Är vi något mer än individer?

Det är något tafatt över den nya värnplikten. Något undflyende. Som om alla känner på sig att det handlar om något mer än ryssen och personalförsörjningen, men inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Som om orden saknas.

Ett undantag finns förstås: liberalerna av den gamla, studentpolitiska skolan. De radar upp sig i panelerna och upprepar att staten inte har rätt att tvinga medborgarna till slavarbete. I och med det är de färdiga och kan gå hem och dra på sig okunnighetens slöja, vinka med den osynliga handen, eller vad det nu är liberaler gör på sin fritid.

Men utanför den lilla folkspillran verkar de flesta kämpa med att förstå vad betydelsen egentligen är av den nya värnplikten. Att den betyder något – trots att den bara kommer att spela roll för några tusen som i praktiken själva väljer att tjänstgöra – känner de instinktivt.

Det finns en passage i tory-värstingen Alan Clarks dagböcker, från en debatt på London School of Economics. Sam Brittan, då Financial Times största stjärna, sitter med på podiet. Clark håller en liten utläggning om vikten av nationalstaten. Brittan vrider sig av obehag. Till slut ställer han den retoriska frågan: »Men vad ÄR ›nationalstaten‹?« Clark snäser tillbaka: »Om du inte VET vad nationalstaten är, så är du dekadent.«

Det här är snart trettio år sedan. Under den perioden blev Brittans dekadens den gängse uppfattningen. Nationalstaten kallades ett »påhitt« och beskrevs som en kvarleva från ett dummare förflutet. Sådana övertygelser fick euron att framstå som en bra idé för många. De gjorde det enklare att avskaffa det svenska försvaret. Nu måste vi backa, men hur gör man en plikt begriplig om man avskaffat eller förlöjligat de ord, begrepp och gemenskaper som är grund för plikten?

Det är någonstans här den djupare betydelsen av den nya värnplikten ligger. Kanske är vi på väg att leta oss tillbaka till en samhällssyn som har ett par dimensioner fler, än den som rör individens självförverkligande. Om vi bara kunde hitta orden igen.