Ägande i nationens intresse?

France Telecoms bud på Telia Sonera häromveckan avvisades visserligen av såväl regeringen som aktiemarknaden och bolagets styrelse, men det var för att budet var för lågt. Om inviten misslyckas skymtar både norrmän, tyskar, spanjorer och ryssar i kulisserna. Så vad är problemet?

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros uttryckte det på följande sätt när han första maj-talade i Stockholm i år:

– Nu reser Mats Odell runt i världen och säljer svenska företag för glatta livet … (med) argumentet att staten inte ska äga företag. Det är fult att staten äger. Men vilka säljer han till? Jo, till norska staten, franska staten, danska staten, staten i Qatar och staten i Dubai. Varför är det bara svenska staten som inte får äga företag?

Debatten om Telia Sonera sätter fingret på frågan om det är ekonomiska eller nationella argument som ska väga tyngst i ägarfrågan. Efter att en rad stater på senare år gått in och skyddat sitt näringsliv från utländska aktörer, har forskare och ekonomer börjat varna för att »den ekonomiska nationalismen« är på stark framväxt över hela världen.

Forskningsgruppen European Economic Advisory Group, där svensken Lars Calmfors är vice ordförande, hävdade till exempel i en uppmärksammad rapport i fjol att den ekonomiska nationalismen blivit så stark att EU:s tillväxt är i farozonen. Och en enkät bland Europas finanschefer, genomförd av Erasmus University i Rotterdam, visar att 40 procent oroas över att protektionismen växer bland Europas regeringar.

– Statligt ägande ökar risken för ekonomisk nationalism, säger Lars Calmfors.

Han delar in Europa i två läger, där Storbritannien och Sverige hör till unionens mer liberala ekonomier och länder som Frankrike, Italien och Spanien för en mer nationalistisk ekonomisk politik.

En orsak till den växande protektionismen är globaliseringen. I takt med att gränserna rivs blir stater och politiker mer måna om att försvara sitt lands ställning i den internationella konkurrensen. Den amerikanska kongressen stoppade till exempel för något år sedan statsägda Dubai Ports köp av US Ports med motiveringen att förvärvet utgjorde ett hot mot landets säkerhet.

– Trenden är påtaglig. Det finns en oro framför allt för de framväxande kinesiska, indiska och brasilianska ägarkomplexen. Man vet inte vilka mål de har, om de är ute efter att bedriva någon slags statlig industripolitik på global nivå, säger Lars Jonung, professor i nationalekonomi och rådgivare åt EU-kommissionen.

Främst finns en oro när bolag som äger infrastruktur, som Telia Sonera, hamnar i utländska händer. När franska regeringen påskyndar fusionen av två franska energibolag, Suez och Gaz de France, för att skydda dem från utflyttning, Italien stoppar utförsäljningen av Telecom Italias mobiltelefongren, och svenska politiker kritiserar planerna att sälja ut Telia Sonera, är det därför oftast med nationalistiska argument som stöd.

Dessutom handlar det ofta om gamla monopolföretag, som är väldigt vinstrika.

Att påskynda utförsäljningen av Telia Sonera, bara för att sedan se på när bolaget köps upp av ett utländskt, statligt kontrollerat telekombolag, är knappast någon bra lösning.

– Syftet med att sälja ut svenska statliga bolag är att de ska hamna i privata händer som kan hantera bolagen bättre och mer effektivt än vad staten kan göra. Det är inte att de ska köpas upp av andra stater. Det är ett dilemma. Vi får aldrig några effektivitetsvinster att ta del av om ett svenskt statligt företag blir ett franskt statligt företag, säger Lars Jonung.