Ansiktena bakom maskeringen

»Att inte lyda chefen. Att fuska på prov. Att ladda ner utan att betala. Att planka i kollektivtrafiken. Att smita från AMS-handläggare. Att använda arbetstiden till annat än arbete.«

Vad är detta? Några nedklottrade rader ur en tonårings dagbok? Nej, uppmaningar till sympatisörer på flygblad som sprids av Osynliga partiet, en några månader gammal politisk gruppering som trots namnet synts ovanligt mycket i medierna på sistone.

Osynliga partiet har förknippats med en våg av vandaliseringar av centerpartiets och arbetsförmedlingens lokaler – fönster har krossats, färg har hällts, skyltar sprejats. När centerpartiets lokal i Umeå vandaliserades  den 13 april lämnade gärningsmännen efter sig en lapp med texten: »Ge fan i LAS era as« samt »Lär av fransoserna«. Centerpartiet var i skottgluggen efter förslaget om att avskaffa anställningsskydd för unga under de två första åren, samma förslag som utlöste kraftfulla protester i flera månader i sträck i Frankrike. I Sverige hade centerns förslag retat upp LO och vissa LO-förbund, men i övrigt hade det varit tyst. Tills osynliga partiet började agera.

»En ovanligt lyckad reklamkupp.«

Så beskrivs aktionerna av en ung sympatisör till Osynliga partiet. Han är en kille på drygt 20 år som säger att han inte alls deltagit i attackerna, men han vet några som brukar göra det. De är några år yngre än honom och går fortfarande i skolan.

Den beskrivning han ger av »de andra« (beskrivningen kunde passa även på honom själv) är att de samtliga är medelklassungdomar som växt upp under goda villkor, med föräldrar som hör hemma någonstans på vänsterkanten. En bild som stämmer ganska väl med forskning på vänsterungdomar i liknande kretsar i Tyskland.

Han vill absolut inte ställa upp på en vanlig intervju, och har heller ingen lust att förmedla kontakt med andra i rörelsen. Den som vill veta mer är hänvisad till hemsidor och chattar på Internet. Här har Osynliga partiet synts allt mer på senare tid, och här får man en ganska god bild av gruppens åsikter och strategier.

Osynliga partiet är inte något parti i vanlig mening utan ett löst nätverk av ungdomar utan ledare och fasta strukturer som ofta samordnar sina aktioner via internet. Det liknar en rad grupper som visat upp sig i samband med våldsamma gatufester, bråk mellan rasister och antirasister, demonstrationer mot globaliseringens negativa effekter och attentat i protest mot hur djur behandlas, till exempel att släppa ut minkar. Det nya med Osynliga partiet är att gruppen fokuserar på arbetslivet och arbetsrättsfrågor. Men på ett annat sätt än i den gamla 68-vänstern.

I dag handlar det inte längre om att arbetarna ska ta över produktionsmedlen. I stället uppmanas varje arbetare att individuellt protestera mot att han känner sig förtryckt av arbetsgivaren genom att på olika sätt utnyttja systemet. På hemsidorna finns en rad konkreta tips och råd på hur detta ska gå till, som att snatta med sig saker hem eller, som i citatet ovan, bara vara långsam och improduktiv.

I tidningar som ges ut av den nya politiska vänsterrörelsen, som ibland kallas autonoma diskuteras att införa begreppet »arbetsfri tid« i stället för »arbetslöshet«. Sympatisörerna uppmanas att se arbetslösheten som en meningsfull tid och inte som ett nederlag, eftersom arbetslösheten ses som något som är inbyggt i systemet.

Arbetsförmedlingen kallas raljerande för »arbetsförnedringen«, och som en följd av gruppens inställning till denna myndighet utsätts lokaler för vandalisering. Aktionerna genomförs ibland under parollen »AMS macht frei«, en travesti på »Arbeit macht frei« som det ju står över porten till koncentrationslägret Auschwitz.

Ungsyndikalisternas tidning Direkt Aktion (Osynliga partiet ska ha bildats på ett möte med denna organisation) har publicerat ett temanummer till sommarjobbare som uppmanas maska på jobbet, som en protest mot kapitalet. På omslaget syns en maskerad aktivist med baseballträ och keps, möjligen en bild för den attityd som sommarjobbaren förväntas ha till sin arbetsgivare.

Dessa nya vänstergrupper ifrågasätter demokratin i dess nuvarande form, de ägnar sig åt »direkt aktion« för att direkt påverka skeenden. Deltagarna ifrågasätter också rättssamhället och polisens våldsmonopol. Av debatten på hemsidorna framgår att de anser att de själva har lika stor rätt som polisen att bruka våld, vilket förstås är ett stort problem för de poliser som försöker hålla ordning i samband med Osynliga partiets och andra liknande gruppers manifestationer.

Säkerhetspolisens författningsskydd rankar den här typen av grupper som potentiella hot mot demokratin, och följer därför noga deras verksamhet. Enligt Säkerhetspolisens statistik har våldet blivit grövre, men det sker inte nödvändigtvis fler incidenter per år. Det handlar mycket om trender, ett år är det djurrättsattentat, i år är det attacker på arbetsförmedlingar. De flesta brotten är skadegörelse, en följd av att grupperna underkänner äganderätten som en mänsklig rättighet.

De som deltar är ofta mycket unga, flera är bara skolelever. I regel lämnar de rörelsen eller slutar åtminstone att agera på det sätt de gör efter något eller några år. Det är svårt att säga om rörelsen växer eller krymper eftersom den är så lös i konturerna. Det finns heller ingen enkel förklaring till varför grupperna blivit våldsammare. Ett skäl är kanske att det finns en växande grupp unga människor som har svårt att ta sig in i på arbetsmarknaden. De stannar därför längre tid i den parentes som ungdomstiden utgör mellan barndom och vuxenhet. Det ironiska är att centerpartiet säger att det är just detta man vill råda bot på med sitt förslag om försämrad arbetsrätt för unga.