Biospioneri

Det är inte svårt att gissa hur det gick till när de först fick syn på Andrej Zamjatin. Ryssen från ambassaden ledde dem till honom.

I de handlingar som chefsåklagare Tomas Lindstrand nu hävt sekretessen på framgår inte ryssens namn, men det framgår att Säkerhetspolisen fick upp ögonen för honom redan för några år sedan, skuggade honom och noterade hans resor till Uppsala. Det framgår också att mannen var placerad vid Rysslands ambassad i Stockholm och att han identifierats som underrättelseofficer från SVR, vilket är KGB:s efterföljare på underrättelsesidan – alltså den organisation som sysslar med det icke-militära spionaget. I papperen står dessutom att ambassadryssen »bedrivit antiövervakningsåtgärder« innan han åkte till Uppsala och att han gjorde det varje gång. Även de mer erfarna spanarna runt ryssen måste ha känt hjärtat slå ett par extraslag.

Nils Kärrlander, polisöverintendent på Säpo, vill inte svara på frågan om vad just den här ambassadryssen hittade på för att trolla bort eventuella förföljare, utan lämnar i stället en provkarta på vad killar av hans sort brukar göra: Byta färdmedel. Köra en annan bil än ens egen. Kliva in i en tunnelbanevagn och snabbt hoppa ut igen. Åka på shoppingtur med hustrun men försvinna någonstans under vägen, gärna i ett varuhus med flera utgångar. Lämna all elektronisk utrustning hemma.

Det är som vi var tillbaka i en annan tid.

Två dagar före julafton 2004, strax efter klockan sex på kvällen, kunde spanarna till sist se sin man slå sig ner vid ett bord på en restaurang i centrala Uppsala. Då hade de skuggat honom i flera timmar, tagit sig genom hela sviten av undanmanövrar. Vid bordet satt också en annan man, en ung man de inte kände igen.

Den okände var Andrej Zamjatin, rysk gästforskare vid Statens Lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala.

Att andra länder skulle vara intresserade av vad som görs på SLU var ingenting som förvånade Säpo, inte heller att man stött på en rysk spion. Andra länders intresse för den biotekniska forskning som bedrivs på bland annat SLU var något som Säpo länge tjatat om. Hade inte president Putin framhållit just den sortens forskning som en politisk prioritet? Eftersom Ryssland inte kommit lika långt som Sverige finns ett uppenbart intresse av att ta reda på vad svenskarna vet.

Bioteknisk forskning, om till exempel genetiskt modifierade grödor, har naturligtvis stor betydelse för ett lands både industriella och ekonomiska utveckling. Den har också stor betydelse för att framställa såväl biologiska som kemiska stridsvapen.

Andrej Zamjatin arbetade vid Genetikcentrum på SLU, närmare bestämt på institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, där han forskade om hur virus infekterar olika växter.

Bingo!

När två säkerhetspoliser grep honom en onsdagskväll i februari i år, på väg till ännu ett möte med sin ryske kontaktman, visste hans övervakare inte så mycket mer än att han alltid träffade samma ryss och att mötena ägde rum i Uppsala, på olika restauranger. De hade sett kuvert utväxlas. Enligt chefsåklagare Tomas Lindstrand visste de dessutom att Zamjatins omgivning ingenting visste om hans möten.

På institutionen blev man bestört när man fick veta att Säpo gripit deras kollega.

– Vi hoppades länge att det skulle vara ett missförstånd, säger professor Christer Jansson, prefekt vid institutionen.

För när han ombeds beskriva Andrej Zamjatin säger han: Mycket duktig. Mycket hårt arbetande. Behaglig. Lågmäld. Bland gästforskarna på institutionen utmärkte han sig genom att erhålla en ytterst attraktiv tjänst som forskarassistent på Forskningsrådet Formas – vilken han aldrig hann tillträda. Ingenting misstänkt fanns i hans uppträdande. Fortfarande finns saker i den här affären Christer Jansson inte förstår.

I början av april släpptes så Andrej Zamjatin ur häktet och reste hem till Moskva. Åtalet lades ner. Då hade redan den ryske utrikesministern protesterat och en ung svensk diplomat utvisats.
Mindre känt är att ryssen vid ambassaden förklarats persona non grata och lämnat Sverige.

Inga tvivel råder om att Andrej Zamjatnin lämnat över forskningsmaterial till honom, och att han lämnat över mycket – »en sorts dammsugning«, påstår åklagare Lindstrand – men åklagaren lyckades inte bevisa det som skulle bevisas: att det var till »men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet« som det står i lagen. Christer Jansson säger att inga hemligheter fanns i det Zamjatnin lämnade över. Inte heller någon annan hittade åklagaren som ville leverera en annan tolkning.

Förr behövdes inga tolkningar.

Försvaret bestod av en räcka hemligheter fienden försökte avslöja, och den som hjälpte fi med det – en flygplansritning, en betongbunker – gjorde sig skyldig till spioneri. Svårare var det inte. Men forskning?

– Forskningen är fri och öppen, säger professor Christer Jansson. Det är själva idén med forskningen.

– Men, säger Nils Kärrlander på Säpo, man lade ändå ner all denna tid och kraft mot en organisation som inte har några hemligheter. Vad man får fram kan ha stort underrättelsevärde.
Kunskapen hämtas hos andra, på det att man sparar både tid och pengar.

När gränsen för det otillåtna passeras blir därför en fråga om subtiliteter.

På SLU saknar man sin kollega, fast bestörtningen har blandats med besvikelse. För han spionerade också mot dem. Även om Zamjatin inte gjorde det i lagens mening – åklagaren kunde inte bevisa att han bedrev någon sorts »verksamhet« av det slaget – smärtar det dem att han skvallrade om att någon gillade kvinnor, en annan att dricka, en tredje katter. Också utseenden och språkfärdigheter ska han ha lämnat ut. Alltså det slags uppgifter som sovjetisk underrättelsetjänst älskade att samla på.

På Säpo hoppas man att fallet Zamjatin ska leda till ett ökat säkerhetsmed­vetande på universiteten i forskningsfronten.

På SLU vill man inte agera polis.

Fortsättning följer säkert.

Anders Sundelin är författare till boken om storspionen Stig Wennerström.