Angelägen avvisning

En höstdag 2012 åker några poliser ut till Hallonbergen.

De ska leta mongoler.

Ett tips har kommit in till Stockholmspolisen. Planen är att kontrollera id-kort bland dem som är på väg till sina jobb på morgonen.

De får inte lov att kontrollera personer bara för att de ser utländska ut. Så tunnelbanan är ett idealiskt ställe att bedriva polisarbetet på. Om någon plankar finns det ett lagligt sätt att kräva identitetshandlingar.

Snart har poliserna hittat sina mongoler. Två stycken. De tar dem till Norrmalms polisstation där även några kolleger möter upp. De andra polisernas jakt har resulterat i en ryss som avvikit från en flyktingförläggning och en peruan med falskt uppehållstillstånd.

Ryssen, peruanen och de två mongolerna sätts i en transport på väg mot ett slutet förvar i Göteborg. Och för poliserna är dagen slut.

Men dagen har också blivit starten på något som ska försätta hela poliskåren i sin största förtroendekris på länge – och till och med leda till en splittring i regeringen.

För under insatsen har en reporter hängt med poliserna. En tid senare publicerar hon sitt reportage i Stockholmspolisens egen personaltidning Sambandet.

Det är en osminkad bild av polisens arbete: de vill hitta några utlänningar att avvisa och har kommit på ett par innovativa sätt att lösa det på.

Men ingen verkar läsa artikeln. I alla fall ingen som reagerar på arbetsmetoderna.

Efter ett tag hittar Planka.nu artikeln. Det är en organisation som jobbar för en gratis kollektivtrafik och den 5 december 2012 skickar de ut ett pressmeddelande. Men ingen verkar läsa det heller. Vänstertidningen Arbetaren skriver om saken en vecka senare och därefter hänger några gratislokaltidningar på.

Men inte förrän efter två månader blir polisens nya arbetsmetoder en riksnyhet.

Och då exploderar det. Integrationsministern och folkpartisten Erik Ullenhag kallar förfarandet »oacceptabelt«. I Aftonbladet skriver 161 kulturpersonligheter ett upprop mot metoderna. Författaren Kristian Lundberg skriver en uppmärksammad text i DN.

Nu börjar alla skylla på varandra. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter Stockholmspolisens agerande, skyddsombud inom polisen kritiserar sin ledning och justitieministern Beatrice Ask hälsar till tidningar som frågar att polisen väljer sina egna arbetsmetoder. Hon får understöd av ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott, moderaten Gunnar Axén, som i en debattartikel i Aftonbladet skriver att det inte är politikernas sak »att recensera myndigheters val av arbetsformer«.

Det är egentligen inte så konstigt att ingen känner ansvar. För det polisarbete som utfördes i Hallonbergen för några månader sedan må vara uppseendeväckande. Men det är också kulmen på en process som har pågått väldigt länge inom både polisen och regeringskansliet.

Redan 1999 satt den socialdemokratiska regeringen och filade på en proposition om EU:s Schengensamarbete. En viktig pusselbit i den nya ordningen var den så kallade inre utlänningskontrollen. Eftersom en av de stora idéerna med EU var att riva gränserna mellan medlemsländerna, skulle polisen kompenseras med möjligheter att kontrollera folk inom länderna.

Den dåvarande regeringen ville redan då ändra lagen så att den inre utlänningskontrollen skulle få göras om det framstod som befogat att kontrollera en utlänning. Det var i linje med hur det såg ut i grannländerna. I Danmark fick man stoppa fordon för att kontrollera utlänningars rätt att vistas i landet. I Norge fick polisen kräva att en utlänning identifierade sig.

Men lagrådet avstyrkte ändringen eftersom den skulle strida mot diskrimineringslagen. Så i den slutgiltiga propositionen var förslaget borta.

Men tankarna levde vidare. I Gränskontrollutredningens betänkande från 2004 skrev författarna att det var oklart om poliser fick utföra några utlänningskontroller i samband med att de till exempel stannade bilar för nykterhetskontroll eller fortkörning. De vanliga poliser som utredarna intervjuat hade olika uppfattningar om huruvida det var lagligt eller inte.

Uppmärksam metod. Om någon försöker åka gratis i tunnelbanan har polisen rätt att göra en id-kontroll, något man inte har rätt till utan anledning.

Utredarna ansåg redan då att det var tillåtet att utföra inre gränskontroll över hela landet. Men noterade: »Det sker emellertid inte med någon systematik.«

Sedan dröjde det några år. Men när den borgerliga regeringen och Beatrice Ask flyttade in i regeringskansliet började det hända saker. I polisens regleringsbrev för 2009 skrev regeringen att Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården tillsammans ska »öka antalet verkställigheter«. Någon sådan formulering hade inte funnits tidigare.

Inom polisen och Migrationsverket kokades uppmaningen ner till olika åtgärder: ett pilotprojekt i Malmö, säkrare hantering av id-handlingar och så vidare. Ett av projekten fick namnet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – och gick ut på att införa en ny metodik i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att rangordna ärenden efter svårighetsgrad.

Reva handlade alltså inte om polisens identitetskontroller i tunnelbanan och på landets gator. Trots det blev Reva samlingsnamnet på de nya metoderna i landets medier.

Men för att hitta förklaringen till polisens nya arbetsmetoder måste man gå till den 17 juni 2011. Då skickade Rikspolisstyrelsen ut en så kallad »Fap« – några sidor med allmänna råd och föreskrifter.

Den här handlade om polisens inre utlänningskontroll. Och nu var osäkerheten som bortsuddad. Den polisman som stoppade en bil kunde nu samtidigt passa på att utföra en kontroll av föraren – och eventuella passagerare. »Utlänningens uppträdande och umgänge« kunde också vara skäl att tro att denne inte hade rätt att vara i Sverige.

Dokumentet innehöll också organisatoriska klargöranden. Från och med nu skulle den inre utlänningskontrollen vara en integrerad del av polisen,

– Man får kontakt med utlänningar av andra skäl än att de är utländska. Om man till exempel avvisar någon från en plats för störande av allmän ordning har man rätt att samtidigt göra en utlänningskontroll, säger Hans Pont, polisintendent som var expert i Gränskontrollutredningen från 2004 och den som tillsammans med rikspolischefen undertecknade skrivelsen från 2011.

Polisen har alltså gradvis ökat sina ambitioner på området. Men samtidigt har Beatrice Ask puttat på. Efter den nya skrivningen i regleringsbrevet från 2009 har kraven på att polisen ska hjälpa till vid avvisningarna hela tiden blivit starkare.  Inför 2012 bad regeringen polisen om att »vidta de åtgärder som krävs för att öka andelen verkställda beslut«.

Två år tidigare – inför 2010 – handlade det om att »påtagligt öka antalet verkställda beslut«. I det regleringsbrev som styr polisen i år har regeringen bett om ytterligare en ökning. Följden har blivit att antalet avvisningsärenden som ligger hos polisen nu är rekordhögt.

– Den tidigare regeringen hade inte samma tydliga fokus. Men om vi ska ha ett fungerande asylsystem måste lagar och regler följas. Att någonting misskötts tidigare innebär inte att det ska fortsätta misskötas, säger Johanna Sjö, moderat och politiskt sakkunnig hos migrationsminister Tobias Billström.

Klart är att regeringen har starka ambitioner på området. Det finns få formuleringar i regleringsbreven som är så tydliga som de som handlar om avvisningar. När det handlar om polisens övriga uppgifter nöjer sig regeringen med mer svepande formuleringar. Det handlar till exempel om att handläggningen av de grova brotten ska »utvecklas«. Eller att det brottsförebyggande arbetet ska vara »planlagt« och »proaktivt«.

Det finns flera andra tecken som tyder på att moderaterna kopplat ett grepp om både frågan och polisen. De har nyligen utsett en före detta polis – Anders Danielsson – till chef för Migrationsverket, och Beatrice Asks förre stabschef Anders Hall är numera tillförordnad chef för polisavdelningen på Rikspolisstyrelsen.

Men varför regeringen fokuserar så mycket på avvisningarna är inte helt lätt att reda ut. Företrädare för moderaterna säger att det handlar om att lagar och beslut ska följas. Den politiska oppositionen tror att moderaterna bygger fördämningar inför nästa val, att politikförändringen sammanfaller med sverigedemokraternas stigande opinionsstöd.

En annan förklaring är att man vill åtgärda platsbristen på Migrationsverkets boenden. Det största problemet inför avvisningar är att fastställa identiteten hos en person, och i vissa fall är det lättare att fastställa identiteten om polisen tar en person för plankning i tunnelbanan än om Migrationsverket gör ett besök på sina egna boenden.

– Migrationsverket har ju inte tillgång till samma register som vi. Om vi gör en sökning kan vi hitta den personen i något annat lands databas. Oftast har de först kommit som turister till något annat EU-land, säger Hans Pont.

Ytterligare en förklaring handlar om en lång myndighetstradition. Fram till för några år sedan var regeringen slutinstans i många migrationsärenden och var djupt involverad i enskilda fall.

– Regeringen har haft en väldigt konkret koppling till migrationsfrågor. Det kan finnas en mentalitet att det här är ett område som vi styr mer »hands on«, säger Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt och justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen.

Oavsett skäl har regeringens och polisens arbete – med deras egna ögon sett – varit framgångsrikt. I Stockholms län har antalet genomförda avvisningar ökat med 47 procent på två år. I Malmö är ökningen också stor.

Nu är frågan om polisen och regeringen får fortsätta sitt arbete. Justitieombudsmannen har lagt ner minst fyra ärenden efter anmälningar om polisens nya metoder, men det var förra året. Nu är medieuppmärksamheten mångdubblad och nya kritiker tillkommer hela tiden. Nyligen skrev ett kansliråd på regeringskansliet en debattartikel i Svenska Dagbladet med budskapet att metoderna strider mot Europakonventionen.

Regeringen och polisen får i alla fall inte jobba i tysthet längre.

Research: Mårten Arvidsson