Århundradets felräkning

Stenstoderna stirrar orörliga ut mot havet. De står, eller halvligger, mot det gulgröna gräset och den spruckna jorden. De mytomspunna monumenten berättar om Påsköns gåtfulla historia, liksom den dramatiska naturen.

Klipporna kastar sig bryskt ner i vattnet, och här och där finns hål i lavan där grova palmer en gång växte. I dag är ön trädlös, men den var frodig och grönskande när de första människorna kom hit i båtar från Polynesien och döpte den till Rapa Nui, jordens navel.

Enligt gängse historieskrivning var det för 1600 år sedan, omkring år 400 e.Kr. Men en ny studie som presenteras i den vetenskapliga tidskriften Science den här veckan komprimerar historien om Påskön betydligt.

Nya dateringar som gjorts av en gammal bosättning på ön visar att de första nybyggarna kom hit först 800 år senare, omkring år 1200. Terry Hunt är professor i antropologi vid universitetet på Hawaii och en av forskarna bakom studien.

– Det är överraskande fynd som gör att vi får skriva om den traditionella historien, säger han till Fokus.

Ofta lyfts Påskön fram som skolboks­exempel på hur ett samhälle kan ta kål på sig själv genom ett vårdslöst utnyttjande av naturresurserna. Öborna avverkade skogen, tog in nya djurarter och utvecklade ett jordbruk som allt sammantaget försatte naturen i obalans. Ett förlopp som sett i ljuset av de nya rönen måste ha gått mycket snabbt, menar Terry Hunt. Öns uppgång, blomstring och fall ryms i så fall inom en tidsrymd av drygt 500 år.

– Man har alltid tänkt sig att invånarna från början levde en längre tid i harmoni med naturen, men nu tyder det mesta på att miljöförstöringen måste ha kommit i gång omedelbart.

Forskarna har grävt vid Anakena Dune, som är den äldsta kända boplatsen. Där har man upptäckt rester från de första människor som levde där: fragment av föremål, kolbitar och ben från den polynesiska råttan, som de förde med sig till ön. I skiktet under finns ett jordlager med rötter från den palmskog som en gång gjorde att ön grönskade.

Datering med kol 14-metoden visar att boplatsen är från omkring år 1200.

Många har också funderat över varifrån de första människorna kom till Påskön. Det är nu 50 år sedan den norske äventyraren och etnografen Thor Heyerdahl avslutade sin expedition till Påskön. Han var övertygad om att nybyggarna kom ifrån Sydamerika, och pekade på likheter mellan öns jätteskulpturer och de stenstatyer som finns på Bolivias högplatåer. Några år tidigare hade Heyerdahl låtit bygga balsa­flotten Kon-Tiki som förde honom från Peru till Tuamoto-öarna. Det äventyret gjorde honom världsberömd, och Polynesien växte in i allmänhetens medvetande. Men forskarvärlden förhöll sig skeptisk till hans djärva hypoteser.
I dag är merparten av forskarna överens om att Heyerdahl hade fel. Koloniseringen av Söderhavsöarna skedde i stället västerifrån i olika vågor. Enligt Terry Hunt befolkades de mest avlägsna delarna av östra Polynesien ganska sent. Till Cook-öarna, Tahiti och Marquesas kom människor första gången omkring 800–900, medan en andra koloniseringsvåg nådde Nya Zealand, och kanske även Australien, Pitcairn och Påskön omkring 1100–1200.

– Den här kunskapen har växt fram ganska sent. Och tidslinjen är också mer logisk, för annars skulle människor ha slagit sig ner på den avlägsnare Påskön långt innan de kom till andra öar, säger Terry Hunt.

När de första människorna steg i land på Påskön var den nästan helt skogbe­vuxen. Förmodligen var det frisk, jungfrulig regnskog med bland annat toromiro och palmer.

Det myllrade av fåglar bland träden och längs stränderna, och det vimlade av fisk i havet.
Befolkningen växte snabbt och kan som mest ha varit uppemot 10 000 på ön, som inte är större än Fårö. Stor energi gick åt till att uppföra de mäktiga stenskulpturerna, som spelade en viktig roll i religionen.

Liknande skulpturer finns på många öar runtom i Polynesien, men de på Påskön är de mest iögonenfallande.

Skogen skövlades för att få fram stockar som kunde användas vid transporten av statyerna, men också för att bygga kanoter. Den polynesiska råttan förökade sig och gnagade sönder frön och frukter från palmerna och andra träd.

Resurserna räckte inte till, och det utbröt strider mellan öns stammar. När den nederländske sjöfararen Jacob Rogge­veen som förste europé »upptäckte« ön på påskdagen 1722 fann han en svältande befolkning och en natur som börjat förödas. James Cook skrev efter sin vistelse där 1774 att invånarna var »små, magra, blyga och olyckliga«.

Då låg också många av stenstoderna omkull och användes som gravplatser i stället för tillbedjan av gudar.

Den stora tragedin inträffade på 1800-talet, då ett tusental öbor tvingades bli slavar i Peru. Bara några få återvände vid liv, och de tog dessutom med sig smittkoppor som dödade nästan alla invånare. Av den ursprungliga befolkningen återstod vid sekelskiftet 1900 bara omkring 100 personer, varav några ättlingar lever på ön i dag.

Öns tidiga historia är kanske inte så smickrande för dess invånare, men berättelsen om Påskön riskerar ibland att bli en schablon som undergångshistoria betraktad. Jared Diamond pekar i sin bok »Undergång« på att befolkningen inte nödvändigtvis måste ses som ekologiska vettvillingar. När resurserna tröt gjordes allvarliga försök att ändra den religiösa kulten, och att hitta andra försörjningsmöjligheter. Och Påsköns senare historia med slavarbete, sjukdomar och Chiles kolonisering av ön brukar inte alls lyftas fram.

Till sommaren fortsätter arkeologerna sina utgrävningar på ön.

– Nu måste vi se ännu närmare på hela kronologin. Påsköns historia är nu kondenserad till en så smal tidsskärva, som gör allting ännu mer dramatiskt, säger Terry Hunt.