – liksom i miljöbalken – samlar arbetsmiljöbrotten under en enda balk.

Borde inte domstolarna ha vana att navigera juridiskt i denna typ av mål?

– Nej, när det gäller brottsmål ser det inte ut på detta sätt, säger Christer B Jarlås, som efterlyser ett »samlat grepp« på lagstiftningen för att bestämma hur man vill ha den.

Han anser också lagen bristfällig när det gäller att straffa en juridisk person i Sverige. Här kan man nämligen bara utfärda företagsbot på näringslivsverksamhet och inte om arbetsmiljöbrott har skett på kommunal skola eller på sjukhus – då måste man i stället utreda en fysisk persons ansvar.

– Ofta handlar det inte bara om en persons ansvar om arbetsmiljön brustit, det kan ligga på många. Det kollektiva ansvar som finns i flera andra länder skulle vara betydligt mer smakfullt, säger Christer B Jarlås.

I Norge kan man exempelvis åtala en juridisk person, medan man i Sverige måste gå omvägar via företagsbot. Och även om beloppet för företagsbot i dag har justerats upp, är systemet ändå bristfälligt, anser Christer B Jarlås. Det är nämligen straffvärdet som bestämmer företagsboten, så att ett fåmansbolag kan få lika hög bot som ett storbolag som Skanska och därmed riskera att försättas i konkurs.

Den största företagsbot som hittills utfärdats i Sverige till följd av dödsolycka på arbetsplats är den på 6 miljoner kronor som Skanska fick betala, efter olyckan då en järnvägsbro rasade när de byggde Botniabanan för 11 år sedan och två personer dog och två skadades ganska svårt.

Och just inom byggbranschen ligger antalet arbetsolyckor med dödlig utgång särskilt högt, visar statistik från Arbetsmiljöverket. Under det senaste decenniet har 89 dödsolyckor inom branschen inträffat i Sverige. Johan Lindholm, ordförande i Byggnads, ser en hög byggtakt i landet i kombination med att många byggbolag anlitar en mängd underentreprenörer, som ett tänkbart skäl till de senaste årens ökade antal olyckor.

– Hade det handlat om ett så högt antal läkare som dött på jobbet, hade man tillsatt en haverikommission, säger han.

Lindholm beskriver också en bransch där det finns aktörer som varken har tid eller lust att hålla sig till lagar och knappt kan stava till kollektivavtal.

– Många företag är lycksökare och täljer guld med kniv. Då uppstår en arbetsmarknad som får huvudentreprenörer och beställare som anlitar flera underentreprenörer. Och på stora arbetsplatser med flera hundra företag faller arbetsmiljöansvaret lätt mellan stolarna och bolagen skyller på varandra.

Med dagens byggtakt kommer många aktörer under press och det är lägsta pris på anbud som gäller, menar Johan Lindholm, och då sätter man inte riskbedömningar och säkerhet i främsta rummet.

– Byggarbetare måste sätta livet till för att sköta sitt samhällsuppdrag.

Enligt arbetsmiljölagen ska man vid en byggarbetsplats ha skyddsombud som gör riskbedömningar, något som inte alltid sker i praktiken. I dag har ett regionalt skyddsombud (RSO), inte heller tillträde till en arbetsplats om där saknas fackliga medlemmar eller kollektivavtal. Även vid arbetsplatser som har kollektivavtal, men inte medlemmar, har arbetsgivaren rätt att neka skyddsombuden tillträde och inspektion. Byggnads har därför ställt krav på regeringen om ökad rätt till tillträde, samt krav på straffsanktioner mot arbetsgivare som bryter mot arbetsmiljölagen.

Att arbetsgivare försöker porta det regionala skyddsombudet från arbetsplatsen är numera så vanligt att regeringen ser över lagstiftningen och har tagit fram ett förslag där det står att RSO ska få tillträde även till arbetsplatser där fackförbundet inte har medlemmar.

Det krävs dock att en plats har kollektivavtal, annars har den fackliga organisationen ingen koppling till arbetsplatsen och då är det Arbetsmiljöverkets inspektörer som sköter tillsyn, meddelar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

Arbetsmiljölagen bygger ännu på att ett enda företag utför arbete på en plats. Detta trots att det i dag kan finnas en generalentreprenör med kopplingar till hur många företag som helst, och flera inblandade vid en olycka på arbetsplatsen. Generalentreprenören kan på så sätt komma undan genom att anlita små företag utan möjlighet att ta detta ansvar, som därför faller mellan stolarna.

Borde inte lagstiftningen anpassas till den förändringen?

– Jo, det tycker jag faktiskt vore värt att överväga, säger Ylva Johansson till Fokus.

Hon räknar upp en rad exempel på hur staten enligt henne arbetar för att komma åt problemet med dödsolyckor på arbetsplatser. Nyligen införde regeringen ett entreprenörsansvar i bygg- och anläggningssektorn när det gäller löneutbetalning. En effekt av entreprenörsansvaret kommer att bli att huvudentreprenören har bättre koll på sina underleverantörer, så att det även kan gynna andra sammanhang, resonerar hon.

– Som bieffekt kommer vi att få bättre ordning på entreprenörskedjorna på byggena.

En tidigare utredning har även föreslagit, att den som sägs vara ansvarig för den fysiska arbetsplatsen även ska ansvara för dem som jobbar för olika entreprenörer på samma ställe.

– Det tycker jag är ett intressant förslag som jag inte utesluter att gå vidare med, säger Ylva Johansson, som även vill satsa på mer specialiserad kompetens hos inspektörerna och på resurser till utbildning av polis och åklagare i arbetsmiljöbrott.

[caption id="attachment_549412" align="alignnone" width="737"] Överväger ny lagstiftning. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) utesluter inte att arbetsmiljölagen kan behöva anpassas till exempelvis långa entreprenörskedjor inom byggbranschen. Foto: Naina Helen Jåma/ TT[/caption]

I april i år fattade regeringen dessutom beslut om att ta fram en ny arbetsmiljöstrategi och låta Statskontoret utvärdera den nuvarande, som gäller fram till 2020. I den nya strategi som ska börja gälla 2021 bör dödsolyckor i arbetet, enligt Ylva Johansson, få en prioriterad plats.

Men trots arbetsmarknadsministerns uttalade ambitioner när det gäller att förhindra dödsolyckor i arbetet, avsattes inte en enda krona i vårändringsbudgeten till Arbetsmiljöverket för innevarande budgetår. Myndigheten har krävt 31 miljoner extra, varav 10 miljoner skulle avsättas till att utveckla inspektionsverksamheten under 2019. Utan dessa pengar, har Arbetsmiljöverket klargjort, kommer myndigheten inte att kunna nå sitt mål att ha 300 inspektörer på plats nästa år.

I stället kan myndigheten behöva dra ner på personalstyrkan, vilket innebär färre inspektörer och att inspektioner inte kommer att kunna genomföras i den mån de behövs. Arbetsmiljöverket har också varnat för att anställningsstopp och varsel om uppsägningar kan bli aktuellt och har i sin begäran till regeringen uppgett att man behöver ytterligare 66 miljoner kronor för de kommande tre åren.

Ylva Johansson försvarar de uteblivna miljonerna med att regeringen under förra mandatperioden utökade resurserna till Arbetsmiljöverket med över 100 miljoner kronor, och menar att man i och med detta har kunnat anställa många fler inspektörer. Vårändringsbudgeten är mycket begränsad och även myndigheter som Arbetsförmedlingen har stora behov av resurser, där man bara kan tillgodose en bråkdel, påpekar hon. Ylva Johansson utesluter dock inte nya miljoner till Arbetsmiljöverket, men vill inte lova något.

– Det får man svar på när vi lägger höstens budget.

Om man – som kammaråklagare Christer B Jarlås föreslår – bör samla arbetsmiljölagstiftningen under en och samma balk för att underlätta den juridiska bedömningen, kan Ylva Johansson inte svara på.

– Det är jag inte säker på. Det är första gången jag stöter på den frågan, så den är jag inte beredd att ta ställning till så här på rak arm, säger hon.