»Ätstörningen blev min identitet«

Hon låg i sitt flickrum med neddragna persienner och förbannade sig själv för att hon ätit för mycket för att förtjäna att fira sin mammas födelsedagsmiddag. Hon ville ropa »mamma, jag vill ju vara med dig« men kunde inte. Sakta kom insikten: jag är sjuk. Anna hade just börjat på gymnasiet och gjort den klassiska ätstörningsresan; från A-barn till duktig flicka, till tunn 12-åring som fick positiva »fin och smal«-kommentarer från omgivningen, till matfixerad och successivt självsvältande tonåring. När skolsköterska och föräldrar efter ett par år krävde förändring började hon äta igen – och kräkas. Hon gick upp i vikt och blev normal till det yttre, men förblev sjuk. Hela hennes liv gick ut på mat och att undvika mat.

– Jag åt och kräktes som i trans. Det var en otrolig lättnad att göra det och släppa allt, säger hon.

Med bulimin blev hon osynlig. Från att folk hade brytt sig om henne och varit angelägna om att hon skulle äta och gå upp i vikt, betraktades hon som frisk.

– Jag är ju en social och utåtriktad person men sjukdomen tog över helt och hållet; jag isolerade mig från alla vänner och fick problem i skolan. Ätstörningen blev min identitet, säger hon.

Det var först när hon flyttade hemifrån, började studera i Umeå och träffade en pojkvän som hon på allvar förstod att hon måste hitta tillbaka till sig själv. Gradvis började hon få ett mer normalt förhållande till maten, sin identitet och sin kropp. I dag är hon 24 år och frisk.

Förra veckan presenterade Karolinska institutet siffror som visar att dödligheten sjunker bland anorektiker i Sverige. Enligt studien sjönk 1980-talets dödlighet på 4,2 procent till 1,2 procent under 1990-talet. I studien konstateras bland annat att satsningarna på specialmottagningar, snabbare insatser och bättre förmåga att hantera akut näringsbrist har gett resultat. Men framgångarna med att rädda svältfödda och förmå dem att börja äta igen har lett till viss kontrovers inom vården.

De så kallade Mandoklinikerna, som bland annat finns på Huddinge sjukhus är de enda specialklinikerna för ätstörningar som inte kombinerar ätträning med psykologisk hjälp. Där inriktar man sig enbart på att patienterna ska äta på ett »rätt« sätt, vilket sker genom att en dator registrerar hur snabbt och mycket patienten äter. Forskningschefen Per Södersten berättar att när patienterna börjar äta så försvinner alla andra symptom.

– Det sägs ofta att anorexia är en komplex sjukdom, men den är det inte. Börjar patienterna äta blir de friska, det finns ingen anledning att gräva i varför. Det finns inga psykologiska orsaker helt enkelt, säger han och förklarar att metoden har lysande resultat: vid en uppföljning efter fem år är det bara 10 procent som återfallit, jämfört med 50 procent med andra metoder.
Anna-Maria af Sandeberg, överläkare och verksamhetschef vid Stockholms centrum för ätstörningar, tror att specialiserade enheter med både medicinsk och psykologisk kompetens räddar liv. Hon är dessutom ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen som utfärdar rekommendationer för vården av anorektiker och anser att Mandoklinikernas behandlingsmetod är en delikat fråga.

– Vår rekommendation är att både ätträning och psykologiskt stöd ska ingå i behandlingen av anorektiker. Ätträning är bara halva jobbet. Vi delar definitivt inte uppfattningen att det saknas psykologiska orsaker till sjukdomen. Struntar man i det är förstås risken att patienterna återinsjuknar, säger hon.

Anna klarade själv av att få ett mer normalt förhållande till mat – men blev deprimerad. Hon tror inte på en behandlingsform som enbart fokuserar på ätträning.

– Maten är så laddad – att enbart tvinga folk att äta riskerar att bara skapa ångest. För mig lämnade matfixeringen efter sig ett tomrum som var svårt att fylla. Jag mådde urdåligt och det var först när jag flyttade hem från Umeå och började träffa en psykolog som jag verkligen kunde bryta alla negativa tankemönster och hitta tillbaka till mig själv, säger hon.

Men frågan är om en lägre dödlighet bland anorektiker innebär att man har kommit till rätta med ätstörningsproblemen i stort.

David Clinton på Kunskapscentrum för ätstörningar tycker att en större medvetenhet och satsningar inom vården börjar ge effekt – men att det finns mycket kvar att göra.

– Både inom vård och forskning har man koncentrerat sig på först anorexi, och sedan bulimi. Men kvar finns i dag den stora grupp av personer med ett stort lidande som inte kvalificerar sig för någon av de här diagnoserna. De kan vara normalviktiga men må väldigt dåligt ändå.

Anna-Maria af Sandeberg tycker att vården har blivit mycket bättre.

– Det har skett en enorm förbättring om man jämför med hur det såg ut för tio år sedan. I dag har personer med ätstörningar avsevärt större chanser att få den hjälp och förståelse som de behöver. Men det är klart att de bakomliggande processerna i samhället har ökat snarare än minskat – med större utseendefixering och allt högre krav att duga. Och mörkertalen för ätstörningar är nog höga – till exempel finns det siffror på att bara hälften av bulimikerna söker hjälp. Sedan är det lätt att glömma pojkarna; av alla som har ätstörningar är 10 procent män, men bara två procent söker hjälp.

Anna heter egentligen något annat.