Aktivisten i stimmet

Mannen från sjön går med tunga steg på den mjuka heltäckningsmattan. Ut från rummet. Det gick väl inte så bra det här.

Borta vid hissarna stannar Pat Close till. Måste han åka tillbaka till ålfiskarna och berätta att det är slut nu? Det är orättvist egentligen. I femtio år har yrkesfiskarna vid Nordirlands största insjö vårdat sitt bestånd. Skapat kooperativ, infört kvoter, satt ut yngel. Alltmedan fransmännen och spanjorerna dammsugit haven. Och nu vill en kvinna från Sverige sätta stopp. För hela näringen. Deras samhällen. Deras rökerier. Hon verkar få parlamentet att stödja ett ålfiskestopp i hela unionen.

Trehundra jobb kommer att gå förlorade. Och det när hela Storbritannien befinner sig i ekonomisk ruin.

Fiskarna vid Lough Neagh kommer inte att hitta några nya.

Inför mötet beväpnade sig Pat Close med en brittisk forskare, några vetenskapliga rapporter och inte minst en sävlig sympatisk stämma. Bara någon liten frist? De skulle kanske kunna sätta ut ännu fler yngel som kompensation?

Det hjälpte inte. Den svenska fiskkvinnan vek inte en tum.

Inne på kontoret där drabbningen nyss ägt rum krafsar Isabella Lövin ihop några papper.

– Såg du hur irriterad hans vetenskapliga expert blev? De där rapporterna de kommer med alltså. De går inte att lita på. De ville väl få mig att mjukna. Men vi kan inte hålla på att ge undantag i det här fallet.

Hon tittar upp.

– Alla försöker få lättnader, subventioner och sånt som gör att det inte ska bli så obekvämt.

Så reser hon sig.

– De måste hitta andra jobb, så är det bara.

Det är en underlig politiker som arbetar här inne. Det syns redan på väggarna. Där andra parlamentariker har bilder på sina valdistrikt, hemkommuner, hemländer – människor – pryds väggarna i rum 116 på åttonde våningen av fiskmodeller, fångstzoner i Skagerrak och bilder på tonfiskar.

Fisk. Fisk. Fisk. Överallt fisk.

I fyra år har hon suttit här. Inte som representant för svenska folket, även om det kanske står så på visitkortet. De hon jobbar för heter Anguilla, Gadus morhua, Salmo salar.

Ålen, torsken och laxen.

Ingen i hennes stab låtsas ens om att hon bryr sig om något annat. Cyperns bankskatt? Kommer tycka som gruppen. Bankunion? Samma sak. Andra ärenden?  Har inte tid.

Personalmöte. Isabella Lövin och hennes medarbetare förbereder dagen. På schemat finns flera möten som ska förankra fiskereformen. Det är framför allt utkastförbudet som fiskeindustrin och flera medlemsländer försöker luckra upp.

Historien om Isabella Lövin är bekant. En ganska okänd journalist gav 2007 ut boken »Tyst hav«. Berättelsen om rovdriften på havets fiskar blev en otippad succé. Lövin vann Stora journalistpriset, Guldspaden och Miljöjournalistpriset. Hon fick sommarprata i Sveriges Radio. Och så på hösten 2008 fick hon ett erbjudande hon tänkte tacka nej till. Det gjorde hon inte. Sedan 2009 har hon varit parlamentariker här i Bryssel, en av tjugo svenska, för miljöpartiet.

Det är något av ett demokratiskt experiment. Miljöpartiets väljare har helt enkelt skickat ner en politisk novis till Europaparlamentet med en arbetsbeskrivning som ryms på ett plakat: stoppa utfiskningen. Isabella Lövin har hoppat över den interna befordringsgången, bryr sig bara om en fråga och hon är knappt ens miljöpartist. Av de tre som jobbar för henne var ingen partimedlem innan de började jobba här.

Det är ett minst sagt speciellt upplägg. Kan det fungera?

Man känner igen en EU-byggnad på långt håll. Det kallas brysselisering. Unionens glasbetäckta officiella byggnader har oftast uppförts utan hänsyn till jugendhusen och kullerstenarna i Bryssel.

Byggnaderna vid Place du Luxembourg viker inte av från unionens arkitektoniska linjer. Europaparlamentets 754 ledamöter arbetar i ett flygplatsliknande komplex av glas och betong.

Fast, det ser inte riktigt ut som om huset trängt sig på i staden. Parlamentets säte känns snarare uppskrämt och instängt i ett litet kvarter. Som om man inte vågat be om mer plats i den belgiska huvudstaden.

I så fall vore det en bra bild av hur parlamentet fungerat under större delen av efterkrigstiden. Det här har inte varit ett maktcentrum. De stora besluten har fattats på annat håll. Under en period på nästan tjugo år har allt långsamt förändrats. Parlamentet har både fått mer makt och tagit sig mer. Kickat en kommission och fått medbestämmande på en rad nya områden.

Som till exempel fisket. Det var det som var hela grejen med att Isabella Lövin skickades hit, att från och med 2009 skulle parlamentet få vara med och bestämma även i fiskeripolitiken. Nu ska experimentet prövas. Blir det mer – eller mindre – fisk i havet med Isabella Lövin i parlamentet?

I juni får alla svar: då ska EU:s nya fiskereform vara på plats. Och för att förstå den snåriga vägen dit måste man glömma allt det man lärde sig i skolan om att EU-parlamentet »egentligen« var maktlöst.

För sedan Lissabonfördraget kom på plats har parlamentet i de flesta fall medbestämmande och även rätt att kasta lagförslag i papperskorgen.

Därför bygger en stor del av unionens lagstiftningsarbete på att få parlamentet och ministerrådet att komma överens. För att lyckas med det kan ett förslag behandlas flera gånger. Oftast räcker det med en omgång för att enas men så har det inte blivit med fiskereformen. Här är insatserna så höga.

Parlamentet har redan röstat en gång. Då gick ledamöterna på Isabella Lövins linje med stor marginal. Med röstsiffrorna 502–137 om man ska vara noga. Sedan beslutade rådet – medlemsländernas fiskeministrar – något annat. Nu har ordförandelandet Irland föreslagit sina kompromisser.

Isabella Lövin måste nu hålla ihop sin bräckliga allians av socialister från söder, konservativa från norr och lite annat löst folk medan fiskare i nästan alla medlemsländer – de med kust – kämpar emot och kräver undantag.

Fiskelobbyn, kallar hon dem. Andra kanske skulle kalla dem för ett kollektiv av några tusen människor vars jobb nu hotas.

Oavsett vilket finns här en rätt ordentlig konflikt. Det blir så när man hotar nästan hundra tusen jobb. Inte ens den gröna partigruppen är helt enig. I Isabella Lövins korridor sitter en baskisk medlem av den gröna gruppen som röstar som fiskeindustrin därhemma vill.

Hon tar sina papper under armen och letar sig vant genom all betong. Hennes färd genom korridorerna i terminalbyggnaderna slutar i en tarm på fjärde våningen. Här sitter Stuart Agnew, representant för brittiska nationalistpartiet UKIP, The UK Independence Party. Hans inställning till unionen, Europa och allt det där är ganska enkel.

Han avskyr alltihop. Den brittiska suveräniteten ska sannerligen inte malas ner av några bleka eurokrater med knackig engelska.

Men han är också en praktiskt lagd man. Dessutom är det lite komplicerat, erkänner han och hans assistent för den svenska parlamentarikern. För det går ju inte bara att rösta nej till allt. Om EU-kommissionen redan har fått makt att ge pengar till portugisiska fiskare måste man se till att summan blir så liten som möjligt.

Här har de hittat varandra, Lövin och Agnew. Båda två vill krossa fiskelobbyn. Av olika skäl. Men ändå.

Lövin lyssnar tålmodigt när britterna brottas med sitt samvete. Det är ju så mycket lättare för dem att rösta nej till olika saker. Så fort de röstar ja ringer tidningarna och frågar vad de håller på med. Men visst borde hennes fiskepolitik minska skattebördan på medborgarna? Och det vill de ju. Assistenten skriver till och med ut andra stycket och femte paragrafen ur UKIP:s partiprogram. Sedan går de igenom några fiskeavtal.

– Va? Åker europeiska fiskare ner till Madagaskar? Med skattebidrag, eller hur? The madness!

Som vore det inte ett möte mellan två parlamentariker. Som vore det ett möte mellan en politiker och en sakkunnig.

– Jag litar på dig, Isabella. Jag vet att du har gått igenom detaljerna.

– Åh, de här subventionerna och bidragen. Tog man bort dem skulle allt lösa sig, eller hur? säger assistenten.

– The madness!

Isabella Lövin säger inte mycket. Men efter tjugo minuter har de konservativa britterna gått med på att rösta som hon vill i nästa utskottsmöte.

Hur får man ett sådant inflytande i Bryssel? Om man frågar parlamentarikerna inne på Espace Léopold handlar det framför allt om en sak: att bygga personliga relationer. Snacka i hissarna och på kaféerna.

– Det som överraskade mig mest när jag kom hit var samarbetskulturen. Att alla är så öppna för kompromisser, säger Christian Engström, invald för piratpartiet.

Det finns ett par enkla förklaringar till kulturen. En är att EU:s regering – kommissionen – inte har någon bas i parlamentet. Om parlamentet vill skriva in tusen ändringar i ett förslag från kommissionen är det ingen partivän som blir förnärmad. Men viktigast är nog hur partigrupperna fungerar. Till skillnad från i Sverige, där partipiskan är stark, förväntas Europaparlamentarikerna inte följa sin grupp slaviskt. Det har gett utrymme åt ett köpslående som påminner mer om arbetsgången i amerikanska kongressen än i svenska riksdagen.

Den mandatperiod som pågått sedan 2009 har till stor del präglats av att den största gruppen – Europeiska folkpartiet, EPP – är svårt splittrad. Inte nog med att de ofta delar upp sina röster, de lyckas inte ens alltid samla en majoritet bakom sina gruppledare eller utskottsrepresentanter. EPP är den grupp som kristdemokraterna och moderaterna tillhör. Inte heller deras lojalitet är särskilt stark; när unionens reformerade fiskepolitik skulle röstas igenom första gången i februari i år valde Christofer Fjellner, Alf Svensson och de andra svenskarna i gruppen att ansluta sig till det block av gröna, socialister och liberaler som snabbt vill minska de tillåtna fångstkvoterna och dra ner subventionerna till fiskeindustrin.

Kvar stod i princip spanjorerna och fransmännen i EPP.

Isabella Lövin är tillbaka på sitt kontor och förbereder ett trialogmöte – ett möte mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet. Några sydeuropeiska länder har via rådet – alltså medlemsländerna – lyckats kräva mildare regler. De vill till exempel behålla rätten att kasta tillbaka oönskad, död fisk i havet. Då är det viktigt att parlamentet har tydliga röstsiffror i ryggen.

– Det ger förhandlingsstyrka, säger hon.

Just då stormar två tyska schäferhundar in på kontoret.

– Du måste ta bort dokumentet från din sajt!

De som skriker är en medelålders socialdemokrat och hennes politiska assistent. Ulrike Rodust heter parlamentarikern och är ett pinnhål eller tre ovanför Lövin. Som föredragande för fiskereformen är det hon som till sist ska sitta ner och komma överens med kommissionen och rådet. Då kan hon nästan på egen hand välja att byta bort ett marint reservat mot en strängare fiskekvot. En torsk mot en ål. En spätta mot en hajfena. Och så vidare.

Hon ska helt enkelt företräda hela parlamentets vilja. Samma roll har Isabella Lövin med ålen, men det här handlar om hela reformen. Utkastförbudet, vilket år fisket ska vara hållbart, hur förvaltningsplaner för varje bestånd ska fastställas – alltihop.

Med andra ord är detta en kvinna som IsabellLövin bör hålla sig väl med.

Något engagemang för fisken hade tyskan från början inte. I alla fall inte enligt Lövin, som menar att Rodust fått lära sig frågan efter hand. Det som är bra med henne är att hon kommer från Tyskland. Stort land, inte så mycket fiskare.

Nu börjar det här mötet inte så bra. Tydligen är det arbetsdokument som Lövins assistent lagt upp på en öppenhetssajt inte för allas ögon.

– De ändringsförslagen är hemliga! Det är bara utkast!

– Vi fick ju dem på mejlen. Alla har fått dem.

– Nej nej nej.

Till sist viker tyskarna sig. Någon okänd översättare får bära skulden för att ha skickat mejlet fel. Relationen är reparerad. På bekostnad av en person långt ner i hierarkin. Man får hoppas att hen inte finns.

Det där händer annars lätt. Ett dokument ska tröskas genom tre institutioner och ett ordförandeskap, sedan översättas till ett tjugotal språk eller mer. Pappershögarna förökar sig exponentiellt.

Det här är verkligheten som parlamentarikerna och alla deras assistenter lever i. Röriga beslut, långa processer, sociala band som måste knytas. Det är ingenting man pratar om i valrörelserna, när svenska folket ska bestämma vilka tjugo personer som ska skickas till parlamentet. Har de som står högst på listorna den kompetens som krävs just i Bryssel? Det ställer journalister sällan frågor om. Hade Isabella Lövin det?

Mingel. Ledamöterna är överens om att en sak är viktig när det gäller att få makt i parlamentet: sociala kontakter. En stor del av tiden går åt till att besöka varandra på sina kontor och att prata i hissar och på sammankomster. 

Ett tag väntade hon på motgången. På kritiken som skulle komma. Som med Herman Lindqvist och de riktiga historikerna, säger hon. När man gav sig in i ett sådant här ämne skulle det väl finnas folk som visste mer, som inte höll med.

Men kritiken kom aldrig. När hon höll sitt första föredrag för Fiskeriverkets personal var det som att hon i stället satt ord på hur de kände: att deras expertutlåtanden aldrig betydde något för politiken. De riktade alla sina frågor till generaldirektören i stället för till henne.

Det var en lättnad. Men samtidigt tänkte hon att det är klart att det måste vara så. Hon valde inte det här ämnet för att hon var intresserad av fisk. Hon är ju uppvuxen i Avesta, långt från hav, långt från fisk.

Hon sökte bara ett ämne att behärska, något som hon skulle kunna bättre än någon annan, något som handlade om miljöförstöringen. Det kunde ha varit vad som helst egentligen. Som grisar. Hon hade lika gärna kunnat skriva om grishållning, säger hon.

Men inte kunde hon veta att det skulle vara en så lyckad strategi i Europaparlamentet, att bara fokusera på en sak. Hela processen som fick henne hit var, ärligt talat, kanske inte så genomtänkt. Inte av henne själv i alla fall.

Det var på hösten 2008 som språkröret Peter Eriksson ringde henne och erbjöd en topplats på listan i valet. Sådär huxflux. Hon svarade skeptiskt. Det kändes livsfarligt.

Peter Eriksson, däremot, hade tänkt igenom saken noga.

Det är inte så många som talar om det nu, men för sådär ett halvt decennium sedan höll miljöpartiet på att ömsa skinn. Partiledningen ville inte längre ha en skrivning i partiprogrammet om att Sverige borde gå ur EU. Alla gröna medlemmar var inte med på det. Det ojades och oroades om att partiet skulle bli ett av alla andra, att en unik valvinnande fråga kastades bort.

När medlemmarna fick rösta om skrivningen i oktober 2008 blev det också jämnt. Väldigt jämnt. Med blott 400 rösters marginal vann de som ville att Sverige skulle stanna kvar i unionen. Partiet var så gott som delat på mitten.

Det var det som Peter Eriksson ville lösa – med hjälp av Isabella Lövin.

De som befann sig i kretsen runt språkröret vid den här tiden berättar att den rosade författaren uppfattades som ett perfekt inslag i den nya bild som partiledningen ville föra fram. Seriösa. Konstruktiva. Inga plakatpolitiker. Dessutom var hela Isabella Lövin-paketet en perfekt konkretion av vad Peter Eriksson pratat om i den interna EU-debatten: att det gick att använda unionen för goda syften.

Så han började bearbeta folk i partiet. Det ska trots allt en hel del till för att hamna tvåa på en valsedel utan partibok. Ingen vågade sätta Isabella Lövin högst upp. Där ståtade Carl Schlyter, och han uppfattades som bråkig och lite på kollisionskurs med partiledningen. Någon strid med honom och hans mer EU-skeptiska falang ville ledningen inte ha.

Därför fick Peter Eriksson bearbeta Lövin också. Hon ombads ju att ge bort en del av sin journalistiska trovärdighet mot en osäker andraplats på valsedeln. Hon lät sig övertalas. Miljöpartiet fick ett andra mandat. Och genomgick en metamorfos som i sin snabbhet torde sakna motstycke i svensk politik. För det parti som så sent som året före valet var motståndare till EU fick nu en parlamentariker som genast började bedriva den kanske mest aggressiva överstatliga politik man kan hitta i Bryssel.

Som med ålfiskarna vid Lough Neagh. Man kan ju tycka att en insjö är själva urtypen av något som medlemsstaterna själva ska sköta. Det tycker sannerligen inte Isabella Lövin. Och det verkar inte miljöpartiets medlemmar hemma i Sverige tycka heller. För frågan om EU-utträde har i stort sett varit död sedan förra parlamentsvalet.

Nu när hon sitter därnere och sliter med sin reform går det att fråga sig om hon valdes för att rädda fiskarna – eller för att rädda miljöpartiet från interna bråk. Svaret är nog både och. Det paradoxala med enfrågepolitikern Isabella Lövin är att hennes väg till Bryssel i så hög grad präglades av intern partipolitik, i ett parti som hon inte ens var med i.

Processerna för att bestämma valsedlar är underliga. Man skulle kunna kalla det som pågår i partierna just nu för ett primärval. Och man skulle kunna kalla det för en av de mest underbevakade politiska skeendena i Sverige. I all tysthet håller partierna på att luska ut vilka de ska skicka till Bryssel nästa år.

Förr har parlamentet varit en perfekt plats för svenska partier att dumpa bångstyriga bråkstakar, belöna gamla trotjänare och kanske trimma någon oslipad ungdomskandidat. Det har inte varit så viktigt om man är lämpad för just Bryssel eller inte. Det har knappt inte ens varit så viktigt om kandidaten lockat röster eller inte. Inte att döma av hur listorna har sett ut i alla fall.

Men Europaparlamentsvalet 2014 är speciellt. Bara några månader senare är det riksdagsval. För de svenska partierna handlar det därför framför allt om en sak: att det inte ska gå åt helvete.

– Det går inte att misslyckas i det här valet och tro att man kan vara oberörda av det i september, säger Linus Bylund, medlem i sverigedemokraternas val-beredning.

Det är här exemplet Isabella Lövin har blivit intressant för de andra partierna. Bland såväl kristdemokrater som centerpartister dröms det mardrömmar om ett dåligt resultat i maj nästa år. För ett parti som är beroende av stödröster från andra borgerliga väljare vore det en olycklig signal att skicka ut: vi klarar inte ens att behålla vårt enda mandat i EU-parlamentet.

Mot den bakgrunden är det inte så underligt att kristdemokraterna städslat en ordentlig kändis till valet. Och det är inte underligt att denna kändis – journalisten Lars Adaktusson – fått en krattad manege att uppträda på.

Bland upproriskt partifolk muttras det om orättvisa. Tv-kändisen fick genast tala på distriktsstämman i Jönköping medan andra kandidater fick presentera sig i en broschyr på några hundra tecken. Lyssnar man noga förstår man vad det handlar om. Att Lennart Sacrédeus, partiledningskritikern från Mora, inte ska få en plats högt på listan.

Lars Adaktusson är alltså kristdemokraternas Isabella Lövin. En kändis som väljs för att lösa ett internpolitiskt problem. Egentligen är det inte så nytt. När Marit Paulsen – svenskarnas första kändisparlamentariker – valdes in 1999 blev en av effekterna att Lars Leijonborg kunde visa upp ett succéresultat för de medlemmar som ville byta ut honom. Nu talas det om en kändis i folkpartiet igen: regissören, skribenten, programledaren och numera statssekreteraren Jasenko Selimovic.

Men en sak har förändrats under de år Isabella Lövin har suttit i Bryssel. De har ju fått så mycket mer makt där nere. Det komplicerar allt för de svenska partierna. Viljan att hitta en ordentlig profil måste balanseras mot det ökade inflytandet.

Ta bara Göran Färm, socialdemokraten. Ersätter man honom med en kändis på listan blir det en realpolitisk förlust. Färm har nämligen gått och blivit vice ordförande för den socialistiska gruppen – den näst största i parlamentet. I den rollen representerar han gruppen i budgetfrågor. Han sköter alltså förhandlingarna om motorvägar, tågsatsningar, jordbruksstöd och allt annat som unionen bränner pengar på. Frågan är om någon svensk socialdemokrat sitter på mer politisk makt för tillfället.

De har börjat leva ett eget liv, svenskarna i Bryssel.

Isabella Lövin har tagit en rejäl bit av den nya maktkakan. På bara en mandatperiod har hon etablerat sig som en av de tre viktigaste rösterna i fiskepolitiken. Det är hon, tyskan Ulrike Rodust och kommissionären Maria Damanaki som brukar pekas ut som maktspelarna i fiskepolitiken.

Det nya, om man jämför med till exempel Marit Paulsen, är att Isabella Lövin gått snabbare fram i hierarkin därnere, och att hon gjort det utan att bry sig så mycket om sitt parti.

Hon hoppar över möten på länk med riksdagsgruppen hemma i Sverige. Hon reser inte runt och skakar händer i partidistrikten. På hennes schema finns inte många möten med partifunktionärer och medlemmar i Sverige. Mest debatter och föredrag i Europa och världen. Madrid, Hamburg, Lissabon, Nairobi, Dakar. Många partimänniskor i Sverige säger att de knappt träffat henne.

Det är ett demokratiskt experiment som ser ut att få efterföljare. Men att vara en frikopplad enfrågepolitiker är också vanskligt. Få politiker är så lätta att sätta betyg på, så enkla att bedöma som hon. Har Isabella Lövin lyckats eller inte? Kommer det att finnas mer – eller mindre – fisk i haven?

Än är reformen inte i hamn. Hon måste fortsätta fiska i parlamentskorridorerna, röst för röst. Före sommaren ska sista beslutet tas. Hur det landar avgör hur det går för fiskbestånden, och hur experimentet Isabella Lövin utvärderas i historieböckerna.

Då spelar det mindre roll att hon redan är ett framgångsexempel för nervösa partiledningar i Sverige. För hennes egen del är det reformen som räknas. Med den som argument ska hon få förlängt mandat av svenskarna. För hon har bestämt sig. Hon ska ställa upp i valet 2014.

Oavsett om hon känner sig som miljöpartist eller inte.

I skenet från natriumlamporna vandrar hon och läser på menyerna. Från restaurang till restaurang på Place Saint Catherine. Hon äter fisk, det gör hon. Men helst inte torsk. Det har blivit lite personligt.

Dagens strid verkar ha gått förlorad. Spanjorerna lyckades skjuta upp en omröstning om Mauretaniens bläckfiskar.

Hon kan ändå inte sluta le åt besöket från en svensk gymnasieklass. Efter att ha dragit sitt vanliga föredrag om trålning och maskstorlekar hamnade hon efter ett tag i en diskussion med en kille i tonårsåldern. Är det inte bättre med mindre? Nej, större, förklarade hon.

Killen förstod inte logiken. Men plötsligt förstod hon hur han tänkte.

– Han trodde att man fiskade med metspö och maskar.

Det var lite svindlande för henne att föreställa sig. Att det från unionens 83 000 fiskebåtar skulle kastas ut fiskelinor från morgon till kväll. Att varje torsk skulle viras in en efter en.

Fakta | Sju partigrupper

Europaparlamentet har 754 medlemmar fördelade på sju partigrupper:

Europeiska folkpartiets grupp, EPP: 271

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater, S&D: 189

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa , ALDE: 85

Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, G/EFA: 59

Gruppen Europeiska konservativa och reformister, ECR: 52

Gruppen Frihet och demokrati i Europa, EFD: 35

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, EUL-NGL: 34

Icke-organiserade: 27

Fakta | Svenskar i parlamentet

Socialdemokraterna – S&D

Göran Färm
Anna Hedh
Olle Ludvigsson
Jens Nilsson
Marita Ulvskog
Åsa Westlund

Moderaterna – EPP

Anna Maria Corazza Bildt
Christofer Fjellner
Gunnar Hökmark
Anna Ibrisagic

Kristdemokraterna – EPP

Alf Svensson

Folkpartiet – ALDE

Marit Paulsen
Olle Schmidt
Cecilia Wikström

Centerpartiet – ALDE

Kent Johansson

Miljöpartiet – De gröna/EFA

Isabella Lövin
Carl Schlyter

Piratpartiet – De gröna/EFA

Christian Engström
Amelia Andersdotter

Vänsterpartiet – GUE/NGL

Mikael Gustavsson