Borgbråket

Den som befinner sig i en konflikt som trappas upp befinner sig också snart i en bubbla. Om bubblan rymmer en partner eller ett barn, ett syskon eller en vän, spelar mindre roll. Ju argare ord som flyger genom rummet, desto färre blir de rationella argumenten, synfältet blir mindre, viktigast blir att vinna.

Konsekvenserna kan bli förödande.

Det går att stapla riktigt tråkiga ord på varandra när det handlar om avtalsrörelse. Men mer än krontalspåslag, ackord, märke och teknikaliteter, handlar det svenska lönebildningssystemet om psykologi, relationer och att förstå sig på sin motpart.

I år är det dessutom extra viktigt att förstå exakt vem motparten i bubblan är.

Det kan verka svårt vid en första anblick. Till exempel varför Byggnads och Sveriges Byggindustrier inte lyckats komma överens. Att ackordssystemet finns kvar i stället för att branschen går över till månadslöner, var Byggnads viktigaste argument ända till dess att medlarnas bud innehöll just det. Ändå skickades 1 650 byggnadsarbetare ut i strejk. Nu med förevändningen att fler nyanlända och kvinnor ska få plats på arbetsmarknaden. Byggnads relativt nyvunna vurm för dessa två grupper kostar enligt arbetsgivarna mellan 100 och 200 miljoner kronor för varje dag som strejken pågår.

Men det är, om man tittar lite närmare, inte där den egentliga maktkampen pågår.

Det är inom LO-borgens murar.

Där slåss IF Metall och Byggnads om rätten att sätta nivån för landets löner. Av tradition har det skett genom att de exportberoende industrifacken med Metall i topp via sitt avtal styr nivån på löneökningarna, det så kallade »märket«, som resten av den kollektivavtalade arbetsmarknaden sedan har att förhålla sig till. Så har det varit sedan industriavtalet slöts 1997. Men i år är inget som det brukar vara.

Nu saknar centralorganisationen LO mandat att lägga sig i de enskilda förbundens löneförhandlingar, efter att samordningen bröt samman för ett halvår sen. Dessutom slår avtalsrörelsen rekord i antal avtal som ska förhandlas om. Det har utan att överdriva varit kaotiskt.

Och när det härom veckan inte såg ut att kunna bli snurrigare tog en oväntad duo till orda. Ärkefienderna LO och Svenskt Näringsliv gick gemensamt ihop och körde över de bråkiga LO-facken och deras krav på större löneökningar än industrin. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson – som själv har sin bakgrund i Metall – och Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne var rörande överens på sin presskonferens: märket måste följas.

För att förstå de inre spänningar som i dag hotar att i grunden förändra LO:s roll, får man gå tillbaka till 2009. Då bröt sig fackförbunden Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Fastighets, Seko och Transport ut och bildade grupperingen 6F. Ambitionen var att stärka facken, gentemot arbetsgivarna, men kanske främst gentemot pappa Metall vars institutionella inflytande är ojämförbart bland andra förbund. Egensinniga Transport fick efter något år lämna alliansen, men de resterande fem fortsatte framåt på en mer och mer radikal bana. Fortfarande under namnet 6F byggde man vidare på de lojalitetsband som i 2016 års avtalsrörelse på allvar utmanar industrins roll i svensk lönebildning.

När det i december förra året var dags att ställa krav, satte det höga spelet igång. Med en sjunkande organiseringsgrad behövde facken visa medlemmarna att det gick att få till verklig förändring. 6F-gruppen meddelade att man inte såg sig bundna av märket, och lade sig på betydligt högre löneökningskrav. Man ville ha 3,2 procent jämfört med industrins 2,8 procent. Det har gjorts förr, men inte samtidigt som en krackelerad LO-samordning.

Märkets normerande roll hotades nu från fler håll, genom tjänstemännens sifferlösa avtal och den eviga stenen i skon: underbetalda kvinnor. De kvinnodominerade förbunden hade tröttnat på tio år av oinfriade löften om jämställda löner. Metall lovade att stödja Kommunal om det gick att definiera exakt vilka kvinnor som var underbetalda.

Snart därefter gick Kommunal ut på DN Debatt med kravet att just undersköterskorna måste få en extra löneökning, utöver industrins. En armkrok med Metall, och med det en utlovad lojalitet till industriavtalet.

På ett extrainsatt möte i oktober förra året försökte avtalssekreterarna få de fjorton LO-förbunden att enas om ett gemensamt löneökningsförslag enligt den gamla märkesmodellen. Det misslyckades. Dagen efter lade LO:s ansvarige avtalssekreterare Torbjörn Johansson som en sista utväg fram ett alternativt kompromissförslag på LO:s styrelsemöte, med en generell låglönesatsning och lite mer till undersköterskorna. Men då var det Metalls tur att i en maktdemonstration säga nej.

Sammanbrottet var ett faktum. Det var tråkigt och förjävligt, sa folk på mötet. Tårar letade sig fram.

I takt med kaoset i avtalsrörelsen har temperaturen i regeringskansliet höjts. Stefan Löfven har varnat i media för vad en havererad lönebildning kan leda till, och uppmanat parterna att respektera märket. För vilken regering som helst skulle det innebära en oro att inte veta förutsättningarna för nästa års avtalsrörelse.

För en regering som till stor del bygger sin trovärdighet kring förmågan att med en ex-metallare som statsminister kunna stärka den svenska modellen, är en kollapsad lönebildningsmodell en katastrof.

För någon vecka sen flipprade det till i Ylva Johanssons statssekreterares mobil. Hon visade nyhetsflashen om LO:s och Svenskt Näringslivs gemensamma utspel för arbetsmarknadsministern, och båda drog en liten suck av lättnad.

Nu verkade allt bli stabilt.

Men, pressträffen var knappt över innan det var kaos igen. Tolkningarna gick isär, vad var det egentligen man kommit överens om? Vad betydde formuleringen om sedvanliga förhandlingar, skulle märket ändå gå att överträda? Flera LO-förbund körde på med högre löneanspråk i förhandlingarna. Svenskt Näringslivs vice vd Peter Jeppson kände sig tvingad att gå ut och förtydliga att märket också måste gälla undersköterskorna. LO:s Torbjörn Johansson tyckte att den nyvunna allierade svek överenskommelsen.

Till slut gav sig arbetsmarknadsministern själv in. Ylva Johansson började ringa runt till parterna i ett försök att rädda överenskommelsen.

Där står vi nu. Med LO-ledningen och Svenskt Näringsliv i en ohelig allians, och med Byggnads som tagit till strejkvapnet.

Vad som händer de kommande veckorna ger upphov till en hel del frågor. I vilka industrier är Metall beredda att ta ut sina arbetare i strejk för att höja undersköterskornas löner? Utan LO-samordning i ryggen blir det svårare för Kommunal att få andra fack att sympatistrejka.

Vad händer med ett sargat Kommunal som förlorat medlemmar i skandalernas spår, om kravet att höja undersköterskornas löner inte skulle gå igenom? Ingen vill att lönebildningsmodellen kollapsar. Kan Byggnads ändå sätta ett eget märke?

Och kanske viktigast: Kan LO bli sig likt igen efter årets avtalsrörelse?

Den 17 juni är det dags för kongress. Tobias Baudin, LO:s förste vice ordförande, har redan meddelat sin kandidatur för att ta över ordförandeskapet i Kommunal. Därmed lämnar han troligtvis en av de fyra posterna i LO:s ledning öppen. Flera förbund gnisslar om en avtalsrörelse som varit på tok för stökig. Kan ledningen sitta kvar?

– Om ett fotbollslag inte går vidare till VM för att spelarna är oense, faller ett tungt ansvar på tränaren, har avtalssekreteraren Torbjörn Johansson kommenterat samordningens sammanbrott. Han har stöd från 6F, men ses inte på med lika blida ögon från Kommunal och Metalls håll.

När det pratas ute i förbunden om vem som eventuellt ska fylla en av platserna i den absoluta toppen är det med kvinnliga förtecken. Handels förbundssekreterare Elisabeth Ygeman – gift med inrikesministern – är en het kandidat. Kan en ny, mer jämställd ledning ställa saker och ting till rätta?

Mycket beror på var avtalsrörelsen landar, även om det alltmer börjar likna en rävsax. Fixar förbunden det här bra på egen hand blir frågan »vad ska vi egentligen ha LO till?« svår att undvika. Havererar förhandlingarna kan motsättningarna bli så stora att en samordning inför nästa års avtalsrörelse blir omöjlig.

Regeringskansliet följer nu på helspänn varje steg i utvecklingen av årets avtalsrörelse. Med ett historiskt svårt parlamentariskt läge behöver Stefan Löfven all hjälp han kan få. Hans bakgrund i IF Metall har berett väg för ett litet andrum från opinionssiffrornas nedåtgång. Socialdemokraterna har hittat en politisk konfliktyta som i alla fall verkar funka skapligt. Att stärka den svenska modellen ska ligga högst på agendan. Men ett troligt resultat av årets avtalsrörelse är ett LO stöpt i ny form, kanske utan möjligheter att påverka lönebildningen. Vad betyder det för Socialdemokraterna och i förlängningen hela regeringen, att ju mer man pratar om den svenska modellen, desto mindre verkar den fungera i praktiken?