Analysera mera

Fredrik Reinfeldt lade hakan i händerna. Han såg så där djupt försjunken ut som han är bra på. Det var i måndags på alliansseminarium i riksdagen, och efterträdaren Anna Kinberg Batra hade just tittat åt hans håll, sagt att »vi lever i en helt ny tid«.

Det skriver säkert Reinfeldt under på. Som dropparna från en töande istapp har tidigare ministrar, statssekreterare, för att inte tala om den nya partiledaren, mer eller mindre öppet tagit avstånd från Reinfeldt-eran. Historiens mest framgångsrika ledare för Moderaterna, ja kanske för hela borgerligheten, är plötsligt inte vatten värd.

För bara tre år sedan talade moderata partister i mun på varandra om hur fantastisk Fredrik Reinfeldt var. Aftonbladets kulturredaktion sammanfattade partistämman 2013 i en satirteckning där skämtaren inte behövde skämta. Alla devota hyllningstweets var helt autentiska. »Reinfeldt is on fire« eller »Fredrik Reinfeldt – vilken man«. Ja, det var tider det.

Faktum är att det var en viktig del i Moderaternas dåvarande strategi på sociala medier. Resultatet kan diskuteras, men stämmohyllningarna av Reinfeldt var en av de första gångerna som partiet talade med en mun på Twitter. Det var en framgång.

Sociala medier hade länge varit närmast en besatthet bland moderater. Man kände sig jagad, omringad och attackerad. Från alla håll. Av tjänstemännen på Sveavägen, de ettriga vänsterskribenterna och häcklarna på Alliansfritt.

För att inte tala om nyhetsredaktionerna som lät politiskt orkestrerade Twitterstormar fylla sajterna i stället för sakpolitik. Så såg Moderaternas slagfält ut inför valet 2014, om man frågar moderater som var med. Somliga anser att det fortfarande är på det sättet.

Att leda Moderaternas motattack i sociala medier fanns inte med i Per Nilssons arbetsbeskrivning när han kom till riksdagskansliet på Mynttorget en dag i augusti 2013. Han anställdes som analyschef och förutom att han var ovanligt intresserad av styrketräning och mode så var han som de flesta siffernördar. Det fanns alltså en graf eller stapel för varje tillfälle.

En av Per Nilssons favoritbilder hade han lånat av DN:s Viktor Barth-Kron. Den handlade om att Miljöpartiet ville ge väljarna både glass och söta kaniner. Moderaterna skulle vara partiet som gav kärva besked, inte det som bjöd på glass, var budskapet.

Med den bilden försökte Per Nilsson muntra upp partifolket hösten 2013.

Det var en stökig tid i Moderaterna. Partiet hade trots valframgången 2010 dåligt med pengar och var tvunget att hålla i slantarna. En kommunikationschef som rekryterats utifrån visade sig inte förstå politik och försvann ut bakvägen.

Inte ens ett år återstod till valet 2014 och tiden var för knapp för att rekrytera en ersättare.

Bara tre månader efter att han kommit till partiet var Per Nilsson hastigt och lustigt även kommunikationschef. Tillsammans med partisekreteraren Kent Persson och presschefen Roberta Alenius ingick han i trion som skulle leda valrörelsen.

Efter valet inträdde en ny tid. Sverigedemokraternas framgångar skakade om partierna i grunden, kanske Moderaterna mer än något annat parti. Sedan kom flyktinghösten 2015.

Mätningarna som Per Nilsson analyserade åt den nya partiledningen visade att möjligheten att vinna tillbaka SD-väljare bedömdes vara större än att vinna S-sympatisörer på det politiska mittfältet.

Sparkas. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé meddelar att Per Nilsson slutar som kommunikationschef.

Moderaterna övergav Reinfeldts migrationspolitik och började tala om en »flyktingpaus«. En gammal moderat paradgren som hårdare tag mot brottslingar dammades än en gång av. Eran av moderat mittenorientering var över för den här gången.

Mitt i den förändringen fanns Per Nilsson, den lågmälda analytikern med en svaghet för att posera på Facebook med jaktvapen och stora bilar. Han hade inte gått den långa vägen i Moderaterna, men rörde sig i många år i den borgerliga sfären som ledarskribent och utredare. Till politiken kom han från jobbet som analyschef på Demoskop, mätföretaget som grundades av Kreab och som ofta anlitas av Moderaterna. Han brukade le åt unga nymoderaters rädsla för gammelmoderata ord som höger, med stolthet i rösten kallade han sig borgerlig.

Att försvara de moderata fanorna i sociala medier blev en av hans huvuduppgifter. Där fortsatte kampen att hårdna. En ny generation klev in på partikansliet och riksdagen. De nöjde sig inte med att heja på de egna företrädarna. Ungdomarna kom från en Muf-kultur av oförsonliga interna strider, strider där alla metoder var tillåtna. Påhopp, anonyma läckor och medvetna missförstånd. You name it.

Den kulturen tog de med sig ut på nätet.

– Det finns en råhet hur man beter sig mot människor som är fruktansvärd. Kommer ingen vuxen in och säger att det är fel slutar det illa. Och det gjorde det, säger en rutinerad moderat.

För Twitterkrigarna uppmuntrades. Per Nilssons berömda Facebookstatus »When they go low, we kick them in the balls« uppstod inte i ett tomrum. Gång på gång jublades det över framgångar på Snapchat och Twitter. De hårdaste kämparna fick åka runt i landet och lära upp partidistrikten hur politik bedrivs i sociala medier.

In i det sista, dagarna före den beryktade »hora-filmen«, drev ledande M-personer tesen att allt egentligen är vänsterns fel.

Självinsikten var minimal. Moderater som Fokus har talat med tror att det hade varit svårt för Per Nilsson och moderatledningen att stoppa den nedåtgående spiralen, ens om de hade försökt på allvar.

Någon skulle till sist behöva göra bort sig rejält. Det blev Delmon Haffo och Edvin Alam, men det hade lika gärna kunnat bli någon annan.

– Orden har tappat betydelse för många i den generationen, menar en moderat.

– De är inte intresserade av politik, säger en annan.

Om vi för en sekund höjer oss från vem som gjort mest fel, eller om högern eller vänstern är elakast på Twitter, så kan vi konstatera att det som har hänt de senaste månaderna är en indikation på ett parti som inte mår bra. Partier det går bra för hamnar sällan i den här typen av skandaler.

De gör heller inte allt för att distansera sig från sin mest framgångsrika partiledare någonsin. Att ge sig på Reinfeldt är som att sossarna på 1970-talet hade tagit avstånd från Tage Erlander. Till och med Anders Borg var ute och vevade om migrationspolitiken i veckan.

Varför gör de på detta viset?

Svaret är detsamma som på nästan alla frågor i svensk politik just nu: Sverigedemokraterna.

Alla riksdagspartier har problem att hantera SD:s framgångar och alla har det mer eller mindre motigt. Centerpartiets och Vänsterpartiets ökningar är i sammanhanget trots allt ganska blygsamma.

Frustrationen är stor på många håll, men störst tycks den vara i Moderaterna. Partiet har i fråga efter fråga satsat på att möta väljare till höger, väljare som i många fall gått till Sverigedemokraterna. Men de tycks inte vilja komma tillbaka.

Haveriet på sociala medier och hackandet på Fredrik Reinfeldt måste ses i det ljuset.

Per Nilsson landade på fötterna, lätt tilltufsad efter höstens storm. Han är tillbaka där karriären i Moderaterna började – som analyschef. De första inläggen på Facebook efter skandalen handlade om att Socialdemokraterna brukar ha högre siffror hos SCB än hos andra institut. Givetvis illustrerad med staplar. Inga pungsparkar eller stora bilar så långt ögat kunde nå.

Och det kommer att finnas många siffror för Per Nilsson att analysera framöver. Hur slår avståndstagandet från Fredrik Reinfeldt bland mer liberalt sinnade moderatväljare? Jimmie Åkesson, Annie Lööf och Jan Björklund. Alla är de ute och letar moderatväljare nu. Och när det närmar sig val kan man ge sig tusan på att Stefan Löfven dyker upp.

I SCB:s novembermätning noterade Moderaterna för övrigt ett stöd på 22,8 procent, något under valresultatet. Moderater som förstår sig på siffror vet att i opposition brukar partiet ligga över sitt valresultat vid den här tiden i mandatperioden.

– De går inte särskilt bra just nu, vi måste inse att vi tappar, säger en känd moderat.

Så ser analysen ut när 2016 blir 2017.