Ankomst Sverige

Det såg inte så stort ut till en början. Under första halvåret sökte mellan 4.000 och 6.000 personer asyl i månaden i Sverige. Försvarliga mängder, men ingenting som stod ut. Inte jämfört med hur det har sett ut de senaste åren.

I somras låg det totala antalet asylsökande till Sverige till och med under nivån för samma period i fjol. I juli skrev Migrationsverket ned sin prognos över det väntade antalet i år.

Men sedan ändrades allt. När juli var slut stannade antalet asylsökande för den månaden på strax över 8.000. I augusti var siffran nästan 12.000, månaden därpå 24 000.

Och under de 31 dagarna i oktober ansökte hela 39.181 personer om asyl i Sverige. På tre månader har det kommit hit över 75.000 flyktingar – nästan i nivå med hur många som sökte totalt i fjol.

Tidigare under året har den övervägande gruppen asylsökande utgjorts av flyktingar från Syrien. Men under hösten har bilden av vilka det är som flyr ändrats något. Flyktingar från Irak och Afghanistan har börjat komma i allt större omfattning. Grupperna från Syrien och Afghanistan har de senaste veckorna varit i princip jämnstora.

Det är också en stor förändring jämfört med i fjol. Irak och Afghanistan stod då för bara strax över 2.000 asylsökande vardera. I år är siffrorna hittills
13.000 respektive 21.000.

Totalt sett under året är dock gruppen flyktingar från Syrien i särklass störst, de står för 38.000 av de 112.000 som totalt sökt asyl till och med oktober.

Av dem som kommer från Afghanistan är en stor del ensamkommande flyktingbarn, men långtifrån alla. Totalt är strax över 45.000 av de asylsökande till Sverige i år barn under 18 år, varav dryga hälften är ensamkommande.

Några av dessa tusentals flyende som kommit hit denna höst får ni träffa här. Fotografen Ola Torkelsson har träffat och fotograferat dem på ett asylboende i Malmö. Många från Syrien, men också Afghanistan. Många av dem är barn.

Ola Torkelsson ska följa deras fortsatta tillvaro i Sverige och ta reda på och dokumentera hur det går för dem.

Hoppas få komma till Sandviken där pappa Dlichad har släktingar.

Familjen har flytt från Aleppo, Syrien. Mamma Swosan Galace, 27 år, pappa Dlichad, 32 år, Zozan (pappas syster), 30 år, Muhammad, 7 år, Milad 4 år och Maya, 4 år.

De har rest i 25 dagar genom Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Ungern Österrike, Tyskland och kom fram till Trelleborg i Sverige.

De hoppas få komma till en ort i norra Sverige där pappa Dlichad har släktingar.

Dlichad arbetade med att reparera datorer i Aleppo. Han hoppas att kunna jobba med det i Sverige också men säger att han tar de jobb som finns.

Hur känns det att vara i Sverige?

– Jag känner mig stressad, jag vet inte riktigt vad som ska hända. Jag och min fru gör det här för barnen. Vi hoppas att de får en bättre framtid här. Det känns bra att vara i Sverige. Här finns det människor som hjälper oss, säger Dlichad.

Alaa vill att dottern som varit på flykt halva sitt liv ska få en bra framtid i Sverige.

Vännerna Akram, 31 år, och Alaa, 26 år, med dottern Lamar, två månader.

Alaa och Akram har flytt från syriska Idlib med sina familjer. De tog hjälp av smugglare under delar av flykten. Alaa vill att dottern som varit på flykt halva sitt liv ska få en bra framtid i Sverige eftersom Syrien är ett svårt land att leva i under inbördeskriget.

De hoppas att de kommer till Skåne där de har bekanta. Alaas mor är i Sverige men han vet inte var.

De flydde från Syrien till Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrike, Tyskland, Danmark och slutligen via Öresundsbron till Sverige och Malmö.

Hur känns det att vara i Sverige?

– Nu känns det lugnt och bra. Det är ingen fara längre. Jag hoppas att vi kan få en fin framtid i Sverige, säger Alaa.

Hans fru och dotter är kvar i Homs. Familjen hade bara råd att låta honom åka.

Ibrahim, 33 år, är designer från Homs, Syrien.

Han har rest i 15 dagar genom Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern Österrike och Tyskland.

Hans fru och dotter är kvar i Homs. Familjen hade bara råd att låta honom åka.

– Stora delar av Homs är helt förstörda. Bomber faller och situationen är otäck.

Under hela resan har han haft kontakt med sin fru.

Hur känns det att vara i Sverige?

– Det känns mycket bra att vara i Sverige. Det är ett säkert land utan krig. Tryggt. Men jag saknar min fru och dotter. Nu hoppas jag få komma till en stad i södra Sverige där jag har lite släkt.

»Vi hade inte råd att resa allihop så tre av mina barn fick stanna kvar hos släktingar i Afghanistan.«

Familjen med mamma Sakineh, 43 år, Morteza, 6år, Meijtaba, 8 år, och Ali, 13 år, startade sin resa för cirka tre månader sedan. Deras resa tog dem genom Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark.

De tillhör folkgruppen hazarer och mamma Sakinehs bror blev mördad av talibanerna. De sköt honom i huvudet. Pappan i familjen har varit försvunnen sedan ett och ett halvt år. Han gick till jobbet en dag men kom aldrig tillbaka. Hela familjen tror att han på något sätt har råkat illa ut.

Mamman gråter när hon berättar om flykten till Sverige.

– Resan var jättesvår. Vi hade inte råd att resa allihop så tre av mina barn fick stanna kvar hos släktingar i Afghanistan. De går inte i skola eftersom de är rädda för talibanerna och de har ingen telefon där de bor. Jag har inte pratat med dem på länge.

Hur känns det att vara i Sverige?

– Sverige verkar bra.
Det är bättre än Afghanistan, säger Meijtaba, 8 år.

»Det är så mycket folk här. Jag vill lära mig svenska och börja arbeta så fort som möjligt.«

Familjen är från Talah i norra Afghanistan.

Pappa Ali Madad, 35 år, mamma Razie, 25 år, Arefe, 5 år, Besheshte, 3,5 år, Sadatt, 1,5 år, och pappa Alis Madads brorson, Emam, 10 år.

Resan från Afghanistan tog cirka 50 dagar. Resvägen var Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrike, Tyskland och sista delsträckan gjordes med båt till Trelleborg.

Pappa Alis Madad arbetade som chaufför och mamma Razie var språklärare i byn. Talibanerna kom till byn och torterade pappa Ali Madad. Han misshandlades av talibanerna för att han tillät sin fru att undervisa utanför hemmet. Han var medvetslös i 25 dagar och har ärr på halsen och på foten. De bestämde sig för att fly med sina barn och även ta med brorsonen. De hade hört av vänner att Sverige är ett humant land så de bestämde sig för att fly hit. Mamma Razie är gravid i åttonde månaden och hoppas att alla hennes barn ska få trygga liv i Sverige.

Hur känns det att vara i Sverige?

– Det känns skönt att vara här. Vi oroar oss för om vi får uppehållstillstånd.

Rezie säger:

– Det är så mycket folk här. Jag vill lära mig svenska och börja arbeta så fort som möjligt. Jag tar vilket jobb som helst.

Foto och intervjuer Ola Torkelsson

Assistent Hanna Nilsson