Om konsten att skylla ifrån sig
»Generalkonsulinnan Olga Sundbom har en välgörenhetsbjudning för en samling damer ur den högre societeten. En betjänt meddelar att Olga Sundbom har telefon. Det är lektor Helander som kräver att få träffa henne samma kväll angående hennes son Krister. Krister har fuskat i skolan vilket generalkonsulinnan vägrar tro.«
Så börjar Svenska Filminstitutets sammanfattning av »Rötägg« – regissören Arne Mattsons film från 1946. Stig Olin spelade Krister Sundbom, odågan som vänder upp och ner på idyllen Granberga där han bluffat sig in på ett internat. Han är en grabb som inte vill bete sig. Härjar och ställer till det. En odåga, kräk, svinpäls, maruffel, usling, fähund, olycka eller pestböld om man ska använda någon av synonymerna som ordboken erbjuder.
Nog hade det varit en aning uppfriskande om TV4:s vd Casten Almqvist hade använt någon av dem när han gav sin syn på händelserna kring kanalens numera sparkade tv-profil. »Jag tror att det är ett undantag, ett rötägg« förklarade han i stället saken i en intervju med DN (23/10).
Rötäggskortet. Att slänga upp det på spelplanen är ett drag så förutsägbart att det måste betraktas som slött. The bad apple. Monstret. Dåren som agerar helt på egen hand utan att myndigheter eller ledning har någon kännedom. Den dåliga individen som friskriver alla runt omkring från ansvar. För ruttna ägg går inte att skydda sig emot. Där går man och köper en kartong i god tro och så ligger det ett dåligt exemplar där i. Alla som någon gång gjort pannkakor kan relatera.
Att sträcka sig efter den förklaringsmodellen säger dock en del: Att det givetvis inte handlar om ett enstaka ägg utan att det är något som är ruttet i hela tuppgården.
