Inrikes

Borgs budget låser Löfven

Publicerad 2013-09-20

Bild: Ida Knudsen

För första gången möttes de utan de andra partiledarna vid sin sida. I tisdagens »Aktuellt« besvarade statsminister Fredrik Reinfeldt den första frågan, om att införa ett femte jobbskatteavdrag, med ett leende.

– Vi gör det vi lovat och breda löntagargrupper får mer pengar i plånboken.

En mer bister uppsyn hade Stefan Löfven när han lovade svenska folket att inte riva upp ett femte jobbskatteavdrag.

– Jag har ett besked till breda löntagargrupper. Det blir ingen skattehöjning. Lagt kort ligger.

I samma sekund som Löfven lade ner kortet krympte han avståndet i skattefrågan mellan socialdemokraterna och moderaterna till en liten skärva. För vad som i själva verket återstår att bråka om, är var gränsen för när statlig inkomstskatt ska tas ut. Även om socialdemokraterna säger att de inte stödjer ett femte jobbskatteavdrag, finns nämligen ingen majoritet i riksdagen för att stoppa förslaget eftersom sverigedemokraterna stödjer regeringens linje. Däremot är sverigedemokraterna emot en höjning av brytpunkten. De vill, precis som resten av oppositionen, att dagens gräns vid 36 000 i månaden ska ligga kvar, medan moderaterna vill höja gränsen till nästan 37 500 kronor. En reform som antingen kostar eller besparar staten tre miljarder.

Vad det fjärde jobbskatteavdraget gick på är det ingen längre som tjafsar om. Inte heller om att de hittills fyra jobbskatteavdragen som Fredrik Reinfeldt lyckats få igenom under sin tid i Rosenbad sammanlagt kostat staten drygt 300 miljarder, enligt SCB. Konflikten har alltså i stället kommit att handla om – i sammanhanget – småpengar.

Eftersom partierna ligger så nära varandra i frågan om skatten är det svårt att se de tre miljarderna som något annat än en symbolfråga. En markör som visar att socialdemokraterna åtminstone står till vänster om moderaterna. Att de helt enkelt inte tycker precis likadant.

Skattefrågan är inte den enda frågan där partierna till slut hamnat vid varandras sida. I alla fall inte om reformen gynnar mittenväljarna, den gruppen vill varken socialdemokraterna eller moderaterna stöta sig med. Och i det hänseendet är den här valrörelsen hittills långt ifrån unik.

När rut- och rotavdragen infördes 2007 respektive 2008 väckte de en stor debatt. Socialdemokraterna protesterade med argument som att avdraget gynnade högavlönade och var ett dåligt sätt att använda skattepengar. Inför valet 2010 deklarerade de rödgröna att de skulle avskaffa avdraget ifall man vann valet. Men efter valförlusten och åratal av motstånd till reformen bytte man ståndpunkt. Det som hade hänt var att fler och fler utnyttjade avdragen och det var inte bara höginkomsttagare som vant sig vid att få hjälp att städa hemma för en överkomlig peng. Socialdemokraterna slog därmed fast att både rut och rot skulle finnas kvar men med ändrade regler så att avdraget blev mindre gynnsamt för höginkomsttagarna. Man filade helt enkelt lite i kanterna på reformen så att den passade in i deras egen linje.

Oviljan att återställa genomförda reformer som gynnar medelklassen finns inte bara hos socialdemokraterna. När moderaterna gick till val som de nya moderaterna lovade de väljarna att inte riva upp allt som föregående regeringar byggt upp. Ta paradnumret värnskatten. Den extra skatten på höga inkomster infördes som en krisåtgärd av socialdemokraterna 1995. Tanken var att värnskatten så småningom skulle avskaffas. Så blev det inte, i stället konstruerades den om 1998 och blev kvar, med den skillnaden att den drabbade en mindre grupp i inkomsttoppskiktet.

Och i våras meddelade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att värnskatten ska finnas kvar även nästa mandatperiod om alliansen vinner valet, trots att man flera gånger argumenterat för att den är skadlig för företagandet och skapandet av nya jobb. Andra omstöpningar av skattesystemet går helt enkelt före, förklarade man.

Eller om man så vill, medelklassen går före höginkomsttagarna. För både alliansen och oppositionen vet att ska man vinna val så måste man fånga in medelklassen och mittenväljarna. Inte bara för att det är en stor grupp, utan också för att det är där de rörliga väljarna finns.

Strategin är välkänd och kallas enligt statsvetarna medianväljarteorin. Den går kortfattat ut på att de partier som vill maximera antalet röster bör rikta in sig på den politik som mittenväljaren föredrar. Som bekant var moderaternas strategi att lansera sig som Sveriges enda arbetarparti framgångsrik. Även socialdemokrater har genom åren lagt om kursen för att vinna mittenväljarna. Det kanske allra tydligaste exemplet finns att hämta från Göran Perssons tid vid makten. I valrörelsen 1994 föreslog socialdemokraterna stora besparingar i stödet till barnfamiljer med bakgrund till den ekonomiska krisen. I valrörelsen därpå vände partiet helt om och lanserade ett tak för förskoleavgifter, den så kallade maxtaxan. Taket sattes till 1 140 kronor för första barnet, eller till högst tre procent av ett hushålls inkomst. För andra och tredje barnet gällde 760 respektive 380 kronor eller två respektive en procent av hushållsinkomsten. Det innebar att ett hushåll med en sammanlagd inkomst på 38 000 kronor i månaden slog i taket. Reformen gynnade alltså främst småbarnsfamiljer med relativt god ekonomi. Även socialdemokraterna visade där och då att medelklassen går före deras huvudsakliga kärnväljare låginkomsttagarna.

Det visade sig vara en framgångsrik strategi. När tre nationalekonomer undersökte om maxtaxan påverkade väljarna, visade resultatet att 13,5 procent av småbarnsföräldrarna bytte parti på grund av maxtaxan.

– Det visar att plånboksfrågor kan ha stor effekt på hur en grupp röstar. Och plånboksfrågor kan bli avgörande hos de väljare som inte har någon stark ideologisk koppling, säger Henrik Jordahl, nationalekonom vid Institutet för näringslivsforskning och en av de forskarna som låg bakom undersökningen.

Räcker det då att vräka pengar över medelklassen och sedan luta sig tillbaka för att vinna ett val? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Man måste också argumentera för sin sak på rätt sätt för att vinna över medelklassen på sin sida, menar valforskaren Peter Esaiasson. För att få ett förslag att gå hem hos väljarna måste politikerna framhäva nyttan både för den enskilde och för samhället.

Detta, förklarar Esaiasson, var något som socialdemokraterna misslyckades med i valrörelsen 2010 då man gjorde raseringen av socialförsäkringar till en valfråga. Visserligen ökade sympatierna för socialdemokraterna och valet såg ut att ta en ny vändning men partiet lyckades aldrig få frågan att handla om något annat än solidaritet. Socialdemokraterna förlorade valet och socialförsäkringar som en gång varit partiets stolthet blev i stället dess sänke.

– Man argumenterade som att man skulle tycka synd om dem som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemen, inte att det ligger i de allra flestas upplysta egenintresse att bevara nivåerna i dessa system.

Det handlar alltså inte bara om vad man har att erbjuda utan också om hur man säljer in det. Något som den nuvarande regeringen tagit fasta på. I samma andetag som Fredrik Reinfeldt säger att jobbskatteavdragen ger hushållen mer pengar kvar i plånboken, är han noga med att påpeka att satsningen också skapar fler jobb. Detsamma gäller argumentationen för rut och rot – de skapar fler jobb samtidigt som det blir billigare för hushållen att renovera köket.

– Alliansen har varit skicklig i sin retorik där. De har vinklat den politiska debatten till att göra det moraliskt att se till sitt eget bästa, säger Peter Esaiasson.

Det är ingen lätt uppgift Löfven nu har framför sig. Samtidigt som han ska lugna mittenväljarna om att det femte jobbskatteavdraget blir kvar i deras plånböcker, måste han argumentera för att välfärden ska prioriteras framför skattsänkningar. Hur mittenväljaren tar emot det budskapet kan mycket väl bli avgörande för nästa val.