Alliansen – Remember my name!

»Fame! I’m gonna live forever. Baby, remember my name«, sjöng Irene Cara i högtalarna. Den inhyrde uppvärmaren Peter Rylander hade dragit på sig en orange Allianströja. Han hoppade upp på scenen i den gamla Lavalhallen i Nacka: »Visa en extra kick av glädje, det här är vår kickoff!« försökte han få i gång publiken på Alliansens valupptakt i juni 2014.

Anders Borg på andra bänkraden verkade bara vilja försvinna och det som skulle bli ett Allianskonvent med de fyra partierna som inledning på valrörelsen blev mest uppmärksammat för den pinsamma uppvärmningen. Det var inte slutet för Alliansen, men början på slutet. I valet tappade de fyra partierna tio procentenheter jämfört med valet 2010.

Alliansens död, hävdar många, kom i söndags då Liberalernas Jan Björklund och Centerns Annie Lööf meddelade att de inte tänker stödja en M-ledd regering. Andra säger att den kom med Kristerssons ultimatum, som drev de liberala partiledarna till fadersmordet. Men för dem som följt den borgerliga koalitionen från starten har slutet anats en längre tid.

Historien började för 14 år sedan, den 30 augusti 2004. Med en kvartett sommarklädda politiker i Maud Olofssons trädgård i Högfors. Leende. Fulla av framtidstro. De hade inte alltid kommit överens, hade rent av haft svårt att enas i vissa frågor, som kärnkraftens framtid. Men nu såg de sin chans. En möjlighet att en gång för alla bryta den socialdemokratiska dominansen i svensk politik.

Receptet var organisation: gemensam valstrategi, politik förberedd till sista kommat och en äntringsstyrka som snabbt skulle samordna de fyra viljorna i Rosenbad. Med pärmar fyllda av allt från de stora strategierna till vem som skulle kunna bli jordbruksministerns pressekreterare.

Det började bra. Valet 2006 vanns med stor marginal. Det gav dem möjlighet att göra allt det de drömde om hemma hos Maud Olofsson: skatten på arbete sänktes genom jobbskatteavdrag, a-kassan bantades och folk som aldrig tycktes bli friska slussades ut från sjukförsäkringen. Arbetslinjen skulle etableras. Alliansregeringen genomförde över 70 procent av sina löften, vilket visserligen var mindre än vad S-regeringar brukade klara, men mer än jämförbara koalitionsregeringar i Europa.

I valet 2010 fortatte det att gå bra. Alliansen vann regeringsmakten, om än utan majoritet i riksdagen. Skattesänkningarna fortsatte och det blev billigare att anställa unga. Men sedan började det knaka. Att de borgerliga fortfarande bestod av fyra olika partier blev väljarna påminda om när Annie Lööf var tvungen att resa hem från Thailand för att reda upp röran kring Centerpartiets idéprogram. Månggifte och fri invandring. Nja, det kanske inte konservativa M-väljare kunde skriva under på.

Men koalitionen gick enad till val. Och förlorade. Valförlusten kom inte som någon förvåning, redan ett år före valet tappade de borgerliga mark hos väljarna. Det mesta man hade kommit överens om tillsammans var genomfört. Annie Lööf var nog på rätt spår när hon i Almedalen 2012 beskrev sina känslor som ny partiledare och näringsminister:

– Jag saknade något. Från början kunde jag inte ta på det. Men efter ett tag förstod jag. Det saknades reformtempo. Reform­iver, sa hon och pratade om ett »Alliansen 2.0«.

Men reformiver präglade knappast alliansledarnas korvgrillning vintern 2013 vid Annie Lööfs föräldrahem i Maramö utanför Värnamo eller valupptaktsmötet 2014 i Sickla. Och när valet väl var avgjort visade det sig att man inte bara förlorat regeringsmakten utan även den viktigaste förgrundsgestalten: M-ledaren Fredrik Reinfeldt.

Ett sms. Inte mer än så. I januari 2017 var det onekligen nya tider i den förr så samspelta Alliansen. Nya M-ledaren Anna Kinberg Batra meddelade sina tidigare koalitionskamrater via ett textmeddelande att nu skulle M vara mer försonliga mot Sverigedemokraterna i riksdagens utskott. Exakt vad förändringen skulle bestå i var det få som förstod. Men klart var att inget längre var som förut. Annie Lööf  kallade utspelet för »politisk cirkus«. Jan Björklund försökte få sin allianskamrat på bättre tankar. Han varnade henne för att sätta SD i en position där de kunde utpressa Alliansen:

– Bildar vi regering när vi är mindre än de rödgröna får Sverigedemokraterna en otrolig makt.

Citatet kunde ha varit taget från i söndags. Men var bara början på kommande slitningar i oppositionen. Eller ja, egentligen började det ännu tidigare. Med decemberöverenskommelsen (passande nog förkortad DÖ), som väl får ses som Stefan Löfvens största framgång som S-ledare: att mot alla odds behålla posten som Sveriges statsminister.

Internt skavde det att fyra borgerliga partier bara skulle se på när en S-regering, hårt påpassad av Vänsterpartiet, lade budgetar som i flera fall lutade åt väns­ter. Särskilt inom Moderaterna (minns den bångstyrige riksdagsledamoten Finn Bengtsson) och inom Kristdemokraterna. På KD-rikstinget 2015 röstade partiet för ett förslag om att lämna DÖ. Det var ett beslut som gick emot partiledningens önskan, sas det. Men folk på insidan skakade på huvudet. Huvudmotståndaren till DÖ var partiets egen »loose cannon«, Sara Skyttedal, och enligt elaka tungor i partiet brukar hon säga det partiordföranden Ebba Busch Thor inte kan yttra offentligt.

– Vi återställer ordningen. Kristdemokraterna leder detta med Ebba Busch Thor i toppen, sa Sara Skyttedal.

Busch Thors bästa argument för överenskommelsen var »pact sunt servanda«: ingångna avtal ska hållas. Och inte mycket mer än så.

Nästa brytpunkt var när Alliansen skulle komma överens om fördelningen av posterna som ordförande och vice ordförande i riksdagens utskott.

– Partierna bör beredas möjlighet att få access till posterna i storleksordning, sa Tobias Billström, Moderaternas gruppledare i riksdagen i juni i år.

Det var också allianspartiernas hållning: Sverigedemokraterna skulle efter valet få tillträde till dessa uppdrag, givet att valresultatet skulle motivera det. Men den interna kritiken fick både C och L att ändra sig snabbt. SD skulle hållas utanför presidieplatserna. Och de olika sätten att förhålla sig till SD är också det som till slut verkar leda till Alliansens upplösning och hädanfärd. Åtminstone för denna period.

Fame! Jo, Alliansen blev ett välkänt begrepp och hösten 2005 ville dåvarande FP-ledaren Lars Leijonborg rent av att de skulle gå fram under en enad partibeteckning. Alliansen blev borgerlighetens mest lyckade offensiv mot S-dominansen. Men flera år senare skulle deras egen utvärderingsgrupp återkomma till läget vid det där valkonventet i Nacka i juni 2014.

I den senaste rapporten som publicerades på alliansen.se – »Varför behövs Alliansen?« från mars 2016 – skrev man: »Frånvaron av äkta spontanitet var tydlig och det räckte inte med en presentation av ett dokument om vad regeringen gjort de senaste fyra åren. Det fanns ett allt för litet fokus på vilka reformer som Alliansen ville genomföra framöver.«

Då, 2014, hade de åtminstone ett valmanifest ihop och en affischkampanj på slutet, och givetvis de orange tröjorna. Och de som definierade sig som alliansanhängare kunde leta upp sina gamla knappar.

I valet 2018 gjorde KD:s ungdomsförbund tröjor med texten »Kristersson–Busch Thor«. Centerstudenter hade en med »Kristersson–Lööf«. Allianströjor hade ingen. Inte heller knappar.