50 år sedan gruvstrejken i Malmfälten som förändrade bilden av folkhemmet

Kjell Rönnbäck väcktes vid sextiden på morgonen den 9 december 1969 av att telefonen ringde. Yrvaket svarade han och tittade ut genom fönstret där kylan bitit sig fast, temperaturen visade nedåt minus 25 grader. Kjell hade i endast tio dagar jobbat åt statliga LKAB som driftsingenjör i gruvan i Svappavaara. Nu ringde förmannen i gruvan och var upprörd:

– Gubbarna sitter. Det är strejk!

Kjell försökte lugna honom.

– Jag kommer så fort jag kan. Så fixar jag det.

Två decennier senare satt Kjell Rönnbäck som disponent och högste chef i Kiruna på översta våningen i LKAB-huset när jag intervjuade honom 1989.

Men strejken i Svappavaara var inget som han fixade på en förmiddag. Den spred sig till Kiruna och Gällivare och skulle pågå i 57 dagar. En strejk som fick stor påverkan på fackföreningsrörelsen, på svensk politik och lagstiftning och blev början till fler strejker under 70-talet.

– Gruvstrejken blev början på en våg av vilda strejker i Sverige, framförallt under 1974–75. Den banade också vägen för den kommande arbetsrättslagstiftningen, som LAS, Lagen om anställningsskydd, som kom 1974, säger Christer Thörnqvist, lektor på Högskolan i Skövde och expert på svensk arbetsmarknad.

[caption id="attachment_604002" align="alignnone" width="991"] Det var i stadshuset som demonstranterna samlades för att föra fram vad man ville skulle förändras för gruvarbetarna.[/caption]

Samma år kom Förtroendemannalagen, 1976 kom MBL, Medbestämmandelagen och 1977 Arbetsmiljölagen.

– Det blev en gräsrotsrörelse som ställde krav på lagstiftning och mer inflytande. Det fick också stark påverkan på socialdemokraterna som började prata om industriell demokrati.

Det blev också ett avsteg från den gamla Saltsjöbadsmodellen, där problem skulle lösa i förhandlingar, inte genom lagstiftning. Det väckte reaktioner på arbetsgivarsidan, dåvarande SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, ”radikaliserades” under 70-talet. SAF blev en aktiv opinionsbildare både mot fackens krav på nya lagar och den politiska vänstern.

– Från arbetsgivarhåll hade det funnits en mjukare attityd tidigare. Nu utmanades kompromissviljan och SAF blev mer militanta.

Gruvarbetarna hade 1969–70 ett eget fackförbund, i dag ingår de i IF Metall. När strejken gick igång 1969 tog LO–ledningen avstånd från den. Ett svek, menade man då i Malmfälten, men de var tvungna att göra det, menar Christer Thörnqvist.

– Så länge avtalet gällde fanns det fredsplikt. Bröt man den kunde de enskilda få mindre skadestånd, men facken stora skadestånd. Men strejken blottlade också ett växande avstånd mellan de fackliga ledarna och gräsrötterna. Och LO och förbunden tvingades lyssna på kraven på ökad demokrati.

Gruvstrejken 1969–70 var den största sedan Metallstrejken på 40–talet. Men fler skulle följa efter, som städerskor och skogsarbetare.

– Vi vet inte resultatet om man inte gått ut i vild strejk. Men gruvarbetarna fick igenom en hel del av sina krav, som en löneökning. Och skogsarbetarna fick igenom månadslön. Men i dag är det väldigt ovanligt med vilda strejker. Det senaste exemplet jag kommer på är när sopåkarna i Stockholm gick ut i vild strejk 2018, säger Christer Thörnqvist.

– Oftast kom strejkerna i samband med lokala löneförhandlingar. Men löneglidningen är inte lika stor i dag. Det finns mindre att strejka för.

Motangreppet redan på 70–talet var hot om att flytta tillverkningen. Fast gruvbrytning kunde man inte flytta på.

– I dag skulle man kunna säga att protesterna också är utlokaliserade och oftare sker i tredje världen bland företag och deras underleverantörer. Men arbetsmarknaden har också förändrats. Industriarbetarna var i relativa och absoluta tal flest på 60–talet. Sedan har allt mer tjänstesektorn inklusive offentliga sektorn allt mer tagit över. En växande andel jobbar i yrken där en strejk kan vara samhällsfarlig, som i blåljus- och sjukvårdssektorn.

Gruvstrejken 1969–70 engagerade också de intellektuella. Upprinnelsen fanns i Sara Lidmans uppmärksammade bok ”Gruva” från 1968, med Odd Uhrboms bilder, där de intervjuade gruvarbetare som berättade om arbetsvillkoren.

– Det gav en annan bild av arbetslivet, och Sara Lidman var med på första strejkmötet i Kiruna.

Bland de strejkande i Kiruna fanns också bland annat Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz och Expressens reporter Anders Ehnmark. Den senare gick efter strejken över till kommunistiska tidningen Norrskensflamman.

[caption id="attachment_604001" align="alignnone" width="991"] Sara Lidman var på plats under gruvstrejken 1969. Här vid en demonstration i Kungsträdgården.[/caption]

Men Gunnar Sträng som var finansminister (S) var inte imponerad av den bild som gavs i Sara Lidmans bok och den debatt som följde. Det var bara ”skäggiga vänstermän utan slips” som stod för kritiken, menade han.

”Jag tvekar inte att säga att Sara Lidmans Gruva är alls icke representativ för förhållandena uppe på LKAB”, sa han på Arosmässan i november 1969.

Men på det där första strejkmötet bad Harry Holmlund, en av strejkledarna, om ursäkt å Strängs vägnar till Lidman.

”Det är nämligen så att skillnaden mellan Sara Lidman och nutidens Sträng är att Sara Lidman talar med arbetarna, Gunnar Sträng talar till arbetarna”.

Strejken pågick i 57 dagar, men kunde pågått längre. I en omröstning bland de strejkande röstade en majoritet för en fortsättning. Men när strejkkommittén skulle fatta beslut röstade 13 för och 12 emot en återgång till arbetet. Med knappast möjliga övervikt i kommittén återgick de strejkande till jobbet i gruvorna den 4 februari 1970.

Här kan du lyssna på P3 Dokumentär om ”Den stora gruvstrejken 1969/70”