Årets älgjakt är mer komplicerad än vanligt

Ett tunt lager av snö har målat de jämtländska skogarna i vitt. Det är ett tacksamt före för älgjakt då djuren blir lättare att urskilja i terrängen, men vädret innebär också en nackdel. Underlaget är »skrapigt«, det knarrar under skorna när man går och det gör det svårt att smyga sig på älgen.

Strax efter klockan sju samlas jaktlaget i Hölje, knappt två mil norr om Östersund. Det är ett traditionellt byalag där alla har starka kopplingar till jaktmarkerna, som markägare eller bosatta i bygden. Förr i tiden fick avbrott göras för att åka hem och mjölka korna, men i dag är de flesta av gårdarna avvecklade. Här har intresset för jakt gått i arv i flera generationer och skogen känner de utan och innan. »Den växer på bra nu.« De vet hur älgen rör sig, de vet vart den drar på flykt.

Det skiljer nästan 50 år mellan den yngsta och äldsta medlemmen i laget och visst vore det bra med lite mer ungt folk, erkänner någon. Men enligt statistik från Naturvårdsverket fortsätter antalet jägare, som löser ut de obligatoriska jaktkorten, att minska. Svenska Jägareförbundet försöker därför rikta in sig på kvinnor, som utgör en växande minoritet i jaktsammanhang. I dag är var femte som tar jägarexamen kvinna och i jaktlaget i Hölje ingår två kvinnliga medlemmar av fjorton totalt.

Vi stövlar in i en byssja som har funktionen som lagets jaktstuga. Där ska spelplanen bestämmas, taktiken läggas upp och positioner delas ut. Nummerbrickor som motsvarar de olika jaktpassen som ska bemannas läggs i en orange jägarkeps. Kepsen skickas runt och var jägare drar sin lott. Dagens jakt särskiljer sig inte på något sätt från en vanlig dag i skogen, förutom att jägarna har en journalist och en fotograf i släptåg.

– Ni får säga till om jag frågar för mycket och när jag måste vara tyst, säger jag.

– Det finns väl silvertejp, skämtar någon till svar.

Sedan bär det av till respektive pass och jakttorn. Eller nästan. Stockholmarna måste få på sig lite mer kläder. »Det kommer att behövas«. Vi får varsin grön rock som träs över huvudet och når en till vristerna. Innan dagen är till ända kommer det att ha bevisats att de visste vad de pratade om. I mitt stilla sinne önskar jag att detta sköna och varma plagg skulle bli på modet på samma sätt som de quiltade jaktvästarna. Snopet får jag också lära mig att älgarna är färgblinda och att min egen, allt för tunna, gröna rock således inte fyller någon funktion.

Efter några timmar i skogen förstår jag att mina naiva tankar om jakt har varit helt felaktiga. Chansen är stor att jag varken kommer att få se en levande eller död älg. Att jakt inte är någon actionsport, snarare det motsatta. Timmar av tystnad där tålamod är det främsta vapnet. Och att det för många är precis det som är tjusningen med älgjakt – att det inte är enkelt.

Under jaktsäsongen jagar jaktlaget i Hölje så gott som varje veckoslut, men vad som motiverar dem skiljer sig från person till person.

– Alla har vi grundläggande frilufts- och jaktintresse. Men varför lägger vi så himla mycket tid på jakt? För någon är det kanske köttet, för andra är det skogen. Jag skulle aldrig jaga så mycket om det inte var för att värna om skogen, säger Mats Eriksson.

Han understryker samtidigt att varken han eller någon annan vill eliminera älgstammen.

– Lagom är bäst.

Det är dock ingen hemlighet att skogsbruket förespråkar en begränsad viltstam. För om jakten reducerades eller helt togs bort skulle det få märkbara följder för produktionen, förklarar Fredrik Widemo, forskningsansvarig på Svenska Jägareförbundet och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Skogsbruket är väldigt tydliga med att de ser viltet som ett av de stora problemen, även med den jakten vi har i dag.

På 1700-talet beslöt Gustav III att jakten skulle släppas fri vilket fick ödesdigra konsekvenser för klövviltstammen som var nära att utrotas. Det var därför Svenska Jägareförbundet 1830 grundades. Regler för när det är tillåtet att jaga stiftades och grunden lades för den faktabaserade viltförvaltningen vi har i dag.

– Det är olika intressen och värden som ska balanseras för att minska problemen och utnyttja resurserna, säger Fredrik Widemo.

Håkan Högberg, jägaren jag följer i hasorna denna dag, framhäver den sociala biten och att jakt för honom är avkoppling. En paus från vardagen och en stor kontrast till hans yrkesliv. Undersökningar visar att rekreation är den främsta anledningen till att vi jagar nu för tiden. Det handlar mindre om köttet på tallriken.

I år vore det bra om jägarna lyckades fälla fler kalvar än vanligt, råder flera länsstyrelser samt Svenska Jägareförbundet.

– Jägareförbundet har sagt att det är klokt att inrikta sig på att skjuta kalv i år, men att förvaltningsplanerna ska följas, säger Fredrik Widemo.

Anledningen är att årets kalvar både är ovanligt få och små till växten. Vinterns ymniga snömängder, som gjorde det svårt för älgarna att hitta föda, följdes av en ovanligt het och torr sommar som lett till att älgkornas mjölk inte räckt till. Det gör att de kalvar som fötts i år kommer att ha en sämre överlevnad i vinter. De kommer förbli relativt sett små som vuxna och få små kalvar.

Årets brist på föda kommer därmed att också synas i nästa årskull. Och om sommaren som gick inte skulle vara ett undantag kommer älgarnas sydgräns förflytta sig uppåt i landet. Älgarna är dåligt anpassade till torka då de inte kan söka mat i gassande solljus och måste söka skydd i skuggan. De får mindre tid till att äta samtidigt som växtligheten är mindre näringsrik en varm och torr sommar.

Tillbaka till skogen. Plötsligt hör vi hundskall. När hälleforsaren Saga skäller kan man vara säker på att hon har spårat en älg. Några minusgrader, precis som det är i dag, är en optimal väderlek för hundarna, som en bit in i jaktsäsongen orkar med långa dagar i skogen. Sagas husse och jaktlagets hundförare Bertil Jönsson håller koll på henne via ett gps-halsband. Det handlar om hundens säkerhet, men ingen förnekar att det samtidigt underlättar jakten. Det är också via gps:en vi får veta att älgen gått in på ett område utanför deras jaktmark. Genom ett samtal med jaktledaren via komradio står det klart att vi ska byta plats. Med bil färdas vi någon kilometer. Nu måste jag vara helt tyst. Vi stiger ur bilen och går några tiotals meter. Genom hundskallen förstår jag att älgen inte kan vara långt borta, men jag ser ingenting. Håkan tecknar åt mig att följa med. Han stannar upp och då ser jag den, älgkon. Den rör sig snett framåt. PANG!

Skottet träffar i älgens bröst. Håkan skjuter en gång till, för att vara på säkra sidan. Jag inser att jag är förvånad. Att jag inte var beredd. Men nu ligger djuret i dungen, några dödsryckningar och sedan rör det sig inte mer. Pälsen är sträv. Det är första gången jag rör en älg. Håkan kontrollerar älgens spenar: den har inte haft kalvar i år, det kanske till och med är en kviga. Hon är liten för att vara en älg, men ändå stor. Runt 300 kilo, uppskattar Håkan.

Jakthunden Saga går fram och lapar av blodet som rinner ur älgens nos. Sedan gör hon utfall mot den och biter loss flera tussar av päls. I hennes ögon syns kampviljan. Hon är ett rovdjur. Hund och varg är släkt. Men sedan, då jag håller henne i ett provisoriskt koppel, sitter hon snällt och vill gärna bli klappad som vilken familjehund som helst.

– Du kan gå en bit bort om du inte vill se på, säger Håkan.

För nu ska älgen tappas på blod. Magsäcken och tarmar ska tas ut. Det är ingenting för känsliga magar, men nyfikenheten är större än obehaget så jag står kvar. Laget hjälper solidariskt till även om det är jägaren som fäller djuret som ansvarar för grovjobbet. Om man inte fixar det, då kan man inte vara jägare, får jag veta. Skytten belönas i sin tur med hornen, om en tjur har fällts, hjärtat, då det inte träffats av skott, och levern.

När älgens luftstrupe skärs upp tar jag ett steg tillbaka, när magen sprättas upp och den stora vita magsäcken skönjs, tar jag ett till. Vi erbjuds att smaka rökt älghjärta, en riktig delikatess. Jag tackar artigt nej flera gånger, det känns inte som det optimala läget att erkänna att jag inte äter kött.

En 11-årig pojke, som varit med på jakt ett dussin gånger men aldrig sett en älg fällas, är avundsjuk på mig. Jag inser vilken tur jag har haft.

Djuret fraktas sedan till Lars-Olov »Larsa« Landgrens gård där älgen flås och tas omhand. Det tar sin tid. Allt med jakt tar tid. Belöningen i form av köttet delas kristligt ut till de som varit med på jakten och fyller sedan deras frysar. Köttet putsas från senor och annat som på restauranger förstärker den exklusiva smaken av vilt. När älg är vardagsmat är den överflödig.

Hjärtat, som denna gång tillfaller Håkan, är större än båda mina knytnävar. För en halvtimme sedan pumpade det blod, tänker jag.

Tack vare skiftet till vintertid kan nästa dags jakt börja lite tidigare än dagen innan. All jakt måste nämligen ske i dagsljus. I dag ska jakten äga rum på ett annat område och nu är lagets kvot på älgkor uppnådd. Det verkar som om alla har en historia om hur älgen valt att visa sig när det råder skjutförbud.

– Jag såg en tjur med 20–22 taggar, jättestor och kolsvart när det var skjutförbud. Så gick han jättesakta och gjorde en halvcirkel runt om mig på nära håll, säger Larsa.

– Stack han ut tungan åt dig också? skämtar någon.

Retsamt kan det vara, men inte bortkastat.

– Det är jättemäktigt att se en älg på nära håll. Det är det som är så fantastiskt, att man kommer djuren så nära. Jakt är mycket, mycket mer än skjutandet, säger Carl-Henry Boström.

Passen lottas ut och vi åker till vårt tilldelade pass. Tystnaden som stundtals infinner sig är främmande för mig. Jag som inte ens duschar utan musik, inte somnar utan en ljudbok eller podcast i bakgrunden. Det är nästan terapeutiskt.

Stillheten avbryts av hundskall som långsamt ljuder högre. Och så springer en älgko och två kalvar förbi. PANG! Trion fortsätter att

springa och är snart bortom synhåll. Skottet gick antagligen för högt, men ingenting får lämnas åt slumpen.

– Vi skjuter aldrig ett skott utan att följa upp det, säger Carl-Henry.

Därför övergår jakten till spårning. Ingen av jägarna får skjuta även om de skulle ges möjlighet. Man vill inte riskera att skadskjuta ett djur till som också skulle behövas spåras upp. Om hundförarna hittar blodspår så positioneras passen om och sökandet fortsätter tills mörkret faller på. Det kommer att visa sig att både jägarna och kalven hade tur i dag. Det var en bom, kalven springer vidare och jägarna får behålla nattsömnen.

– Om man har skjutit illa och inte får tag på älgen då ligger man och ältar, säger hundföraren Bertil.

Jägaretik, kallas det. Man vill inte att djuren ska plågas. Av samma anledning skjuter man ofta ett extra skott.

– Fast man förstör kött är det helt detsamma. Man vill veta.