Borgerlig dominoeffekt

I tio veckor kunde [[Göran Hägglund]], [[Maud Olofsson]] [[Jan Björklund]] gömma sig bakom [[Mona Sahlin]]. När hon till sist avgick stod de plötsligt nakna.

Deras koalitionsregering hade med nöd och näppe överlevt ett riksdagsval, enbart tack vare moderaternas framgångar. Själva hade deras partier backat.

Folkpartiet med en halv procentenhet. Kristdemokraterna med en procentenhet. Centerpartiet med 1,3 procentenheter.

Det kanske inte låter så mycket, men adderar man siffrorna med de väljarandelar som partierna redan hade förlorat i föregående val blir bilden desto mörkare. För kristdemokraterna var det tredje förlustvalet i rad, för folkpartiet det andra.

Betänker man dessutom att 37 procent av kristdemokraternas röster och 30 procent av centerpartiets, enligt en mätning från Novus Opinion, utgjordes av borgerliga taktikröster så förstår man att alliansens småpartier minst sagt har bekymmer.

Hägglunds, Olofssons och Björklunds problem är egentligen snarlikt. De har lett sina partier i en allmänborgerlig riktning i förhoppning om att bli (kristdemokraterna), eller i tron om att de fortfarande är (folkpartiet och centerpartiet), det stora borgerliga partiet. På vägen har de tvingats göra upp med såväl ideologiska kärnfrågor som de samhällsgrupper de en gång representerade.

Denna resa har gjort partiledarna relativt populära bland väljarna – alla tre har runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende, vilket är betydligt större stöd än vad deras partier har – men samtidigt ifrågasatta inom partiet. Till en början i det tysta, men efter valet har den interna kritiken skett alltmer öppet och allt mer intensivt.

Eftersom kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet befinner sig i samma identitetskris i skuggan av moderaterna riskerar den enas kris också att bli den andres. Kanske kan man till och med återanvända den gamla dominoteorin: faller en faller alla.

Den första brickan har hur som helst börjar svaja. I skuggan av socialdemokraternas kris har kristdemokratledaren Göran Hägglund de senaste veckorna kunnat se hur det egna partiorganet Kristdemokraten förvandlats till ett forum för Göran Hägglund-kritik. Detta i ett parti som i vanliga fall, för att använda Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Raymans ord, har en »vansinnigt väluppfost­rad« interndebatt.
Den som först tog bladet från munnen var Bengt Germundsson, partistyrelse­ledamoten och kommunalrådet i Markaryd som i valet 2010 lyckades få hela 45 procent av rösterna.

»Utan partiet som grund, har ledarskapet inget berättigande«, skrev Germundsson i en debattartikel, upprörd över att Hägglund oväntat direkt efter valet gick ut och ifrågasatte partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget, i stället för att opponera sig mot den moderata sjukförsäkringslinjen som partistyrelsen hade enats om.

Flera tunga namn i partiet anslöt sig till kritiken.

– Är Göran Hägglund den som är bäst skickad att leda oss i valet 2014? Jag är inte övertygad om det, sa [[Tuve Skånberg]], riksdagsledamot sedan 1991, i ett utspel i Expressen.

Varken den socialliberala eller den värde­konservativa falangen var särskilt nöjd med Hägglunds vägval. Situationen förbättrades inte av att partiet dessutom just blivit av med [[Mats Odell|Mats Odells]] ministerpost på finansdepartementet, vilket innebar att alla kristdemokrater i regeringen därmed samlades under Hägglunds maktsfär på socialdepartementet.

Att Jan Björklund lätt kan dras med bekräftades i förra veckan när [[Camilla Lindberg]], riksdagsledamoten som gjorde sig ett namn när hon som enda borgerliga politiker röstade emot FRA-lagen, meddelade att hon lämnar folkpartiet.

Hon gjorde det med hårda ord:

– Jag ser ingen tendens till liberalism i partiet. Det är alldeles för mycket fokus på burkaförbud, högre murar och batonger, sa hon i Aftonbladet.

Dagen innan hade liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman uttryckt samma sak i en debattartikel i Expressen: »Varenda gång partiet tagit strid för något har det varit fråga om krav; krav på föräldrar, krav på invandrare eller på bidragstagare. Det är alltid statens rätt mot individen som värnas. Sällan tar man strid för individens rätt gentemot staten.«

Häri ligger en paradox som Björklund har svårt att undkomma: när tankesmedjan Fores inför årets Almedalsvecka lät Novus Opinion fråga svenskarna »Uppfattar du dig som liberal?« svarade 58 procent ja – ändå fick folkpartiet liberalerna bara sju procent av folkets röster i riksdagsvalet ett par månader senare. På samma sätt: när liberala magasinet Neo inför valet frågade 24 opinionsbildare – mestadels liberaler – vilket parti de skulle rösta på var det endast en person som lite motvilligt skulle lägga sin röst på folkpartiet.

Denna diskrepans mellan vad folkpartiet och vad liberalismen står för hade varit lättare för Björklund att avfärda om partiets färdriktning hade gett avkastning i valet, men nu fungerade inte strategin med att koncentrera sig på några få profilfrågor.

Därmed smittar kritiken av sig även på områden där folkpartiet faktiskt lyckas dominera debatten, som i skolpolitiken. Eller som Hans Åberg, ordförande för folkpartiet i Bromma, uttryckte det på sin blogg häromdagen: »Problemet är bara att nischfrågor, om än aldrig så breda, inte skapar något annat än nischspelare«.

Konstigt nog har det varit förhållandevis tyst i centerpartiet. Trots att målet som sattes efter förra valet om 16 procent i valet 2010 i efterhand framstod som ett dåligt skämt – inte ens det nedskrivna målet om 10 procent av rösterna var partiet i närheten av att uppnå.

Så förmodligen är det bara en tidsfråga innan det börjar blåsa kring partiledaren Maud Olofsson. Ska man tro spelbolagen är oddsen att hon blir den första partiledaren som tvingas avgå låga. Nästan lika låga som Göran Hägglunds odds.

Men som sagt, vem som faller först spelar mindre roll. En dominoeffekt som drabbar småpartierna fäller även den moderata brickan, hur välpolerad den än är. Det är däri svagheten med alliansbygget ligger.