Alla partier stirrar i backspegeln

Det är en evig sanning: framtidsinriktade partier vinner val. Det tycks alla ha glömt. Centern försöker lite: »Framåt,!« står det på vårens affischer. Andra blickar bakåt, triangulerar och stirrar ängsligt i backspegeln.

För S, M och SD är det som att de söker sig tillbaka till en grusväg mot ett svenskt 50-tal. Fast gps är ingen tidsmaskin och Volvo PV hade ingen krockkudde. Många grusvägar tar slut mitt inne i skogen.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrev i veckan om att nästan alla kurvor pekar rätt, ekonomin är urstark och arbetslösheten sjunker. Men S behöver ingen annan som svartmålar, det fixar de själva och pratar ständigt om vad som hänt om inte migrationspolitiken stramats åt 2015.   

Senast Socialdemokraterna  gjorde ett hyfsat val, 2002, var parollen »Stolt men inte nöjd«. Sedan blev det »Alla ska med« och »Vi kan inte vänta«. Det S pumpar ut på sociala medier nu inleds oftast med ett »Nej till ...«. »Framtidspartiet« är struket ur valmanualen och man  tuffar vidare på en knotig grusväg.

Det är som om det ljusa inte tar sig in hos de strateger som alla varit försteombudsmän i Stockholms län.

Hubertushögern (de som var rådgivare åt Stefan Löfven redan på IF Metall och snackade ihop sig över en raggmunk på restaurang Hubertus) målar upp Sverige i mörka färger. Samtidigt är det värmerekord för maj och solen tycks lika evig som valåret och VM-året 1994. Fast det är som om det ljusa inte tar sig in hos de strateger som alla varit försteombudsmän i Stockholms län.

Alla påminner om Bill Clinton och 1992, där kampanjchefen James Carville nitade fast budskapet i devisen »Det är ekonomin, dumbom«. Fast alla tycks ha glömt en annan av de tre punkterna på Carvilles komihåg-tavla: »Förändring vs mer av samma«.

Lars Stjernkvist, som var S partisekreterare 2002, lär då ha myntat uttrycket »Den som är gladast vinner«. Också en sanning. Fast om gladast vinner går det nog dåligt för alla i valet i september.