»Alla spelare har humör«

Vem är Robin Söderling i dag jämfört med för fem–tio år sedan?

– Framför allt är jag 26 år nu. För tio år sedan var jag ny och rätt ung. Erfarenheten, på alla plan, är ju det som skiljer mest. Jag har spelat många år på touren och har lärt mycket, som gör det lättare att ta både vinster och förluster. I början blev jag så otroligt glad för varje vinst medan varje förlust var hur knäckande som helst. Nu kan jag ta allt med mer ro och det gör det enklare. Tennis­säsongen är ju väldigt lång. Det blir för jobbigt om man inte kan ha en avslappnad inställning till det.

Ditt jobb bedöms av många – medier och fans – varje dag nästan. Hur är det?

– Ibland blir det mycket. Jag började ju en gång spela för att det var så himla roligt. Det andra, det runt omkring, hade jag inte räknat med. Inte minst pressen man sätter på sig själv var inget jag hade tänkt på.

Tycker du att det är kul när det stormar?

– Nej, jag tycker det är ganska jobbigt.

Hur ser du i dag på bråket med Rafael Nadal i Wimbledon 2007?

– När det hände var det ingen stor sak för mig. Det var inte illa menat egentligen. Men synd att jag inte tänkte på vilka konsekvenser det skulle få. Klart att jag därför ångrar det i dag. Men det där är något man gör hela tiden i andra idrotter eller när man spelar med kompisar. Sätt en mikrofon på en hockey- eller fotbollspelare så skulle du få censurera hela tiden.

Har du pratat med Nadal om det?

– Nej, det har jag inte gjort. Jag tror inte det var så stor grej för någon av oss egentligen. Vi pratar som vanligt när vi träffas nu. Det är inga bad feelings.

Hur har du det med humöret, egentligen?

– Om jag inte varit den jag är hade jag inte nått dit jag nått i dag. Jag är den förste att erkänna att jag förlorat ibland på grund av att jag haft svårt att hålla koncentrationen, men det är ändå många färre än de matcher jag vunnit tack vara humöret. Och alla spelare har humör. Det är lite som att gå på lina, man får inte falla över åt något håll. Det är inte bra om jag kokar över men inte heller bra om jag håller tillbaka mina känslor för mycket.

Har du blivit bättre på lindansen?

– Absolut. Det har gjort att jag blivit jämnare i mitt spel.

Varför började du vinna mer för några år sedan?

– För det första kom självförtroendet med de första större segrarna. Många matcher är jämna och avgörs på bara några bollar. Då är det ofta den med bäst självförtroende som vinner. Jag lyckades höja min lägstanivå lite, det var viktigt. Tidigare kunde jag slå vem som helst mina bra dagar, men sämre dagar förlorade jag sådana där matcher man ska ta sig igenom bara.

Kan du känna en meningslöshetskänsla; du vet tsunami i Japan och arabvärlden revolterar medan du går och funderar på hur andraserven ska bli bättre i Paris…

– Klart man har sådana dagar. Men tänker man så är det mesta meningslöst. Jag måste tänka att jag gör någonting som jag tycker om. Sedan har jag förmånen att kunna utnyttja mitt namn och även ekonomiskt kunna hjälpa till. Därför håller jag nu på att starta en stiftelse för barn som är utsatta, långtidssjuka eller på andra sätt har det svårt. Då blir det jag gör ganska meningsfullt ändå. Jag hoppas att det blir någonting stort som jag kommer att kunna jobba med efter karriären också. I början har jag skänkt privata pengar men tanken är att fonden på sikt ska klara sig genom att vi gör olika evenemang, aktioner…

Skulle du klara dig utan tränare?

– Det finns spelare som ligger mellan 50 och 100 på världsrankningen som reser runt utan tränare. Jag tror att det skulle kunna gå bra ett tag, men i längden tror jag att det vore en nackdel.

Varför är »Fidde« Rosengren, din nye tränare, bra för dig?

– Han har ju tränat många bra spelare, både svenska och utländska, och vi känner varandra. Han har stor erfarenhet, kan spelet utan och innan. Jag gillar att han tror stenhårt på det han tror på, men att han heller inte är rädd för att diskutera med spelaren. Och att han även kan ändra sig. Den balansen är viktig. Man kan få mycket hjälp av en tränare men det mesta måste ändå komma inifrån, från dig själv. Det viktiga är att ha en tränare som har åsikter – men att man har samma filosofi om hur man ska bli bättre.

Hur lever du under Parisveckorna som kommer nu?

– Med flickvän, tränare och en del andra. Vi blir ganska många. Planeringsmässigt är det i de stora tävlingarna, som Paris, som jag lägger mitt fokus. Jag har många fantastiska minnen därifrån. Det är även kring Grand Slam-turneringar intresset ligger hemma och i Paris de senaste två åren blev det några matcher där jag vände och vann. Jag lever i min lilla värld i Paris, så då fattade jag först inte hur många som följde mig, men på kvällen fick jag rapporter hemifrån. Det var häftigt när en del jämförde det med hur det varit när Björn Borg spelade.

Är de senaste två årens framgångar där bra för dig i år också?

– Om man kommer till en tävling där man spelat bra tidigare får man positiva minnen och då är det lättare att spela bra.

Fakta | Robin Söderling

Namn: Robin Bo Carl Söderling.
Född: i Tibro 14 augusti 1984.
Bor: Monte Carlo, Monaco.
Familj: Fästmö Jenni, mamma Britt-Inger, pappa Bo, syster Sandra.
Längd: 193 cm.
Vikt: 87 kg.
Proffs sedan: 2001.
ATP-titlar: 9, varav 8 inomhus, 1 på grus.
Grand Slam-finaler: 2, Paris 2010 och 2009.