Att undvika schack-matt

Någon dag efter valet 2006 knackade det på dörren i det tjänsterum på finansdepartementet som [[Pär Nuder]] snart skulle lämna. [[Sven-Erik–Österberg|Sven-Erik Österberg]] hade tagit sig upp från våningen under för att avlägga en försäkran. »Han bedyrade sin lojalitet och sa att jag hade hans stöd om jag skulle kandidera som partiordförande«, som Pär Nuder skriver i sina memoarer.

Det är inte utan att man undrar, gäller den där dealen ännu eller har Österberg slutit andra allianser nu? Nu när alla talar om Nuder och Österberg.

Den socialdemokratiska kremlologin och det här valet av partiledare kan verka mer än lovligt invecklat. Egentligen är det inte så rörigt. Man måste bara se strukturen och dess två delar.

Vi börjar med höger-vänster-dimensionen som så här långt har tonsatt processen.

Den 10 november publicerade Sydsvenskan en intervju där Skåne-profilen [[Morgan Johansson]] skyllde valförlusten på [[Thomas Östros]]. Kanske ville Johansson pressa [[Mona Sahlin|Sahlin]] att avgå utan att direkt skälla på henne, kanske ville han sänka Östros eventuella kandidatur till partiledare. Oavsett vilket blev händelsen en tändande gnista, eftersom andra socialdemokrater uppfattade det som att väns­terfalangen ville roffa åt sig initiativ och makt.

Det har alltid funnits olika falanger i partiet. Men under tio års tid från mitten av 1990-talet gick det där över styr i SSU. Alla distrikt tvingades att välja sida i en sårig och elak och för många förödande maktkamp. Högerns kärna bestod av Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar och Västerbotten, vänsterns av Skåne, Stockholms stad, Kronoberg, Gävleborg och Jönköping.

[[Mikael Damberg]], [[Veronica Palm]], [[Ibrahim Baylan]], [[Niklas Nordström]], [[Luciano Astudillo]], [[Morgan Johansson]], [[Ardalan Shekarabi]] och ett antal andra personer som lyfts fram i debatten och i partiet på senare år är alla barn av sin tid. De bär detta arv, en latent strid de måste förhålla sig till, antingen motarbeta eller vara med och sätta igång igen.

Om detta handlade mycket av oron i socialdemokratin i höstas. Att partiet skulle trasas sönder. Till viss del har farhågorna besannats: Östros-angreppet, Primegate, sänkningen av Urban Ahlin bär alla falangstridens signum. De mest nervösa i högern hävdar på fullaste allvar att vänstern håller på att annektera den kriskommission som ska ge partiet råd inför framtiden. På det sättet upprepar sig nu 1990-talet. Falangerna häller bensin på brasan.

Men hur kan det då komma sig att det främsta vänsterdistriktet – Skåne – har gjort Pär Nuder, som lutar åt höger, till sin kandidat?

Jo, vänsterfalangen är både för splittrad och för liten för att kunna vinna med en vänsterkandidat. Stockholms stad driver sin egen ordförande Veronica Palm, och ett antal fria vänstersossar har en kampanj för tidigare miljöminister [[Lena Sommestad]], som i veckan fick stöd från Arbetarbladet. Men i praktiken handlar de namnen om andra saker än partiledarposten – eftersom kongressmajoriteten ligger i mitten-höger.

Detta är en central sak: partiledarposten är långt ifrån enda målet för de inblandade spelarna i detta schackparti. Alla har sina agendor.
Stockholms stad vill stärka sina aktier i den nya regimen. Lena Sommestad vill förändra det politiska innehållet och skulle i ett ganska komplicerat läggspel (som bygger på att Thomas Östros förlorar uppdraget som ekonomisk-politisk talesperson och sedan väljer att lämna politiken helt) få en plats i riksdagen.

Skåne har två skäl att välja Nuder. Dels lockelsen att bli kungamakare eftersom också en kung är återbetalningsskyldig, dels övertygelsen att Nuder är den strategiskt skickligaste kandidaten.

För fyra år sedan var Pär Nuder den mest utskrattade och hånade av socialdemokrater. Hans ansökningshandlingar till den valberedningen, daterade 2006-12-20 och återgivna i Fokus, ignorerades. Sedan dess har Mona Sahlins och gruppsekreteraren Stefan Sterns strategi misslyckats samtidigt som Nuders tankar blivit alltmer uppskattade. Nuder var emot idén om rödgrönt samarbete, han ifrågasatte prioriteringen att återställa a-kassan, han varnade för ett val som handlade om skatter. Kort sagt skrev han för fyra år sedan det många skriver nu.

Skåningarna håller inte med Nuder om allt – men de tror att han är den smartaste av kandidaterna. Han har utbildat sig i trettio år för partiledarjobbet. Han varnade tidigt för finanskrisen. Kan inte han slå [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] och [[Anders Borg|Borg]] kan ingen. Tror Skåne.

Hur ligger då landet i högerdistrikten? De är minst lika splittrade som vänstern. Stockholms län driver sin egen ordförande Mikael Damberg, andra är frälsta av Thomas Östros, några går runt och hoppas på tidigare statsrådet [[Anders Sundström]], en stor grupp människor från skilda distrikt talar för gruppledaren Sven-Erik Österberg.

Även om kampanjmakarna kring Mikael Damberg nog tror sig vara kapabla till mer, får man utgå från att hans kandidatur främst handlar om ett tyngre uppdrag under en ny partiledare. I den penningmedvetna socialdemokratin ställer man frågetecken kring Anders Sundströms vilja att lämna nuvarande pekuniära omständigheter och Thomas Östros har dels en valförlust, dels en tatuerad högerstämpel emot sig.

Det är därför som Sven-Erik Österberg är det starkaste namnet i dagsläget. Han anses kunna ena partiet. De som vill kan hoppas att han blir en Tage Erlander, en anonym, diplomatisk herre som överraskar positivt. De som inte gillar honom frågar hur bra engelska han pratar, om hans ålder och vilka idéer han egentligen lyckats etablera i svensk politik.

Det märkliga i kampanjen kring Österberg är att det är svårt att säga vilka det är som egentligen driver hans namn. Den mest vågade teorin – spridd i såväl höger- som vänsterkretsar – är att [[Stefan Stern]] och kanske också Thomas Östros samlat sig bakom Österberg i syfte att behålla så mycket av makten som möjligt. Blotta misstänksamheten gör att många agerar som om denna trio vore en formerad axelmakt.

Bevis saknas, men så här långt har vi alltså två huvudkandidater och ett ganska intrikat skuggspel. Till detta ska vi lägga den andra dimensionen i strukturen, nämligen geografin. I grunden är den geografiska dimensionen viktigare än höger-vänster.

Socialdemokratin delas in i sex regioner och det är inom och mellan dem som de avgörande förhandlingarna om vem som ska bli partiledare nu förs. Här är det de 26 försteombudsmännen och 26 distriktsordförandena som regerar. Valberedningen har rollen som förhandlingsledare och medlare.

Vi har Skogslänen, eller Skogen som sossemaktspelaren kallar regionen, berömda för god intern samordning. Vi har Väst, lika berömt för att aldrig hålla enad front på kongresserna och därmed tappa inflytande. Vi har Syd, starkt om stora Skåne och de andra distrikten håller ihop. Vi har Cedute – Mälardalen bort till Örebro och småstorstäderna Uppsala och Linköping – en mycket tung spelpjäs. (Namnet är en förkortning av länsbokstäver.)

Och sedan har vi Stockholms stad – Stan – respektive Stockholms län – Länet. Där det är gott om gamla statsråd och hela släkter av partietablissemang. Tyresö­adeln, som [[Göran Persson]] brukade säga.

Vi kan nu gå tillbaka till den 10 november. Förutom Morgan Johanssons kritik av Östros kom den dagen också Sahlins uppmaning att ledamöterna i verkställande utskottet skulle ställa sina platser till förfogande. Det innebar i praktiken att initiativet och makten flyttade från utskottet till regionerna, från centrum till periferin.

En bra tumregel är att Länet brukar gå ihop med antingen Skogen eller Cedute och då ha majoritet på kongressen. Det är normalläget.
Västs intentioner är som vanligt höljda i dunkel. Både Stan och Länet håller fast vid sina egna namn, men är antagligen beredda att släppa dem i den stund som rätt deal ligger framför ögonen.

En teori är att Skogens primära mål är att Ibrahim Baylan ska få fortsätta som partisekreterare, och att man mot ett sådant löfte (toppat med några andra maktförlänningar) skulle kunna stödja vem som helst av de realistiska kandidaterna. En annan teori – inte heller den självklar – är att Sven-Erik Österbergs profil passar norrlänningarna bättre än Pär Nuders.

I Cedute sitter man lite i en rävsax, eftersom regionen ännu rymmer två kandidater: Österberg från Västmanland och Östros från Uppland. Förutsatt att de två inte redan gjort upp om saken, är Cedute den mest osäkra brickan i spelet och den som kan bli avgörande.

Hur är det då med Syd? Ja, här kanske vi hittar den rimligaste förklaringen till deras stöd av Nuder. De vill helt enkelt vara del i processen.
Ett av många tänkbara scenarier är att Syds kampanj för Nuder är en invit till Länet och en sådan, i höger-vänster-sammanhang, ohelig allians skulle kunna vinna majoritet med stöd av till exempel Väst. Syds krav skulle då kunna vara att få besätta partisekreterarposten. Snarlika uppgörelser gjordes i SSU 1995 och 2005.

Precis som i schack finns det i princip ett ändlöst antal lösningar. Helt säkert är att det nu inte bara handlar om partiledarposten utan om minst fyra, fem andra uppdrag på riksplan, liksom garantier om fortsatt stöd från partiledningen i distriktsfrågor.

Ironiskt nog vet ingen om huvudkandidaterna verkligen vill. Medialt framstår det som om Sven-Erik Österberg är hugad, men ringer man runt är tvekan inför hans lust att ta över massiv.

Samma sak med Nuder. Enligt många handlar allt i processen nu om hur [[Berit Andnor]] i valberedningen ska formulera sin fråga till Nuder och hur han kommer svara. Frågan har utvecklats till en egen vetenskaplig disciplin med två skolor.

Den första som säger att Nuder kommer att tacka ja för att han drömt om detta i hela sitt liv, för att hans pappa skulle bli stolt, för att han är svag för beröm och för att ingen pratar vackrare än honom om »the joy of politics«. Den andra, mer kritiska skolan, lägger fram att han varit nästan lika konsekvent som Margot Wallström i sina nej, att han kanske inte har lust att städa upp efter dem som körde hans parti i botten utan att lyssna på honom, att han trivs med att göra business vid Stureplan och att han får leka politik tillräckligt mycket med brittiska kompisen David Miliband. Ett fullt rimligt scenario är alltså att det varken kommer bli Österberg eller Nuder. Utan en tredje kandidat. Thomas Östros, till exempel. Med stöd av någon region som just nu ligger väldigt, väldigt lågt.

Artikeln bygger bland annat på 15 intervjuer med ledande socialdemokrater i olika delar av landet.